Därför har jag lite svårt för hantverkare

(Jag har ägnat mig åt en digital storstädning och hittade då nedanstående text. För några år sedan bad en inredningstidning att jag skulle skriva om hantverkare. Jag skrev den här texten. Det är en av få texter som blivit refuserade. Men här duger den:)

 

Jag funderade på om jag skulle våga säga det.

Och hur jag i så fall skulle säga det.

Det var en skön junimorgon. Vi drack kaffe vid bordet under lönnen och småpratade neutralt om ditt och datt. Kanelbullar och småkakor. En fralla med ost. Fågelkvitter och termoskaffe. Det skulle bli en av sommarens varmaste dagar.

Vid påtåren bestämde jag mig. Jag sa det:

”Jo, alltså… Tänk nu på att balkongdörren öppnas utåt. Ja, så att du inte lägger trallen för högt. Det är inte så mycket att spela med.”

Snickarna stirrade på mig med en min av… ja, jag har svårt att avgöra om det var innerligt förakt eller djup avsky.

Det irriterade mig lite grand.

”Ja, alltså, med tanke på hur du satte panelen på friggeboden så tänkte jag att det kanske var bäst att påpeka det.”

Nu rådde inga tvivel. Det jag såg i hans ögon var djup avsky.

Min fru sa en gång till mig i ömsint förtroende att alla hantverkare hatar mig.

Gosse… det är inget mot vad jag känner för dem.

Vi skulle alltså lägga trall på den nybyggda balkongen. Och att en snickare skulle lägga trallen för högt, det är som om en målare skulle måla in sig i ett hörn. Sådant händer inte utom i humoristiska halvtimmar med manus av Benny Hills.

Åtta timmar senare, när trallen var lagd, hörde jag en motorsåg startas uppe på balkongen. Det gjorde mig misstänksam. Jag tittade upp och såg den ene snickaren såga i balkongdörrens underkant – med en motorsåg!

Jag vrålade: ”Vad fan tar du dig till?”

Snickare 1 svarade inte. Låtsades inte höra. Snickare 2 sa: ”Dörren var så låg så den gick inte att öppna. Vi var tvungna att ta av lite i underkant på den.”

15 minuter senare hade de givetvis haft sönder dörren. De lovade att komma tillbaka och fixa det men det har de givetvis inte gjort. Fortfarande är det en springa mellan tröskel och dörr och jag undrar vilken effekt en sådan kan ha på rumstemperaturen i januari.

Vi borde givetvis aldrig tagit dit den där snickaren igen. Han hade definitivt inte kvalificerat sig för förnyat förtroende genom sina tidigare insatser hos oss. Ett halvår tidigare hade min fru bett honom sätta stående Ängby-panel på friggeboden. Om detta visste jag inget. Hade jag vetat så kunde jag upplyst snickaren om att boden inte var riktad. Den skulle alltså justeras horisontellt.

Detta hade snickaren i och för sig upptäckt men med den här snickarens sinne för väsentligheter hade han ändå satt panel på boden. Vertikalt. Vilket innebar att när boden var riktad hamnade panelen följaktligen inte fullt så vertikalt. Utan mer diagonalt.

Jag konfronterade honom med detta; var lite nyfiken på hur han tänkt. Innebörden i det mummel han utstötte till svar funderar jag fortfarande över.

Man ska inte generalisera. Och det gör jag inte heller när jag konstaterar att hantverkare är bland de mest korkade, arroganta och dumdryga människor jag mött. Jag har mött så många att det kan inte vara en slump – det torde vara ett statistisk säkerställt faktum. Det är en gåta hur de hankar sig fram. Eller kanske inte. Att de ändå kan fortsätta i sitt yrke beror antagligen på att den ödeläggelse de ägnar sig åt är svår att kartlägga. En snickare behöver aldrig visa referenser. Man ska vara tacksam över att han förbarmar sig. Det tar lång tid för honom att bli ökänd och när han blivit det byter han stadsdel. Eller stad. Eller landsända. ”Vår” snickare kom från Dalarna.

Jag såg tidigt ett obehagligt ett beteendemönster: En efter en släntrade de in i vårt hus och började med att fördöma det andra hantverkare har gjort före dem:

”Jaha… åvafan har’om’pyssla’me’här’å?”

Sedan ett snett, uppgivet grin. Varefter de efter skakat på huvudet och börjat framhålla sin egen kompetens och förträfflighet. Berättat hur arbetet egentligen skulle utförts. När den egna förträffligheten några dagar senare inte inte riktigt ville omsättas i praktik började de rationalisera sina kompromisser och misstag.

Som den förste snickaren vi tog dit. Egentligen var han inte snickare. Utan målare. Men han kunde snickra också. Påstod han…

Vi har tre sovrum. Ett stort, ett normalt och ett litet.

