I min ungdoms fagraste vår

Varje gång en artist dör dyker det upp betygelser och beklagande på sociala medier från folk som gillade artisten väldigt mycket. Men jag har en känsla av att somliga helt enkelt hoppas att artistens credd ska smitta av sig till den egna personens varumärke.

Det har funnits gott om sådana tillfällen de senaste åren:
Prince, Bowie, Olle Ljungström, Freddie Wadling, Leonard Cohen, George Michael…

Jag har konstaterat att artisterna är borta men har sällan kunnat frammana det där tillståndet av tillgjord sorg. Jag har så klart lyssnat på artisterna, till och med gillat somliga av dem. Men de har inte haft någon avgörande betydelse. De har inte påverkat mitt liv. De har varit utbytbara.

Det kan låta lite knasigt men det är annorlunda med Sven-Erik Magnusson. Han var sångare i Sven-Ingvars och är mitt första musikaliska minne. Det går inte att byta ut.

Förmodligen kommer en del att skicka en digital avskedshälsning till honom också men förmodligen kommer inte många att intyga att han haft någon större påverkan på deras musikaliska utveckling. men det hade han på mig.

Jag var sex år, på sin höjd, och drömde om ha samma snedkammade lugg som Sven-Erik. Jag stod framför en spegel hemma hos min mormor och fösökte kamma den rätt. Det var lönlöst. Min lugg var och förblev rak. (Ända tills jag långt senare hittade ett tips i ett punkfanzine som gick ut på att man skulle tömma en halv burk raklödder i håret vilket gjorde det enkelt att få håret att stå rakt upp. Men då talar vi sent 1970-tal.)

Jag var ofta hos min mormor när jag var barn.

Min morbror, som då fortfarande bodde hemma, hade något som jag kallar för ”resegrammofon”. En skivspelare med ett lock ovanpå. I locket satt högtalaren. Han hade också några singlar jag brukade spela när han inte var hemma. Då smög jag in på hans rum och la med pickupen på någon av Sven-Ingvars singlar. 

 

Min morbror hade också en singel med The Beatles som jag älskade, ”Twist and shout”. På den fanns också ”Rock´roll music”. Som jag också älskade.

Jag lyssnade ofantligt mycket på det som stod till buds, så mycket att jag fortfarande minns exakt var det där hacket i ”Det var i vår ungdoms fagraste vår” satt.

Särskilt mycket gillade jag omslaget där de hängde på en björkgren. Det var något med stilen. Färgerna. Den smala slipsen.

Så Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars hade påverkan, creddigt eller ej.

Sven-Erik ingår därmed i samma udda sällskap som Phil Lynott, Johnny Rotten, Glen Matlock, Thåström och Ulf Lundell.

Jag lyssnar inte på någon av dem längre. Men de påverkade.

 

About Tommy Jeppsson

Journalist. Startade Stora Ord 1991.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *