Annika och Alex i samma magasin

Nu är sommarutgåvan av Dormy Magasin lämnad till tryck.

Tidningen innehåller en stor intervju med Annika Sörenstam som är kapten för det europeiska Solheim Cup-laget som i augusti möter USA på Des Moines Golf & Country Club i Iowa.

Du hittar också en story om mannen som satt sitt namn på tävlingen – Karsten Solheim, Pings grundare. Dessutom en intervju med vår senaste ET-vinnare, Alex Norén. Plus en hel del utrustningstips förstås…

Som vanligt är tidningen fantastiskt formgiven av Petra Wikström.

 

 

Kött, kött, kött och kött…

Hon har sagt många dumma saker men ett av de märkligaste saker Mona Sahlin sa var följande:

”Jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.”

Det avspeglar en ganska utbredd form av kulturell självspäkning hos delar av den svenska befolkningen. Det är lite opassande att vara stolt över vårt sätt att göra saker. Vi gör fel. Andra kulturer däremot gör, antagligen, rätt.

Jag kom att tänka på det där när jag i mitt Facebook-flöde såg en film producerad av KIT.

Den handlade om hur man grillar i Argentina.

Filmens bärande idé var att allt vi gör i Sverige är fel medan allt man gör i Argentina är rätt. En variant av Sahlins tes, alltså. 

Vi använder tändvätska. För små köttbitar. Kryddor. Glaze. Marinader. Tillbehör. Såser.

I Argentina grillade man köttet som det var eftersom ”det ska smaka kött”.

Och skulle det argentinska köttet, i avsaknad av en mörande marinad, bli segt så var det ändå okej  eftersom ”vi har tänder”. 

Hm.

Själv föredrar jag alla dagar i veckan kött som legat i en marinad av olika pepparsorter, salt, örter (typ rosmarin), olja, rödvin, honung… 

Framför allt så skulle man enligt den argentinska modellen bara servera grillat kött.

Inga majskolvar, ingen sparris, inga ugnsrostade rotfrukter med olja, timjan eller oregano, ingen tomatsallad med lök och mozzarella, ingen halloumi.

Bara kött. Därtill mer kött.

Och filmen väckte jubel. Förstås. För vi älskar att tro att någon annan vet bättre.

Själv kände jag att det vore en mardröm att först vänta i två timmar på att köttet ska grillas klart, sedan bjudas på kött, kött, kött och kött. Möjligen segt kött, anade man mellan raderna.

I Sverige grillar vi alldeles för små bitar kött.

I Argentina grillar man stora stycken av djur. Bara för att vi inte gör så i Sverige är det nödvändigtvis inte rätt eller bra.

Det sägs ju att en överdriven köttkonsumtion är skadlig för miljön. En mer varierad kost vore väl dessutom bättre för hälsan, men vad vet jag… 

Framför allt är en grillmiddag betydligt godare med tillbehör.

Bristen på kolhydrater i den argentinska grillmodellen är möjligen att föredra om man kör LCHF-dieten.

Slutligen: Den ”bannlysta” tändvätskan… Nej, det grillade köttet tar inte smak av tändvätska. När köttet läggs på grillen har tändvätskan försvunnit sedan länge. Det finns inte ett spår kvar av den.

Dessutom tar inte köttet smak av grillkol heller. Därför kan du lika gärna använda en gasolgrill. 

Även om de aldrig skulle göra det i Argentina – ”det grillade köttets förlovade land”…

Stora Ord gör Arlandastad Golfs nya klubbtidning

Den här veckan utkommer Arlandastad GK:s nya klubbtidning, producerad av Stora Ord.
Tidningen innehåller en intervju med anläggningens ägare, Leif Wåhlin, som berättar om de utmaningar han ställdes inför när han byggde en golfbana mitt i en fastighetskris.

Medlemmarna får också möta klubbens bäste spelare, banans Course Manager och klubbens nye pro…

En digital version av tidningen kan läsas här.

Arlandastad Golf rankas som en av Sveriges 25 bästa anläggningar.
Golfbanan ritades ursprungligen av Sune Linde men har redesignats av Peter Chamberlain.
Banan har två gånger stått värd för Scandinavian Masters: 2007 då Martin Kaymer spelade bort segern på det spektakulära 18 hålet och Mikko Ilonen från Finland vann, samt 2008 då vi fick se en svensk segrare i Peter Hanson.

