fbpx

Mammas pojkar: Barn av vår tid

Barnen och jag gick på Fontänen, biografen i Vällingby, i går för att se Mammas pojkar. Jag hade efter att ha läst några spridda Facebook-kommentarer, förstått att det var en film som inte skulle förändra mitt liv. Men kanske kunde den roa en 9- respektive 12-åring.

Det gjorde den inte.

En gång sa Ulf Malmros, möjligen i P1:s Sommar, att han ofta blev uppmanad att göra en film om ditt eller datt av vänner och bekanta som tyckte sig ha en idé. Malmros avfärdade dem med att deras idéer inte var en film utan en scen. Jag tror det var ungefär så han beskrev det.

Ändå har han gjort en film som består av en en massa dråpliga sketcher som inte handlar om något. Det leder ingenvart men dialogen är rolig. Som den ofta är i sketchprogram.

Det var först i efterhand som jag började känna att filmen ändå hade en poäng bortom lustiga dialekter och fånig linedance. Det var en dystopi över hur våra barn, de som är typ 9 och 12 i dag, skulle ha kunnat se ut om de vore födda för 30 år sedan.

Bortskämda barn har funnits i alla tider men när uppstod curlingfenomenet? En del hävdar i mitten av 1980-talet. Vilket innebär att de som först drabbades av den missriktade omsorgen är knappt 30 år i dag. Men curlingfenomenet har inte avtagit. Isen framför barnen är blankare och halare än någonsin.

Filmens huvudpersoner är 37 år. Deras mamma fixar allt. Hon försökte till och med ordna ett konvent för det kanadensiska hårdrockbandet Ludor, för att göra sina ”överunderskattade” barn glada. Hon har sin mobil påslagen under gudstjänsten med hänvisning till att hennes barn kan behöva nå henne.

Det är bara att titta sig runt på dagis och skolor för att inse att de som är barn nu kan vara det också när de fyllt 37.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.