Micael Bindefeld: Gör om mig! (ELLE, 1997)

Det var Abbe Bonniers idé. Han hade kommit till ett möte på Bindefelds kontor på Jungfrugatan i Stockholm i ett helt annat ärende, när de inramade porträtten på väggarna fångade förläggarens uppmärksamhet: Lena Olin, Izabella Scorupco, Måns Herngren, Emma Sjöberg, Börje Salming, Maria Akraka, Eva Dahlgren, Beiron, Sylvia Vrethammar … Det var inte bara det att det var intressanta människor på bilderna. Det var fantastiska porträtt. Tyckte förläggaren och sa att de var värda en bok.

Nu finns den. Gör om mig (DN Förlag) är ett bokslut över en (yrkesmässig) epok i Micael Bindefelds liv. Alla vet väl att han började som frisör på Östermalm och gick vidare till att arrangera fester. Men kanske är det inte lika offentligt känt att han också fungerat som stylist i början av 80-talet. I tidernas begynnelse hette det inspicient. Det var en person som såg till att det fanns nystrukna kläder och skor i storlek 37. Lackade det mot jul såg han till att det fanns en tomteluva i studion och närmade vi oss midsommar så ordnade han fram en passande blomsterkrans.

I början på 80-talet försvann inspicienten ut ur fotostudion och vokabulären. In kom stylisten. Alla skulle ha en stylist.

– Artisterna fick ju väldigt stor uppmärksamhet för sin ”nya look”, säger Micael Bindefeld. Men kvällstidningarna hade ingen kunskap om mode. De skrev om Carola nya stil och Louise Hoffstens nya frisyr. De kallade felaktigt allt för styling. Så fort någon hade varit hos frisören så var de omstajlade.

Sedan dess har stylistens roll har sedan etablerats och getts ökat utrymme. I dag har (vissa) stylister närmast konstnärs status. Fotografer får inte längre ensamma ta åt sig äran av att ha skapat en bild. De har inte ens patent på att ge ut fotoböcker längre. I Bindefelds bok finns flera fotografer representerade. Men alla bilderna bär Bindefelds signum.

– Det finns bilder som påminner väldigt mycket om varandra – trots att det gått tio år mellan bilderna och trots att de är tagna av olika fotografer.

– På bilderna i boken har jag inte bara varit stylist utan snarare projektledare. Och dem jag arbetat tillsammans med har vetat om att det är mina idéer som ska genomföras. Jag har haft en idé och, med risk för att låta pretentiös, en vision. Alla har gjort sitt för att det ska bli just den Bilden. Allt annat har haft en underordnad roll: fotografen, kläderna, ja till och med den som är porträtterad skulle kunnat bytas ut.

– Det har också bidragit till att bilderna har överlevt. När idén om boken kom upp för ett år sedan tänkte jag att det inte kommer att se klokt ut. Men de var daterade redan vid fotograferingstillfället för ofta har jag lånat en stil, kanske från 40- eller 50-talet. Eller också är de kitschiga. Det är därför de har överlevt. Vilket jag känner mig väldigt stolt och glad över.

– När man stylar ”vanligt” mode jobbar man på ett annat sätt. I modetidningar är man underordnad kläderna och fotografen, i reklam är man underordnad kunden, kontot och reklambyrån. Där är stylistens jobb mest att se till så att byxorna inte är för långa. Det är helt olika sätt att jobba med styling. De modebilder jag gjort håller inte alls på samma sätt.

Vi träffas på hans kontor. På ena väggen hänger de inramade bilder som Abbe imponerades av. På motsatta sidan hänger bilder av Bindefeld tillsammans med celebriteter. De är tagna på premiärer och fester. Kändisar har alltid flockats runt Bindefeld. Det gjorde de redan när han arbetade som frisör. Nykläckta dagsländor till popstjärnor såväl som burgen societet styrde stegen till hans salong när lockarna blev för yviga. Dessa kontakter utgjorde grunden till det omtalade adressregister han använde sig av när han skulle ordna fest. Samma kontakter var väldigt användbara när han några år senare skulle styla och porträttera kändisarna. Ibland var det tack vare Bindefeld som de ställde upp. I bokens förord skriver modejournalisten Susanne Pagold att Bindefeld är en ”domptör” och ”en manipulativ begåvning”.