Roten till det onda

I går vaknade vi upp till ett nytt Sverige. Det var dagen efter dådet på Drottninggatan.
Redan i dag är Sverige sig självt igen…
I går chock och sorg.
Nu börjar man man så sakteliga tänka preventivt. Och som vanligt reagerar vi på ett sätt som gör att vi slipper konfrontera det riktiga problemet.
Ett av de första förslagen kommer från Åkeriföretagen som framför synpunkten att det vore bra med en slags spärr på lastbilar som gör dem svåra att stjäla.
Visst, för all del. 
Men. Problemet är inte att det saknas tekniska lösningar som gör lastbilar svåra att stjäla.
Problemet är att vårt samhälle härbärgerar onda, förvirrade människor som vill skada andra. Spärrar vi lastbilarna, hittar de på andra sätt att skada oss.
Det är bättre att vi fokuserar på hur vi sätter ”en teknisk spärr” på de onda människorna.
De är de som är farliga. Jag trodde att det möjligen hade framgått.
Det har funnits lastbilar i Sverige i 117 år utan att någon fått för sig att använda dem för att meja ned folk på en gågata.
Lastbilarna i sig är lika ofarliga som de alltid varit.
Människorna däremot…

I min ungdoms fagraste vår

Varje gång en artist dör dyker det upp betygelser och beklagande på sociala medier från folk som gillade artisten väldigt mycket. Men jag har en känsla av att somliga helt enkelt hoppas att artistens credd ska smitta av sig till den egna personens varumärke.

Det har funnits gott om sådana tillfällen de senaste åren:
Prince, Bowie, Olle Ljungström, Freddie Wadling, Leonard Cohen, George Michael…

Jag har konstaterat att artisterna är borta men har sällan kunnat frammana det där tillståndet av tillgjord sorg. Jag har så klart lyssnat på artisterna, till och med gillat somliga av dem. Men de har inte haft någon avgörande betydelse. De har inte påverkat mitt liv. De har varit utbytbara.

Det kan låta lite knasigt men det är annorlunda med Sven-Erik Magnusson. Han var sångare i Sven-Ingvars och är mitt första musikaliska minne. Det går inte att byta ut.

Förmodligen kommer en del att skicka en digital avskedshälsning till honom också men förmodligen kommer inte många att intyga att han haft någon större påverkan på deras musikaliska utveckling. men det hade han på mig.

Jag var sex år, på sin höjd, och drömde om ha samma snedkammade lugg som Sven-Erik. Jag stod framför en spegel hemma hos min mormor och fösökte kamma den rätt. Det var lönlöst. Min lugg var och förblev rak. (Ända tills jag långt senare hittade ett tips i ett punkfanzine som gick ut på att man skulle tömma en halv burk raklödder i håret vilket gjorde det enkelt att få håret att stå rakt upp. Men då talar vi sent 1970-tal.)

Jag var ofta hos min mormor när jag var barn.

Min morbror, som då fortfarande bodde hemma, hade något som jag kallar för ”resegrammofon”. En skivspelare med ett lock ovanpå. I locket satt högtalaren. Han hade också några singlar jag brukade spela när han inte var hemma. Då smög jag in på hans rum och la med pickupen på någon av Sven-Ingvars singlar. 

 

Min morbror hade också en singel med The Beatles som jag älskade, ”Twist and shout”. På den fanns också ”Rock´roll music”. Som jag också älskade.

Jag lyssnade ofantligt mycket på det som stod till buds, så mycket att jag fortfarande minns exakt var det där hacket i ”Det var i vår ungdoms fagraste vår” satt.

Särskilt mycket gillade jag omslaget där de hängde på en björkgren. Det var något med stilen. Färgerna. Den smala slipsen.

Så Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars hade påverkan, creddigt eller ej.

Sven-Erik ingår därmed i samma udda sällskap som Phil Lynott, Johnny Rotten, Glen Matlock, Thåström och Ulf Lundell.

Jag lyssnar inte på någon av dem längre. Men de påverkade.

 

Livet i folkhemmet

Det sista jag gjorde i går kväll innan jag somnade var att se Tom Alandhs film Oscar och Greta och huset de byggde.

Jag hade väl egentligen bara tänkt se en liten snutt, som en ögonsläckande godnattsaga, men jag kunde inte avsluta i förtid.

Norra Ängby från ovan.

Jag var tvungen att låta Alandh ta sin berättelse i mål. Och i kväll kommer jag antagligen att se filmen en gång till. För den är en påminnelse om ett Sverige som gått förlorat.

Jag var nyfiken på filmen främst eftersom Oscar och Greta byggde ett av de 1 300 husen i det område jag bor i: Norra Ängby – ett annat namn på Folkhemmet.

Jag hoppades få se en och annan gammal bild på hur det var i Norra Ängby förr. Och det fick jag.

