fbpx

En gammal Jeep

I dag såg jag en kvinna, klädd i en blå bomullsklänning med vita prickar, ratta en gammal Jeep Cherokee genom Åkeshovsrondellen. 

Bilen hade sina rötter i 1990-talet men det var inte därför den utgjorde en lätt sorglig och rörande syn. Utan för att kvinnan hade fäst två svenska pappersflaggor längst bak på taket och i bakrutan hade hon tejpat en bild på sin son som i dag, tydligen, skulle ta studenten.

Hon hade inte gått till Arkitektkopia och fått en fin färgutskrift utan skrivit ut en lågt upplöst jpg på hemmakontorets svart-vita skrivare.

Detta var alltså sonens studentekipage. 

Jag blev lite rörd när jag såg kvinnan beslutsamt ratta bilen in mot stan och jag började leta i fantasin efter en historia att koppla ihop ekipaget med. Jag reagerade på att bilen inte alls var av den kalibern vi vant oss att studentekipage ska vara. Och att jag reagerade gör mig beklämd för det berättar att även jag har en föreställning om hur saker och ting bör vara. För här anas en historia och den kanske inte är uppenbar eller verklig men den säger ändå något om vårt land, vår kultur och vår samtid.  

När man tar studenten vill man åka i en bil som är en once-in-a-lifetime-upplevelse.

En Bentley, kanske. Eller en sån där sportbil som Jan Emanuel, socialdemokraten, kör. 

Man vill åka i en bil som folk tittar längtansfullt efter. Inte i en Jeep Cherokee från 1990.

Av någon anledning tyckte mamman att det fick duga, och kanske ansåg mamman inte bara att det dög. Möjligheten finns att hon kanske tyckte att det var något alldeles otroligt festligt att skjutsa sin son från skolan i den där fina bilen. Man kan nämligen tycka det – exempelvis om man inte äger en bil själv.

När jag såg henne kom jag att tänka på Thomas tyska mamma, odödliggjord i Jonas Gardells bok, En komikers uppväxt. Hon ville väl men hennes omsorg kvävde sonen till döds.

Jag anade något rörande över kvinnan i Jeepen, hon väckte sympati. Hon försökte. Hon var stolt. Det var en stor dag.

Men.

Möjligheten finns att sonen skämdes. Mamman gjorde vad som stod i hennes makt, och det hedrar henne. Om man kan se det stora i det lilla så är hennes ansats beundransvärd.

Varför har det blivit så här?

Jag har kanske feltolkat hela situationen. Men jag vet att studenten är en stor dag och den vill man minnas. Det finns risk att sonen kommer att minnas den här dagen av fel anledning. Kanske kommer han alltid att känna sig plågad av det pinsamma i att mamman hämtade honom i en gammal Jeep Cherokee medan hans klasskompisar … ja, vad åkte de i? 

Ett annat ekipage? Kanske tillsammans? 

Jag har tänkt på den där bilen i dag och det gör mig beklämd att jag reagerar, men jag tror det beror på att (jag tycker) att Sverige blivit ett land där viljan att vara värst och vräkigast accelererar i en skrämmande hastighet. Man ska inte hålla igen. Smakfullhet och måtta är kastade överbord. 

Man ska synas. Höras. Visas respekt. Ta för sig. Shoppa som satan.

Min morfar hade tre luffarprickar tatuerade på ena handen, vid tumroten.

I dag… ja, ni har ju sett själva… ingen tatuerings-orgie är för stor, för vulgär eller för osmaklig för att inte förverkligas på armar, rygg och i panna.

Sverige är inte längre nyansernas land. Vi uppför oss som nyrika ryssar. 

17-åringar ska ha handväskor för 15 000 kronor. 

Ska man skjuta en människa så gör man inte det med ett skott utan med en hel kulkärve från ett automatvapen. 

Nu kanske vi halkade utanför ämnet. Förlåt. 

Jag drar förmodligen förhastade slutsatser om kvinnan i bilen och hennes son.

Det kanske inte var en kvinna som ville göra så gott hon kunde för sin son. 

Det kanske bara var så att familjens Bentley hade fått punktering.

Vem vet.

Jag funderade på att tuta lite uppmuntrande men gjorde det aldrig.

Jag tänkte att det kanske kunde tolkas fel.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.