Rak kurs mot toppen – Senem Yazam

senemyazan

Senem Yazan. Du har antagligen aldrig hört namnet förr. Men chansen att du gör det i framtiden är inte obetydlig.

Senem är Årets nykomling i modebranschen – utsedd till detta av ELLE och Hennes & Mauritz, och för detta belönades hon i samband med ELLEN-galan med en prischeck på 25 000 kronor.

Senem är designer och i vår kommer hennes första kollektion. Om hon har jobbat hårdare än andra skall vi inte spekulera i. Vi kan bara konstatera att hon har jobbat väldigt hårt för att lyckas. Hon kom från Turkiet 1991 och har sedan arbetat förbluffande seriöst för att ”bli bäst” som hon uttrycker det. Fråga henne inte vilka kurser hon har gått – såvida du inte har gott om tid. Nu har allt pluggande resulterat i en första kollektion, gjord i hennes eget namn.

ELLEs jury smälte för den.

– Det är kul att se att det finns en svensk designer som söker inspiration i sina rötter, säger eva Spegel-Lindmark, modechef på ELLE. Senem är en frisk fläkt i modebranschen. Och både målmedveten och stilsäker.

Margareta van den Bosch som är designchef på H&M, säger:

– Jag tycker naturligtvis att hon är väldigt bra. Hon har fantasi när det gäller detaljer och jag tycker om att hon inspirerats av sina rötter men att hon ändå lyckats få en modern känsla i kläderna. Och så har hon gjort ett bra jobb när det gäller val av material. Det är en väl sammanhållen kollektion med lite nya former och ett spännande silhuettspråk.

När Senem fick besked om att det var hon som vunnit drog hon en djup suck av lättnad och sa:

– Gud vad skönt. Nu kan jag köpa mer material.

Du har gått många kurser?

– Ja, jag har gått på Beckmans. Innan det gick jag på en massa förberedande utbildningar; Nyckelviken, Tillskärareakademin och andra kurser.

– Jag är kursexpert, det känns som att jag har gått alla kurser som finns i Stockholm: kvällskurser om design, kläder, språk, konst.

Varför har du gått så många kurser?

– För att det är bra. Det är meningen med livet

Att gå kurser?

– Nej, att bli duktig på det jag gör. Att lära mig saker. Så varför inte utnyttja de möjligheter som finns i Stockholm. Här finns ju allt. Det spelar ingen roll hur gammal du är. Jag var 19 när jag började.

Man tänker kanske inte på det när man är född här?

– Som svensk gör man nog inte det. Men om man kommer utifrån, då ser man livet med andra ögon. Speciellt när man kommer från ett land där de här möjligheterna inte finns – såvida man inte har pengar. Jag blev som galen när jag kom till Sverige – jag kände att jag måste prova allt. Jag blev nästan kursnarkoman. Jag kunde gå en kurs på dagen och en på kvällen. Efter tre års förberedelser sökte jag till Beckmans. Men även när jag gick där så gick jag andra kurser på kvällarna. Beckmans värld är så liten – alltför liten mig. Jag behövde träffa andra människor för att behålla kontakten med den övriga världen.

Du låter oerhört ambitiös?

– Ja, när jag kom hit var jag 17 år och jag tänkte att ”nu börjar mitt liv”. Eller mitt ”andra liv – nu ska jag sätta igång”. Jag hade inte gått ens en krokikurs tidigare och det var ju skamligt. Vill man bli konstnär är det ju det man ska börja med. Jag kände att det var bråttom.

Du kommer från Turkiet?

– Ja, jag kom 1991.

Men du pratar svenska väldigt bra?

– Ja, jag har varit bland svenskar hela tiden. Tack vare de här kurserna. Man lär sig väldigt mycket om man är bland svenskar, tittar på TV, läser Text-TV, böcker och tidningar. Och det hjälpte att jag kunde engelska och franska.

Varför kom du till Sverige?

– Egentligen är född här. Mina föräldrar bodde här i tio år fram till 1976. Men det fungerade inte så bra mellan dem så min mor tog mig och mina två systrar och flyttade tillbaka till Turkiet. Då var jag fyra år och kunde ingen turkiska. Men jag glömde svenskan på en månad. Jag har haft kontakt med Sverige hela tiden, mina systrar flyttade tillbaka hit 1988 och jag har också alltid tänkt att jag ska åka tillbaka till Sverige.

Vad konstigt? Längtade du tillbaka till Sverige?

– Ja, när jag var 13 kom jag hit för att besöka mina systrar första gången och då tyckte jag att Sverige var paradiset. Då kände jag att jag ville flytta hit. Turkiet kändes som ett ”övergångsställe”.