Men det som var mest fängslande var historien om människorna som byggde inte bara det här bostadsområdet utan hela landet. Via gamla dokument, avtal, kvitton, arbetsbetyg, brev och anteckningsböcker sparade i en kartong i en källare, hade Tom Alandh kunnat pussla ihop i stort sett hela sina fosterföräldrars levnad.

Det blev en berättelse från en tid som var marinerad i Per Albin Hanssons vision om ett Sverige där ”ingen försöker skaffa sig en fördel på någon annans bekostnad.”

Ett liv byggt på några mycket enkla grundstenar som blev Oscars grundläggande livsdoktriner: 

Betala dina lån, var hel och ren, kom i tid och hjälp till om du kan.

Det är historia som utspelar sig i en tid när vi inte behövde bekymra oss om vare sig genusprofessurer, gängkrig, bilbränder eller islamister.

Det var kanske inte Alandhs egentliga avsikt men för mig illustrerade berättelsen hur fel vi vandrat och hur snett vi hamnat. 

Alandh konstaterar att Norra Ängby i dag är moderat mark, med råge. Stort råge. 

Så var det inte när husen byggdes. Här bodde arbetare. Strävsamma människor.

Oscar och Greta i Norra Ängby.

I filmen berättas att Oscar reflekterat över tystnaden i det rikare Södra Ängby, byggt av människor som ”inte slagit i en enda spik själva”. 

Tystnaden har jag också noterat.

Bland de vita husen på andra sidan Berslagsvägen ser man sällan människor ute i trädgårdarna, och stillhet råder.

I Norra Ängby är det livligare. Mer folk.

Det är ganska märkligt att sådant kan leva kvar när annat inte gör det.

Det är inte så länge sedan Oscar och Greta levde men det är svindlande och en smula sorgligt att se hur Sverige har förvandlats under de år som gått sedan Oscar och Greta lämnade Norra Ängby och jordelivet.

Oscar stod syndikalisterna nära och det är inget som kan läggas honom till last med tanke på hur han slet för att överleva under förra seklets första år.

Det är en kontrast mot den verklighet som lyx-kommunister som Sjöstedt och Schyman låtsas se och mot det samhälle som tog vid, när Per Albins ord och Oscars enkla principer fått ge vika.

I väntan på nästa nyårsafton…

Under nyårsaftonen 2015 utsattes många kvinnor på Larmtorget i Kalmar för tafsare och sexuella övergrepp. 
Det kom liknande rapporter från fler ställen (Malmö, Karlstad) men händelserna på Larmtorget var de som fick störst medial uppmärksamhet. 
De fick till följd att knappt några kvinnor vistades där under nyårsnatten 2016.

Nyårsaftonen 2016 fick också den sitt beska eftermäle sedan en video från Möllevångstorget i Malmö väckt starka reaktioner. På videon ser man hur unga män utan vidare betänkligheter skjuter raketer mot bussar, bilar, poliser och andra. Detta föregicks av flera rapporter om liknande händelser, dagarna före själva nyårsaftonen.
Som i Skövde. Som i Råby Centrum, Västerås. Som i Staffanstorp. Som i… ja, listan kan göras märkvärdigt lång.
Några dagar senare aviseras att raketer med styrpinne ska sluta säljas.

Så, nu funderar man så klart på vilka nyårstraditioner som ska försökslanseras nästa gång kalendern visar 31 december. 

Utan kvinnor på gatorna och utan raketer känner man ju att möjligheterna börjar bli begränsade…

Ändå misstänker jag att kvinnor och raketer kommer att ersättas av något annat. Och jag måste erkänna att jag är lite nyfiken för energin och innovationsförmågan när det gäller att hitta på jävelskap mot andra är förbluffande.

Den digitala mobben

Visst, kan man, som Maria G Francke gör, kalla det för ”mobb”.
För det är det. Drevet mot Audi och ”Kakan” Hermansson.
I sociala medier går känslorna lätt överstyr.
Men jag misstänker att bloggerskan Maria Francke också skulle ha kunnat beskriva det som ”engagemang” om reaktionerna hade gällt något annat eller någon annan…
En sångare i Boppers, till exempel.
Sådan är samtiden också.
Själv skulle jag för övrigt gärna köra en Audi på Stockholms oplogade vägar, om jag haft möjlighet. De som låg igensnöade under det det kraftigaste snöfallet i november i mannaminne. Kombinationen med Stockholms stads försök att införa jämställd snöröjning fungerade inte så bra.
Det kanske var det som var kopplingen mellan Kakan och Audi, förresten?
Feministisk snöröjning kräver en pålitlig bil som tar sig fram i snön?
Men min gamla Honda tar sig fram den också…

Den första bläddringen

Det är en känsla som aldrig försvinner.

