fbpx

Om rätten att välja vem man vill umgås med

union-parlour-1848I morse läste jag en artikel i DN (bara i papperstidningen), skriven av Jens Littorin, som handlade om att den kvinnliga chefen för universitetet i St Andrews tyckte att R&A – The Royal & Ancient Golf Club of St Andrews (1754) – borde tvingas släppa in kvinnliga medlemmar.

(Golf.se tog upp ämnet senare)
Det är den gamla vanliga visan…

I St Andrews finns fem golfklubbar som samtliga spelar på de KOMMUNALA banorna i St Andrews, förvaltade av The Links Trust.
De skotska golfklubbarna är inte detsamma som banan. Klubbarna är sammanslutningar av människor med samma intresse; av människor som söker varandras sällskap.
I Sverige går vi med i en golfklubb för att spela golf. De andra medlemmarna skiter vi oftast i. Det är banan som är intressant.
Det är en viss skillnad.
Av de fem golfklubbarna som finns i St Andrews är två rena kvinnoklubbar, St Rule Club and St Regulus Golf Club. De har inga manliga medlemmar.
Ett lika självklart krav borde förstås vara att dessa klubbar skulle släppa in manliga medlemmar. Men det kravet hörs sällan.
Man hör också sällan krav på att kvinnor borde släppas in i The New Golf Club (1902), som har sitt klubbhus ett par hundra meter från R&A:s, eller i St Andrews Golf Club (1843).
Jag frågade en gång en kvinna som var medlem i en av dessa kvinnliga golfklubbar i St Andrews om hon skulle vilja vara med i R&A.
Hon tittade oförstående på mig och sa:
“Nej, varför skulle jag vilja det? Vi har ju vår egen klubb! Jag vill vara med mina väninnor.”
Kvinnor och män i St Andrews spelar golf på samma banor. Men de har sökt sig till olika klubbar. Det är inte konstigare än att man söker sig till en viss typ av vänner.
Man kan inte tvinga folk att vara vänner. Vilka som ska vara ens vänner, det är ett ömsesigt beslut. Inte något som tredje part bestämmer, eller ens borde ha en synpunkt på.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.