Varför gillade du inte Turkiet?

– Jag tror att det var mentaliteten som gjorde att jag inte kände mig hemma. Jag gillade varken traditionen eller kulturen. Det var på låtsas allting. Folk var inte ärliga, det var något som fattades. På många sätt kan jag fortfarande tycka att Sverige är ett paradis, det finns stora möjligheter här och respekt för människan, men dubbelmoralen finns här också. När man kommer in i systemet så förstår man att Sverige inte är bättre än andra länder.

Men vi har nog inbillat oss att vi är lite bättre än andra länder?

– Ja, jag vet inte om det är på grund av den geografiska placeringen – ni bor i Norden, på toppen av Europa. Och ekonomin har varit bra – då tror man att man är bättre på många sätt. Men så är det inte. Det är mycket som fattas här. Om man ska prata om relationer mellan människor.

– Jag upplever varje dag att jag kommer från ett annat land. Bara det säger rätt mycket om Sverige. Svenskarna är fortfarande inte vana vid oss. Jag vet ju hur mina systrar blev mobbade här i Sverige på 70-talet. Men när de kom till Turkiet blev de också mobbade – för att de inte kunde språket. Så det finns nog i varje samhälle. Det okända skapar rädsla.

Man hör ofta från invandrare att de tycker deras situation är hopplös; att de saknar möjligheter i Sverige. Du verkar tycka tvärtom?

– De som säger det, det är sådana som bor bland invandrare och umgås med invandrare. Jag försvarar inte de som bor i Rinkeby och skapar en helt egen värld där. Men jag har blandat mig med svenskar och det är därför jag sitter här med dig i dag. Jag kan erkänna att jag valde bort att umgås med invandrare. Nu kan jag umgås med dem, nu vet jag att jag har en plats i det svenska samhället. Nu vet jag att jag inte kommer att fastna i något ghetto. Det är ett val man gör. Om det är bra eller dåligt, rätt eller fel – det vet jag inte. Det känns som om det var rätt för mig i alla fall.

Märkligt att behöva tänka så där?

– Jo, men på ett sätt tycker jag det är en myt att man inte tas på allvar eller att man inte får jobb bara för att man är invandrare. Även om jag själv faktiskt upplevt det – jag fick inte jobb på grund av att jag inte kunde svenska så bra. Men det handlar om att kämpa. Det är bara att sätta punkt för det gamla livet. Ska jag vara i Sverige, bo och leva här – då får jag anpassa mig. Det fungerar inte att bosätta sig i ett invandrartätt område och bara umgås med invandrare.

Vad gick du för utbildning i Turkiet? Med inriktning mot konst eller?

– Jag har alltid varit intresserad av att teckna. Men jag hade inte de ekonomiska möjligheterna att gå sådana kurser i Turkiet. Jag gick bara ut gymnasiet där. Men det var tufft – det var en fransk privatskola. Man fick kämpa hårt redan i 11-12-årsåldern för att komma in. De statliga skolorna i Turkiet är inget att ha så man måste göra allt man kan för att komma in på en privatskola. Det är inte lätt. Och det är väldigt tufft på de skolorna.

Är det bra eller dåligt?

– Det är bra. Jag tycker det var bra att disciplinen fanns men ibland gick det till överdrift. Man fick inte tid att vara tonåring. Men efter en sådan skola så är det lättare att ta sig fram senare i livet.

I svenska skolor verkar de ha glömt bort ord som ”disciplin” och ”krav”. Man läser en hel del om bråk och misshandel.

– Sådant förekommer aldrig i sådana skolor. Inte i Istanbul i alla fall. Man var ju rädd för läraren och rädslan skapade en sorts respekt som jag tror är nödvändig.

Var det en flickskola?

– I början. Efter ett par år så blev det blandat och det fungerade inte alls. Betygen sjönk. Men efter ett par år hade det stabiliserat sig igen. Det är märkligt.

Hur har dina kläder kommit till?

– Jag var nyligen i Kina i två veckor för att representera Sverige i en tävling. Bara att vara där var en underbar upplevelse och som jag fick mycket inspiration från. Det bidrog till att kollektionen kom till.

Vad väntar härnäst?

– Jag vill sätta igång med min verksamhet och visa vem jag är.

Har du lyckats sälja din kollektion?
– Jag har fått en kund, en butik på Kungsholmen som heter Skarpa.

– Jag har en massa kontakter, turkiska sömmerskor som ska hjälpa mig att sy upp kläderna.

(ELLE, januari, 1999)

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.