Någon säger:  ”Tidningen har kommit”. Och allt stannar upp.
Folk reser sig från sina platser för att gå och plocka ett exemplar ur en kartong.

Säljarna brukar ta 15 för att skicka till de viktigaste kunderna.

Sedan tio tysta minuter i bakåtlutad läge, med fötterna på skrivbordet. Sida för sida. En och annan kommentar. Mest om saker som man borde sett men inte gjorde – korrekturfel. Tysta svordomar. Men också ögonbrynshöjande bekräftelser på att de tankar som varit innehållets byggstenar varit rätt tänkta.

Nu för tiden dimper ”tidningen” ned i brevlådan, inte i en kartong på redaktionen, men den där första genombläddringen är fortfarande lika speciell.

Särskilt när man själv har bidragit till innehållet.

Islamister och häcktalibaner

Det sägs att det i Husby vandrar runt skäggiga islamister som tagit som sin uppgift att förklara för förortens kvinnliga befolkning vad de bör göra, var de företrädesvis ska vistas och vad de ska ha på sig.

Det är flera som vittnat om detta. Sakine Madons mamma, till exempel. Och det gäller inte bara Husby. Nalin Pekgul har sett samma mönster i Tensta.

Beteendet är inte isolerat till islamister i invandrardominerade förorter. Det finns lite varstans i vårt samhälle. Det är lätt att hitta småpåvar som helt oombedda och utan formell auktoritet anser sig utmärkt skickade att tala om för människor i sin omgivning vad det är som gäller.

Häromdagen damp en tidning ned från den lokala trädgårdsföreningen. Jag fastnade för följande lilla formulering:

img_3451-1

 

Det handlar alltså om huruvida tomterna i vår lilla stadsdel ska vara omgärdade av häck eller inte. Vad artikelförfattaren anser behöver vi aldrig tvivla på. Till stöd för sin åsikt har han grävt i arkiven. Och man måste ju tillstå att han grävt ganska djup:

img_3450-2

I Husby och Tensta åberopar man en profet som ska ha levt någon gång på 600-talet efter Kristus.
I Norra Ängby utgår man från en cirkulärskrivelse från 1933.

Jag tror att såväl islamister i Husby som häcktalibaner i Norra Ängby skulle må gott av att inse att året är 2016.

 

 

Instruktion för att skriva en krönika

Instruktion för att skriva krönika i DN:
1. Besök ett café.
2. Iaktta folk vid bordet bredvid.
3. Notera beteende och grupptillhörighet (Notera särskilt CIS-män. Finns inga CIS-män närvarande, överväg att byta café).
4. Dra en långtgående, men inte nödvändigtvis faktabaserad, slutsats om att alla CIS-män beter sig likadant som han (eller de) vid bordet/borden bredvid.
5. Överdriv gärna problemet.
6. Hoppas på en klapp på axeln av PW.
7. ÖVERKURS Dagen därpå: Föreslå för kulturredaktören att du ska skriva en debattartikel på temat: Sortering av människor är rasismens grundpelare. Eller något. Typ. 

Ingen mästerlig idé, SVT

Jag blev indragen i en intressant diskussion på Facebook i går.

Eller, det var väl jag själv som initierade den genom, att göra mig lustig över det faktum att Heaton har fått en plats i hösten upplaga av Mästarnas Mästare (MM).

E-sportprofil kallar Expressen honom.
E-sportprofil kallar Expressen honom.

Heaton är duktig på att spela datorspel, det som nu för tiden lite högtravande kallas e-sport. Man kan förstås diskutera epitetet. När jag värmer en Billys Pan Pizza i micron skulle jag aldrig kalla det för matlagning. Men låt gå.

Min delning av Expressens nyhet fick mothugg. Jag hade inte räknat med annat. Någon skrev:

Ääh konservativa fundamentalister accepterar inte förändring. Samma för sport och extrem islamism, bara lite fredligare.”

Det är en ganska drastisk slutsats att dra som mer bygger på en argumentationsteknisk desperation än kunnighet om TV. Mästarnas Mästare är ett programformat med en enkel förutbestämd mall:

Gamla, pensionerade idrottare tävlar i olika, mer eller mindre underhållande, moment.

Om man tar in en person som inte är idrottare så faller själva vitsen med programmet. En aldrig så framgångsrik pokerspelare har inte där att göra. Inte bridgespelare heller. Eller en bingokung.