För att komma till det stora sovrummet var man tvungen att gå antingen genom det lilla eller genom det mellanstora.

Vi hade bestämt att barnen skulle dela på det stora. Så vi la in golv och målade väggar. Köpte en loftsäng till Calle och ställde Fannys lilla säng under.

När allt var klart bestämde vi oss för att de nog ändå var värda varsitt rum.

Det beslutet togs sedan Calle i vredesmod hade kastat ett halvätet äpple efter sin lillasyster. Äpplet missade lillasyster med en hårsmån men satte ett tydligt och outplånligt avtryck på den nymålade vita väggen.

Så vi skruvade ned alla väggmonterade hyllor och lampor och bestämde oss för att i stället sätta upp en vägg i det mellanstora sovrummet. Då fick vi ännu ett litet sovrum samt en korridor in till det stora sovrummet. På så sätt slapp man gå genom mellan-sovrummet för att komma till det stora.

På insidan av den nya väggen skulle Calles loftsäng stå. Alltså fick dörren placeras så att loftsängen skulle få plats

Det var mina enda instruktioner till Målaren aka Snickaren.

Han sa att det skulle ta ett par veckor. En tidig morgon två månader senare kastade jag ut honom.

Jag ansåg mig ha goda skäl. När Snickaren aka Målaren var i det närmaste klar monterade jag ned loftsängen (1,5 timme). Därefter monterade jag upp den i Calles sovrum (1,5 timme till). Och konstaterade sedan att sängen var tre decimeter för lång. Eller, om man så vill: Väggen var tre decimeter för kort. Det gick inte att stänga dörren eftersom sängens fotände var i vägen.

En hel natt låg jag vaken medan raseriet växte inom mig.

På morgonen kom Målaren aka Snickaren.

Jag tog med honom till Calles rum. Försökte stänga dörren.

”Hur hade du tänkt här?”, sa jag.

”Nja, jag har ju mätt”, sa målaren.

”Vad mätte du? Dörren går ju inte att stänga?”

”Jo, men jag har mätt sängen.”

”Då har du mätt fel”, sa jag.

”Nej”, sa han.

”Inte?”, sa jag.

När han inte kom undan försökte han med en vals.

”Jag kunde ju inte placera dörren längre bort än så för då skulle du inte kunna öppna balkongdörren.

”Säger du det, sa jag och öppnade balkongdörren.

Som öppnades utåt.

Målaren aka Snickaren vägrade fortfarande att medge att han hade gjort fel. Jag har än i dag inte träffat en hantverkare som gjort fel.

Han som byggde mikro-bastun åt oss, fick inte riktigt till det när han skulle göra dörren. Den dörren gick inte heller att stänga. Jo, den gick att stänga. Men den gled hela tiden upp. Men det var inte han som gjort fel. Det var träet som slagit sig. (”Jo, det blir ju sådär, serru…”)

Frågan är om inte stollarna som skulle måla om huset ändå tar priset. Vi bor i ett tvåplanshus. Och på telefon lovade husmålarna att de skulle måla från stege. Vilket skulle bespara oss stora kostnader för kranar och byggnadsställningar.

När de klev ur bilen tittade de på huset och sa:

”Oj, det här tar minst fem veckor!”

”Jaha?, sa jag. ”Alla andra som lämnat offert bedömde att det skulle ta två veckor? Max.”

Och det där de sagt om att måla från stege, det tog de tillbaka. Så vi kände oss ganska bussiga och kompromissvilliga när vi hyrde en byggnadsställning från Zip-Up. Vi hade väl inte väntat oss stående ovationer kanske men definitivt något annat än det buttra ”Jag har stått på en sådan när den rasade en gång”, som den ene lät undslippa sig.

Den andre var bara vit i ansiktet.

De krävde en kranbil. Och så sakteliga smög sig insikten på om att de båda husmålare som vi engagerat var – höjdrädda.

Det är som om jag skulle vara dyslektiker.

När huset var målat till två tredjedelar hade de höjdrädda husmålarna överskridit vår budget med 30 000 kronor. Då tackade vi för oss vilket resulterade i upprepade SMS-hot om fysiskt våld. (Ja, jag visade dem för en polis.)

Det finns bara en sak jag är tacksam över. Det är att hantverkarna trots allt är hantverkare och inte till exempel politiker. Det handlar om att begränsa skadan till mikroekonomin. Tänk om en snickare skulle vara finansminister. Då skulle det samlade pressuppbådet stå utanför regeringskansliet och vänta på nådiga luntan bara för att mötas av beskedet: ”Nä, finansministern var tvungen att sticka iväg på ett jobb i Spånga. Men han kommer i morgon bitti. Trodde han.”

About Tommy Jeppsson

Journalist. Startade Stora Ord 1991.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.