fbpx

Uppdrag granskning: En skola för svaga

För en tid sedan var jag med min dotter i skolan för att ha ett utvecklingssamtal med hennes lärare.

Under detta samtal framkom det att klassen låg lite efter i en hel del ämnen. De allra flesta ämnen, faktiskt. De hade inte hunnit med allt de skulle göra eftersom det hade varit ”lite stökigt”. Efter en stund framkom det att orsaken till ”stöket”, åtminstone delvis, var en besvärlig elev.

Eleven, en pojke, hade nyligen delvis flyttats över till en specialklass så nu skulle det (förhoppningsvis…) bli bättre.

Pojken hade ADHD, och den yttrade sig bland annat i aggressiva utbrott mot klasskamrater. [symple_highlight color=”yellow”]Min dotter berättade att de vid något tillfälle hade fått utrymma klassrummet eftersom pojken kastade stolar och till och med bord omkring sig.[/symple_highlight] En dag hade två lärare tvingats hålla i pojken samtidigt som man uppmanade de andra barnen i klassen att avbryta skoldagen och gå hem.

Jag såg bara delar av kvällens Uppdrag granskning men jag läste redan på morgonen om programmet i Dagens Nyheter. Det sades att skolor sållar bort elever som förväntas ställa till ”problem”.

Jag förstår att jag förväntas bli upprörd över detta, att en del friskolor sållar bort elever som är stökiga. Men jag blir, mot bakgrund av ovanstående, inte det. Visst, privata skolors metoder och existens tål att diskuteras. Jag är inte helt såld på den idén. Jonas Sjöstedt pratar om girighet. Vinstintresse. Konton på New Jersey. För en gångs skull håller jag med honom i delar av det han säger i Aktuellts studio, där även Jan Björklund finns med. Men inte allt. Jag förstår till exempel inte hur han kan säga saker som:

”Vi måste få en skola där omtanken av framför allt de svagaste eleverna är själva grunden.”

Det är ett ganska märkligt uttalande eftersom den visionen skulle ge en skola som utgår från behovet hos de kanske 5 procent av eleverna som betraktas som ”svaga”. Ännu märkligare är det kanske att vi faktiskt har just en sådan skola, om jag ska döma efter det som skett i min dotters klass. Där har 24 elever inte hunnit göra det de ska den här terminen. De har till och med fått avbryta skoldagen och gå hem, eftersom omtanken har kretsat runt en ”svag” elev och hans ”rätt” att gå i en vanlig klass.

Både elever och föräldrar förväntas acceptera att ett eller ett par särfall ska begränsa utrymmet för de pedagogiska ambitionerna. Det är, paradoxalt nog  detta som avses när man talar om ”en skola för alla”.

Min dotter är ny i klassen, hon har flyttat till en ny skola som jag i många avseenden är väldigt nöjd med. Och jag har faktiskt haft fullt förtroende för att de ska lösa situationen, även om jag samtidigt tycker att den aldrig borde ha behövt uppstå. I hennes förra klass fanns samma syndrom som i den nya skolan, men med den skillnaden att där fanns två pojkar som tilläts kravla runt på golv, bänkar och kateder medan de andra satt med kåpor över öronen för att kunna koncentrera sig på det de skulle göra.

Det är antagligen inte bara studieresultaten som påverkas av denna missriktade omsorg. Vetskapen om att man riskerar att få en stol i huvudet gör att själva vistelsen i skola och klassrum blir otrygg. Men när vi talar om en skola för alla betyder det ofta en skola anpassad för en liten minoritet vars specifika krav och behov hämmar förutsättningarna hos en större grupp.

Jag hade tyckt att det också vore befogat om Uppdrag granskning berättade vad 95 procent av svenska skolelever förväntas acceptera eftersom det pedagogiska omsorgsarbetets utgångspunkt verkar ligga hos de som Jonas Sjöstedt kallar ”svaga”.

Frågan är: [symple_highlight color=”yellow”]Om min dotter erbjöds en plats på en (fri-)skola som var garanterat fri från ”stökiga” elever … Skulle jag då bli upprörd, eller tacksamt ta emot den?[/symple_highlight]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.