Ingen skulle få för sig att värma en djupfryst Grandiosa-pizza med kebab i ett program om hälsosam matlagning. Skulle man ändå göra det, för att flirta med en publik som föredrar industriprocessad mat, skulle man riskera att tappa kärnmålgruppen.

Det fanns de som försvarade Heatons närvaro och de två vanligast förekommande argumenten löd:

  1. Många är intresserade av E-sport. Counter Strike fyller arenor med upp till 15000 personer
  2.  Heaton är väldigt vältränad.

Svar:

  1. Att många är intresserade av e-sport är ju inget argument för att en skicklig utövare ska vara med i MM. Håkan Hellström drog 70 000 till Ullevi men intresset betyder ju inte att han ska vara med i ett programformat där pensionerade idrottsmän är den viktigaste byggstenen. Även om Hellström säkert kunde gett MM en helt ny publik
  2. Om det bara handlade om fysik skulle många svenskar vara kvalificerade för MM. Det finns säkert en framgångsrik bridgespelare som har fin fysik. Ett villkor för deltagande är trots allt idrottsliga meriter. (Eller borde vara.)

Att Heaton är med riskerar att bädda in höstens MM i ett löjets skimmer. SVT vill till varje pris hitta en ny generation, den som inte tittar på TV. Men man säljer sin själ. Rear ut den, till och med. SVT har gått vilse i jakten på unga tittare.

Själv tyckte jag det var ett gränsfall att mönstra en armbryterska.

Heaton kan säkert vinna. Han lär vara vältränad. Och det skulle ändå inte vara det värsta som kan hända programmet. Det värsta vore om han vinner – och att den där generationen man så desperat vill nå ändå inte tittar.

Då har man gjort bort sig dubbelt.

Men spelar det här egentligen någon roll?

Nä, egentligen inte. Men som bekräftelse på den förvirring och oro som drabbat förlag och mediehus är den intressant att uppmärksamma.

PS. …men min son, helt ointresserad av sport och idrott, har dock aviserat att han ”måste titta”. Men det vill jag nog se innan jag tror det.

 

 

 

 

 

Bilbränder och nyhetsvärdering

Kriminologen Leandro Schclarek Molinari, skriver i Aftonbladet att mediebilden ljuger: Bilbränderna blir färre. Inte fler, som många tycks tro.
2009 brann över 600 bilar i Malmö.
I år ”bara” 140. Hittills.
Han tycker att vi borde bli förvånade över att det inte brinner fler bilar än det faktiskt gör.
Det märkliga är kanske inte att det skrivs mycket om bilbränder just nu.  Utan att det inte skrevs mer om dem när de var fler än dubbelt så många.
Leandro Schclarek Molinari undrar:
”Hur ska vi förstå det disproportionerliga intresset för bilbränder 2016? Vem tjänar på att måla upp denna hotbild?”
Man kan också vända på den frågan: Vem tjänade på att det inte skrevs om bilbrändernas omfattning 2009? Vilka tjänade på att en hotbild inte målades upp 2009?
Det skrivs nämligen inte onödigt mycket om bilbränder just nu.
Däremot skrevs det kanske för lite om dem 2009.
 Om man ska tro Leandro Schclarek Molinaris tes.
Den (tydligen) bristande rapporteringen 2009 bottnade förmodligen inte i ett obefintligt allmänintresse.
Det är ju knappast så att svenska folket på sju år har blivit extremt intresserade av att läsa om bilbränder, och att tidningar, TV och radio därför bestämt sig för att rapportera mer.
Att svenska nyhetsredaktioner rapporterar om 140 bilbränder verkar väl vara en rätt vettig nyhetsvärdering.
Om medierna däremot inte lyckades förmedla att 600 bilar brann på ett år i Malmö 2009, då verkar ju det vara en nyhetsvärdering som styrdes av andra saker än allmänintresse.

Gotland

Visst blev det snyggt, Gotlandsreportaget jag gjorde för Svensk Golf i våras och som publicerades i nummer 6.

För en som varit chefredaktör för Golf Digest i 15 år kändes det onekligen en aning ovant att presentera sig som ”Tommy Jeppsson, Svensk Golf” när jag ringde för att boka in intervjuer och när jag hälsade på folk.

En del av artikeln finns också på webben. Den innehåller ett möte med en riktig ”kåksare” (eller ”kåksate” som auto correct försökte ändra det till).

Tyvärr blev det inget Gotlandsbesök för mig under själva högsommaren men jag har på känn att det kanske blir en lite tripp dit till hösten…

Då är Gotland som bäst. Då också.