– Men vad är en domptör? Att man är förförare? Det låter lite som att man lurar folk. Men det tycker jag inte att jag gör. Eftersom jag har haft genomtänkta idéer och slutresultatet varit smickrande. Jag har aldrig försatt någon i en ofördelaktig situation. Om någon har ångrat sig så är det i alla fall ingen som har sagt det till mig. Nej, jag tror inte det är någon som känner sig lurad. Men själv skulle jag absolut inte gilla att bli ”utspökad”, säger Bindefeld.

Bindefelds bilder är det dokumentära fotografiets raka motsat. Allt är arrangerat. Inget lämnas åt slumpen. I boken finns en bild av Pernilla Wiberg. På henne har Bindefeld med datorns hjälp retuscherat bort örhängena.

– De var inte alls fina. De såg hemska ut. Jag vet inte om det signifikativt för mig som person och mitt sätt att arbeta, men jag ger mig inte förrän allt är perfekt. Eller om det bara är typiskt för de här porträtten. Jag ville att de skulle vara ”larger than life”. Ännu vackrare och ännu mer perfekta. Men visst, jag är perfektionist.

Han är bra på att skapa förtroende också. Och att leva upp till det. Det är många som låtit Michael Bindefeld göra saker med dem som de troligen annars inte skulle ha gått med på på. De klär av sig, de klär sig på sig sådant som de kanske inte skulle tagit på sig annars, och de låter sig porträtteras i miljöer och sammanhang som annars skulle varit otänkbara.

Som Maria Schittenius säger i boken: ”Egentligen var det tufft av mig att våga. Jag hade ingen kontroll och utsattes för något utan att veta hur det skulle användas.”

– Ja, jag måste väl ha någon slags övertalningsförmåga, säger Bindefeld. Och så har väl de som porträtterats gillat de bildidéer jag presenterat för dem. Och jag tror att de vet att jag inte lämnar ifrån mig bilder som inte är bra. Jag har väl åtnjutit någon slags respekt – det är antagligen därför de har lagt sig i mina händer. Trots att de är utspökade till oigenkännlighet ibland. Men det är säkert många som blivit skrämda när de sett mina bilder också.

Han kan inte minnas att någon någonsin har tackat nej till att bli stylad och porträtterad.

– I så fall har jag förträngt det. Däremot har det ibland varit ett jäkla dividerande fram och tillbaka. När jag skulle göra Stefan Andersson till exempel. Då la skivbolaget sig i. Jag ville ha honom i frack men det skulle förstöra hans image att ha hög hatt på sig, tyckte de.

Men på bilden har Stefan Andersson hög hatt på sig.

– Ja. Jag är extremt envis, säger Bindefeld och ser helt allvarlig ut.

En som satte en tydlig gräns var Lisa Ekdal. Hon ville inte under några omständigheter figurera naken eller avklädd.

– Jag hade fått det ryktet då att jag ville göra folk nakna. Café hade ju mycket naket, men en hel del av de ”nakna” bilderna var faktiskt för ELLE.

Lisa Ekdal skrev ett brev till Micael där hon varnade honom för att ens fråga om hon skulle kunna tänka sig att lätta lite på kläderna. Om någon gjorde det skulle hon ”bli väldigt arg”, som hon uttryckte det. Andra har inte varit lika buskablyga. Fotomodellen Beiron och Emma Sjöberg, simmerskan Linda Olofsson, Markus Schenkenberg – alla figurerar mer eller mindre nakna i Bindefelds portfolio. Bindefelds bilder blir ofta hett nyhetsstoff i sig själva. Det behövs ingen vinklad text. Det räcker med en känd person i en oväntad situation eller i annorlunda kläder för att kvällstidningarna ska gå i spinn.

– Det kan ju vara som Lena Endre säger att ”man är färdigintervjuad”. Hon har kanske intervjuats 200 gånger och det finns inte mycket kvar att säga. Och då blir det samma intervju om och om igen. Det man kan variera är bilden – den har blivit viktigare än texten.

I dag ägnar Micael Bindefeld sig åt sin PR-firma och åt att ordna fester. Han har lagt av helt med styling. Och lika lite som han kommer att öppna sin frisörsalong igen, kommer han att återgå till att styla. Man kan inte hålla på med för många olika saker, menar han. Det blir för splittrat.

– Jag tror inte att det är bra att spela för många roller. Man ska inte spela schack på för många bräden samtidigt.

– Förr gick hjärnan i 190, dag och natt. Jag kunde vakna mitt i natten och komma på idén att lägga någon bland 2 000 ägg. Jag gick alltid och funderade över bildidér. Nu gör jag inte det längre. Det finns inte plats. Men jag kan bli imponerad av mig själv när jag tänker tillbaka: hur f-n kunde jag få alla dessa idéer? Jag såg allt i bilder hela tiden.

