De som är lite eljest

Killen var kanske 13 år och han såg lite eljest ut. Han stod lutad mot en vägg i en korridor på Kulturskolan vid Brommaplan i väntan på en lektion i, tror jag, bild.

Han hade en blå täckjacka som var något för liten och skor som var för stora.Jeansen flaggade ovanför fotknölarna. När hans ansikte var neutralt såg han ut som han log. Han såg snäll ut och folk som är snälla har vi en tendens att döma som just ”lite eljest”. Han hade ett par stora hörlurar över öronen och visste inte var han skulle göra av händerna.

Två tjejer kom in i korridoren i sällskap av en farmor (hoppas jag)  och de var lika gamla som grabben men samtidigt äldre. De pratade på ett lillgammalt sätt. En del av konversationen gick som följer:

”Va, har du en pojkvän?”

”Ja, Vi har varit tillsammans i tre år.”

”Det visste inte jag.”

”Nä, jag brukar inte prata om min pojkvän för jag vill inte skryta”, sa den mogna.

Sedan fick hon syn på grabben med hörlurar.

Hon utbrast i ett ”nämen hej!” och så gav hon honom reflexmässigt en kram. Grabben blev alldeles till sig. Leendet blev ett tillbakahållet flin. Tjejen återvände till konversationen men grabben kunde inte slita ögonen från henne.[symple_highlight color=”yellow”] Händerna vaggade efter sidorna. Han hade absolut ingen aning om vad de skulle göra eller var de skulle vara.[/symple_highlight]

Den där kramen gjorde uppenbarligen hans fredag. Inte bara hans fredag utan hela hans vecka. Förmodligen kommer han att le fram tills julafton då han får ännu en blå täckjacka från ÖB. Ibland kan man känna en sådan sympati för de där vilsna, trevande unga människorna som inte riktigt hamnat rätt i livet. Och som kanske aldrig kommer att göra det.

De som är lite eljest. För dem räcker en kram från en 13-åring som kilat stadigt i tre år.

About Tommy Jeppsson

Journalist. Startade Stora Ord 1991.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.