fbpx

Den stora besvikelsen

Jag har aldrig sett min son så besviken som i lördags. Jag har nog aldrig sett någon människa så besviken över huvud taget, faktiskt.

För någon månad sedan var Calle hemma hos en kompis och spelade GTA IV.  Jag vet att det är ett omdebatterat spel men eftersom kompisens föräldrar jobbar inom ”rättsväsendet” tänkte jag ändå nte så mycket på det.

Om det är okej för dem, då borde det vara okej för mig.

Sedan började … ska vi kalla det… tjatet? Eller de försiktiga förfrågningarna.

Calle har lyckats lura till sig ett 18-årsspel, ett krigsspel. Men jag har sagt att jag inte kommer att gå på det igen. Han får inte köpa fler 18-årsspel.

Men han påpekade att flera killar i klassen har GTA IV. I ett svagt ögonblick sa jag att han kunde få köpa ett GTA – men inte det värsta; inte det där som det skrevs debattartiklar om när det kom…

I lördags skulle han få det. Han var så glad när vi gick till Game. Det lyste om honom. Hans fötter svävade en decimeter ovanför betongen.

Innan jag köpte spelet kollade jag med killen i butiken vad han tyckte.

Han pekade på en extra stor varningsruta. Det var inte bara en 18-årsgräns. Det påpekades lite extra tydligt att det här spelet inte var för barn.

Jag frågade efter ett annat, lite mildare GTA.

Det fanns inte. Det fanns bara ett för Xbox 360. Och det var GTA IV. Det värsta.

Sakta gick det upp för mig att spelet innehöll sekvenser som gav bonuspoäng för besök hos prostituerade. Och sakta gick det upp för Calle att hans dröm skulle krossas. Hela hans väsen liksom bara sjönk ihop. Jag har aldrig sett honom så bedrövad. Men han förstod argumenten. Även om det inte räckte som tröst.

Samtidigt som det var ett av de mer självklara beslut jag någonsin fattat, så var det också ett av de svåraste.

I går sa jag till honom att jag verkligen förstod att jag hade satt honom i skiten. Det var ju inte bara det att han inte fick spela spelet. Det var framförallt förödmjukelsen att behöva gå till skolan och förklara för kompisarna att hans pappa hade backat. Ändrat sig.

Det var lite pinsamt, det erkände han. Och jag led med honom för jag minns den känslan.

I går köpte jag ett annat spel till honom. Ett 18-årsspel som expediten på Game rekommenderade. Crackdown. Det var helt värdelöst. Men innan han somnade gav Calle mig en godnattkram och tackade för spelet. Inte för att han var särskilt glad för det eller för att det var bra utan mest för att han förstod att jag försökte.

Att vara pappa, det blir bara svårare och svårare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.