Nu ägnar han all tid åt PR och festfixande. Eller som det numera heter – event marketing.

– När jag började ordna fester för tio år sedan blev man hånad. Jag var fanbärare för all yta och trivialitet som fanns. Nu säger alla att de vill satsa på ”event marketing”. De ska vara ”kick off´s” och ”releasepartyn” och allt möjligt. Det där sa jag, helt autodidakt, redan för 12 år sedan. Då var inte begreppet ”event marketing” ens uppfunnet. Jag gjorde aldrig fester för festernas egen skull. Jag deltog ju inte ens själv. Jag såg något annat i det. Då var jag ensam om det. Jag var tidigt ute. Men i pressen skrevs det om ”gratisätare” och jag kallades ”kändiskramare”.

Bindefelds lyckosamma karriär har fått andra att försöka ta upp konkurrensen.

– Det finns plats för alla, säger han. Det som är tråkigt är att de som kommit efter gör samma sak som jag gjort i tolv år. Jag tycker att de kunde komma på något nytt. Men när jag säger det så svarar de: ”Det är ju inte så jävla lätt att göra något helt nytt”. Men jag gjorde ju det!? 1987 vände jag upp och ner på allt. Över en natt var Marianne Flach borta, omodern.

I dag har han skaffat sig en solid bas av inflytande. Somliga kallar det makt. Han har vittgående kontakter bland politiker, näringslivsfolk och skådespelare.

– Det är inget negativt att ha makt. Men hur jag än vänder och vrider på det så känner jag inte att jag har det. Att bestämma vilka 600 som får gå gratis på bio – är det makt? I den här lilla kändisvärlden har jag ett visst inflytande. Jag vet vem jag kan ringa, jag kan ta mig fram. Jag har skapat mig ett namn, fått uppmärksamhet och renommé. Det kan ju vara en fördel. Men är det makt?

 

BILDTEXTER:

Tomas Ledin:

”Bilden togs när han var synonym med svensk sommar. Det var bara så – han var det mest svenska som fanns. Det var svårt att styra ut honom. Det är svårare att göra om killar. Man har inte hår och makeup och sådana hjälpmedel till buds. Jag presenterade min idé för honom och jag minns att han var tveksam till en början. Nu tycker jag att det är en av de finaste bilderna. Den känns ganska stark. Skärpet är mitt eget.”

 

Lena Olin:

”Plåtad utanför ett slott i Paris. Hon höll på att spela in någon fransk film, tror jag. Det var mycket arbete bakom; bara det att åka ner hitta en dag som passade alla. Vi åkte ut till slottet och det var rått, fuktigt och kallt. Hon var ett under av uthållighet och disciplin. Det var massor av löv. Det visste vi inte. Kläderna hade vi bestämt men att vi skulle plåta just där hade vi inte planerat.”

 

Måns Herngren:

”Spencer Tracy … Han har ett så markerat ansikte, som en 40-talsstjärna. Bilden är gjord med en teknik som får den att se gammal ut. Den har en patina. Jag kommer ihåg att det blev ett jäkla liv över att han hade en cigarett i munnen. Det var likadant med Lena Endre som rökte en cigarr.”

 

Markus Schenkenberg:

”Fågeln kallar vi den. Jag visste att jag ville göra en hoppbild. Han gjorde kanske 100 hopp, man vet ju aldrig hur att håret kommer att se ut. En otroligt stark bild tycker jag. Det är någon slags budobyxor han har på sig.”

 

Emma Sjöberg och Beiron ”Svensson”:

”Emma var jättesjuk. Hon hade hög feber. Ibland är det jobbigt att göra nakenbilder. Vi som jobbar är ju påklädda. Men det där var väldigt naturligt och spontant. Jag frågade Beiron om han ville ha en handduk men han sa att det spelade ingen roll. Emma var likadan.”

 

Eva Dahlgren:

”Den bilden är fantastisk. Jag hade en bild på, jag tror det var på Naomi Campbell, som förebild. Eva var ute på turné och jag faxade och hade mig. Eva sa att hon älskar att sova så hon tyckte det var en utmärkt idé.”

 

 

 

 

– Men att få avsluta med en inbunden bok är väl få förunnat.

