fbpx

Minoritetens diktatur

Jag har lite svårt att släppa den där rektorn som var med i Debatt häromveckan. Ann Norlin. Det handlade om skolornas rädsla för att anordna skolavslutningar i kyrkan. Liam Norberg påstod att en rektor hade ställt in en avslutning eftersom en person tillhörande en annan religion än den kristna, hade protesterat.

Före detta rektor Ann Norlin menade att det var helt rätt: Om så bara en enda person känner sig kränkt eller diskriminerad av att skolans avslutning hålls i kyrkan, då ska avslutningen flyttas till en gymnastiksal eller en aula.

Här kan man verkligen tala om minoritetens diktatur.

Frågan är hur man då gör om en elev känner sig diskriminerade av att ha avslutningen i en gymnastiksal?
Ja, jag är helt säker på att det i vår tid går att skramla fram både en och två individer som skulle kunna känna sig kränkta av detta.
Någon som är en aning tjock och som får dåliga vibbar av tanken på 9 års plågsamma gymnastikförsök, kanske?

Jag är inte mycket för beprövade religioner, däremot ganska ganska förtjust i traditioner. Jag firar jul på julafton och midsommar på midsommarafton. Varje år, faktiskt. Och när jag var barn så sjöng vi en psalm på skolavslutningen. Varje år. Så gjorde mina föräldrar före mig.

Det kan man ju göra sig löjlig över om man vill. Det går att både förringa och avfärda som tom nostalgi. Men varför skulle man göra det? Jag reagerar på att den skola som våra barn går i inte vågar framföra psalm 199 mer än i några flyktiga rader som avslutning på ett sommarinspirerat potpurri.

Det ironiska är att precis alla sjunger med i dessa slutrader. Barn och föräldrar tar i från tårna. Så den ängslige rektorns försök att fukta stubinen till den explosiva laddning som tydligen bor i denna psalm, fungerar inte. Laddningen liksom självantänder.

Det är svårt att förstå hur den här debatten om kyrkor och psalmer ens har kunnat uppstå. Bara för att man vill vara välkomnande mot de som inte har rötter i Sverige så behöver vi inte utplåna oss själva.
Ibland får man känslan av att vara utsatt för absurda karaktärer i en grotesk sketch.

Den känslan förstärks när en skola i Laxå på fullt allvar (?) vill ta bort peppparkaksgubbar ur luciatåget. Jag tvivlar på att den historien är sann, faktiskt… men att man inte direkt avfärdar den som en etxremt vinklad  nyhet är ändå signifikativt för vår tid. Det skulle kunna hända.

I det här fallet handlar det om att ta sederna dit man kommer. Jag vet; det är ett lika slitet som utmanande uttryck som man ogärna använder eftersom dess axiomatiska fernissa naggats i kanten av politiskt missbruk men i just det här fallet har det sin relevans.

Ett samhälle förändras och en vacker dag kanske psalm 199 inte längre betyder något för särskilt många längre. Vi kommer antagligen att hamna där. Men vi är inte där ännu – även om det finns de som vill få oss att tro det.

För övrigt funderar jag ibland över hur det kan komma sig att den amerikanske presidenten i tid och otid låter undslippa sig ett standardiserat God bless America i ett land som har nästan 3 miljoner muslimer?
Som svensk häpnar man.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.