fbpx

TBT: Stalledrängen

Den 13:e december, 1982.

Man har, trots allt, fått uppleva några stolta ögonblick i livet. 

Detta var kanske ändå inte ett av dem. 

När skolans stjärngosse presenterades det året visade det sig att alla på skolan hade röstat på mig. 

En äkta konspiration.

Själv var jag skadeglatt övertygad om att vi alla skulle lägga våra röster på ”Långe-Henrik”. Vi var ju överens om det? Vad hände egentligen med den dealen?

Att bli vald till skolans stjärngosse stod i omvänd proportion till den hedersbetygelse det trots allt innebar att bli framröstad till årets Lucia. 

Att bli lucia var en bekräftelse på stil, klass och skönhet.

Att bli vald till stjärngosse handlade mer om Institutionaliserad förnedring.

Men man ställde ju upp, så klart. Trots att det inte fanns något linne i passande storlek. Ärmarna nådde knappt över armbågarna. 

De andra i luciatåget hade ”fotsida dräkter”. Mitt linne slutade en bit ovanför anklarna. Därför syntes de tidstypiska tubsockorna mer än jag kanske hade hoppats på. 

Entrén blev vare sig värdig eller stämningsfull: Dumstruten slog i dörrposten och halkade på sned. 

Jag minns fortfarande det värmande hånskrattet från läktaren. 

Åt, inte med. Sådan var tidsandan. Då som nu.

Ett vackert minne som jag försökt förtränga i 37 år.

Glad lucia!

PS. “LångeHenrik” tog revansch året därpå… om jag inte minns fel…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.