– Innan det blev uppmärksammat inspicient, reklamfotografering, strök kläder och bokade vita pudlar. Omskrivet i samband när Bindefeld började styla offentliuga personer,

– Det finns en stor skillnad mellan de här bilderna och de bilder som publiceras i modemagasin. När man ska göra modebilder så plockar man kläder ur befintliga kollektioner, i den färgskala som är rådande för tillfället. Sådana bilder är görs ju mer som en upplysning för läsaren.

– Utan att slå mig för bröstet tror jag … de bilder jag gjort för modetidningar har inte överlevt. de kan man skratta åt. axelvaddar, örhängen helt fel.

Perfekta i minsta detalj

– Jag har sagt hela tiden att jag inte har någon egen stil. en del respektlösa orgier i kitsch och påskfjädrar, andra är helt avskalade, inspirerade av Avdon och Penn. Izabella påminner om Penns av sin svenska fru.

– Inspirationen kommerr från alla möjliga konstiga håll.

– så teknisk ointresserad, skulle kunna tänka mig att regissör, talöar om hur de vill ha det 4-5 assistenter, slutat, jobbar inte som stylist längre. sporrar nya pinnhål, hade fortsatt som stylist känt att jag ville gjort något annat, jobbat med de duktigaste foto, makeup, finaste tidningarna, de kända människorna som jag ville jobba med.

– Jag vet inte om, hjärnan har kapacitet att tänka för mycket.

– Celebritetsporträtten är en hybriod av alla roller jag har; jag har gjort håret, jag har tränat upp mitt visuella seendet som stylist, jag har varit projektledare, ringt folk, övertalat dem, bokat dem och sedan har jag jobbat med PR och press. Jag har känsla för media och jag vet att en bild är viktigare än en text. Man ska nästan kunna se rubriken när man ser bilden. Det finns ett journalistiskt mervärde i bilderna och det är ingen tillfällighet.

– I de här bilderna finns ett journalistiskt inte sse i det. Uppdragsgivaren ska få ytterligare en vinkling.

– Det finns en bild som alla, inkkiusive jag själv, man kan inte se att det är Sylvia. den är fantastisk. ser ut som Sva Gardner.

– Har du läst Lisa Ekdahls brev? Domptör?

– Sjölv skulle jag inte gilla det. De ser sig själva på bild ofta. De är medvetna om sin offentlighet, stor derl av off är bilden. D– Jag känner mig oerhört stolt. Och jag är jätteglad.

– Jag hade ett möte med Abbe Bonnier …

– Jag gjorde bilder på Anne Lie Rydé och Carola …

– Det är det enda vi har gjort om. Jag tycker inte de är fina. Nu gör man ju så jämt.

– Alla. Det är många bilder som betyder mycket, som jag kan garva åt fortfarande. Jag kommer ju ihåg allt runt omkring. Vika som var assistenter, en klänning som inte passade, vad folk har sagt efteråt …

– Festerna är ju också PR.

 Alla de år jag jobbade för ELLE som frisör. Lärt mig mycket om branschen och ett sinne för färg och form. ;ärker att jag har nytta av det när jag jobbar med artister. Jag kan fortfarande se rubrikerna. Jag vet vilken typ av media som letar efter en speciell typ av bilder.

– Jessica Folcker, Fruit of the Loom, en massa saker, filmpremiärer, Tomas Brolins nya skokollektion, Godzilla …

–Det går i ett. Man ska inte låta någon annan tala om vad man är bra eller inte bra på. Man ska själv ta reda på vad man har för förmågpor. En del medvetet, en del är slump.

– Jag har velat göra så mycket hela tiden. Jag har velat stå och klippa i salongen för jag tycker det är kul och jag gillar att få kontakt med folk. Jag har velat jobba i studio och skapa egna bilder. Jag vill göra fester. Det blir slitigt och ibland inte helt strukturerat.

– Börja styla igen? Nej.

– Nu tycker jag det är roligt att läsa börsnoteringar. Jag kastar mig mellan Harpers Bazaar och Dagens Industri. Går man igenom en analys skulle de nog säga att man är en komplext sammansatt person.

– För mig naturligt att det ena leder till det andra. Hittat naturtliga avtagsvägar som en konsekvens av saker jag gjort tidigare.

– Jag vill sätta min prägel på alla uppdrag. Inte bli mogul. Blir det större så är det lätt spå att man vill ha nya konton bara för att kunna skicka nya fakturor. Jag vill ta hand om de jag jobbar med in i varenda liten detalj. Jag funkar inte som Jerry Bergström med 70 anställda. Jag är inte bra på krishantering.

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.