500 kilometer på cykel

Målet är nått. Men ännu är jag inte framme.

Jag bestämde mig i somras för att jag skulle cykla 50 mil innan säsongen var över. Och dessa 50 mil skulle avverkas mellan mitt hem och arbetet. Jag har en mil till jobbet så det handlar om 25 arbetsdagar.

Jag nådde fram i dag. Det är en sträcka som motsvarar avståndet mellan Stockholm och min hemstad Ronneby.
50 mil är förstås inte så mycket, jag vet det. Inte för killarna i neongula kroppsstrumpor. De cyklar antagligen 50 mil i veckan. Men för mig, som av naturen är en aning bekväm och som lider av en lätt defekt karaktär, är det något av en milstolpe.
Jag har cyklat till jobbet av och till i tre års tid. Men det har aldrig blivit någon etablerad vana, möjligen med undantag för första säsongen. Då cyklade jag på en Scott-cykel som jag verkligen gillade. Den cykeln stals en natt, trots dubbla kedjor. Och ersättaren, en begagnad Merida kändes inte lika rolig att cykla på. Den var billigare. Enklare. Jag ville inte köpa en ”dyr” cykel igen för man blir så ledsen när man blir av med den. Och det blir man i Stockholm, det är bara en tidsfråga.

Den främsta skälet till att jag började cykla var att jag ville gå ned i vikt. Det har jag gjort. Jag har gått från 105 till 98 kilo. Och viktminskningen gick så snabbt i början – det handlade faktiskt om rena raset! – att det var ganska uppmuntrande att fortsätta cykla. Dessutom stal det ingen tid från allt det andra i livet.

Nu har jag nått det stadium där det kan kännas enklare att cykla till jobbet än att ta bilen. Med cykel vet du att det tar mellan 27 och 32 minuter att komma fram, lite beroende på väder, vind, rödljus och dagsform.

Med bil är det mer nyckfullt. Dessutom jobbar jag i ett område där det finns många arbetsplatser men skrämmande få parkeringsplatser. Alltså får man som bilburen räkna med en eller två p-böter i månaden. För lapplisor har en märklig dragning till områden som präglas av illa utförd stadsplanering. Och just där kommer vi in på en av bieffekterna av cyklingen. Det främsta skälet var att gå ned i vikt. En viktminskning syftade till skona mitt vänsterknä vilket är i aningen dåligt skick. Lika mycket hoppades jag på att musklerna i benet skulle stärkas så att en operation kanske skulle vara onödig.

Men en bieffekt blev också att jag har sparat en del pengar. Inte minst på uteblivna p-böter. De två p-böter som jag troligen skulle ha drabbats av under den tidsperioden motsvarar kanske en tusenlapp. Dessutom har jag sparat den bensin det skulle ha kostat att köra 50 mil. Med min bil som drar cirka 1,5 liter/mil i stadskörning skulle det handla om 75 liter. En liter kostar 14 kronor. 75 liter bensin kostar alltså en dryg tusenlapp. Totalt har jag alltså sparat 2 000 kronor varav största delen är förtäckta eller renodlade skatter. Anders Borg och Sten Nordin har alltså förlorat pengar på mig.

Sedan bör jag väl också göra det förnumstiga PK-påpekandet att även miljön har dragit nytta av mitt cyklande men det är väl den mer försumbara vinsten av projektet. En 50-milscyklist gör ingen klimatförbättring. Det krävs mer än så.

Däremot har jag kommit piggare till jobbet. Jag har samlat mental energi, samtidigt som jag förbrukat fysisk. Den effekten är faktiskt slående. Och jag är lite imponerad av att tiderna gått från vårens 33-34 minuter till 27 som bäst på sensommaren.

En del dagar har jag irriterat mig på bilister och fotgängare, men jag cyklar inte så fort, snittempot brukar hamna på 2,50 minuter/per kilometer, en snitthastighet på ungefär 21-22 km/h. Så jag hinner oftast bromsa eller väja. Jag försöker ta ut mig i uppförsbackarna medan jag bromsar i nedförsbackarna. En körstil som är en effekt av att jag cyklade omkull ett par gånger för ett par år sedan. Men rörelsemönstret hos fotgängare är svårare att förutse än man kan tro.

Mest överraskad blev jag dock inte av en oväntad och nyckfull riktningsförändring hos en fotgängare utan av den lilla ystra och ulliga rävunge som en sommarmorgon hoppade ut framför mig på cykelbanan mellan Bromma Golf och flygplatsen. Den travade fram ett par meter innan den vände huvudet bakåt och såg mig. Försvann in i klorofyllen igen med ett jättesprång. Jag har för mig att jag även haft sällskap av rådjur men de är så vanliga i Bromma att minnet flagnat.

Lite orolig är jag också när jag cyklar förbi Bromma Golf. När jag passerar så är det ganska vanligt att det står folk på tee på femman, ett par 3-hål som är 80 meter. Men ännu har ingen träffat mig.

Augustimorgnarna var de härligaste att cykla. Gatorna låg tomma. Ibland kunde jag trampa 4-5 kilometer utan att se en bil i rörelse.

Det krångligaste med att cykla har varit att duscha och byta om på jobbet. Jag har med mig ombyte i en ryggsäck. Men ska man ha skjorta så är det inte lämpligt att trycka ned den i en ryggsäck. Den blir ganska skrynklig då.

Så i morgon blir det bilen. I övermorgon däremot, då blir det cykel igen. Det är enklast så.

(Att tempo och snitthastighet skiljer sig åt ovan är jag lite förvånad över men det är Funbeat som räknat ut det, själv är jag inget matematiskt snille. Jag hade nog trott att snitthastigheten skulle vara 25 km/h…)

About Tommy Jeppsson

Journalist. Startade Stora Ord 1991.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.