fbpx

Ursäkta, men känner vi varandra?

I ONSDAGS klev jag på tunnelbanan vid Fridhemsplan efter ett besök på SEB.

I samma vagn som jag fanns en man med två barn. Jag tyckte det var något bekant med honom men jag kunde inte placera honom, och när våra blickar möttes för en sekund så nickade han. En kort, knappt märkbar, nick med nacken. Han kände igen mig. Jag hade ingen aning om vem han var.

Jag vet inte om jag nickade tillbaka för jag liksom frös. Fick kortslutning. Som vanligt när detta händer. Och det gör det ganska ofta och nu vet jag att det är ett känt, fenomen. Det är jobbigt för jag vet ju att folk som jag inte känner igen kan bli sårade, stötta och kränkta.

Aftonbladet listar dessutom en rad saker som personer med denna “åkomma” också präglas av. Bortsett från dyslexi stämmer det mesta:

…bra på att se detaljer

…dyslektiker

…färgblinda, eller har svårt att se skillnad på vissa färger

…dåliga på att skilja på höger och vänster

…dåliga på att hitta

…ointresserade av bilar

…ointresserade av kläder och smink.

Det låter som jag. Men de kunde ha lagt till en sak:

…har svårt att komma ihåg namn.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.