fbpx

Folk som går på i Alvik

Alvik. Avstigning för samtliga. Utom dom som går på...

TÅGET STANNADE I ALVIK. Avstigning för samtliga passagerare. Tåget vänder. Avstigning för samtliga passagerare.

Jag, liksom många andra, kliver av med en invärtes suck för att invänta nästa tåg, det som ska ta oss till Åkeshov. Det brukar komma inom ett par minuter men det är ändå drygt och omständligt att byta. När tåget når Alvik har man i regel skaffat sig en sittplats, även om tåget var fullt på Centralen. Man är mitt inne i ett kapitel i en bok eller försjunken i en film. I dag var det 28 Weeks Later.

“Avstigning för samtliga passagerare.”

Satan. Precis när barnen skulle räddas av helikoptern.

Man går av. Och på perrongen ekar budskapet i högtalarna återigen. Två gånger. Tre. “Avstigning för samtliga passagerare.” Det går inte att missa.

Ändå ser jag varje gång jag kliver av i Alvik, folk som går på tåget. Mot alla odds och uppmaningar och instinkter slår de sig ned på ett säte i en nedsläckt, folktom vagn. Och så stängs dörrarna och tåget försvinner och ibland ser man ett häpet, lite skrämt ansikte titta ut igenom ett fönster och man förstår då att insikten slagit dem; de har insett att de är ensamma i tåget som är på väg mot ingenstans.

Och blicken säger: “Rädda mig!”.

Vad är det egentligen med folk? De lyssnar inte. Tänker inte. Bryr sig inte. Orkar inte?

Kanske matas vi med för mycket information, för många uppmaningar och direktiv och råd och synpunkter och åsikter…  vi måste sortera bort. Och sorterar vi bort fel – då hamnar vi på ett tunnelbanetåg som är på väg mot ingenstans.

När jag tänker efter så låter det rätt skönt. Man kanske skulle prova någon gång.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.