I går knackade Liberalerna på dörren. Det var några veckor sedan senast.
Förra gången det hände var jag inte så sugen på att snacka men nu hade jag ändå inget annat för mig. Mer än att jag satt och gnagde på några ohyggligt oaptitliga revbensspjäll från Garant/Hemköp. (Köp inte dem!)
De två Liberalerna, en ung kvinna och en medelålders man, frågade om jag hade funderat på valet och jag svarade att det hade jag gjort, ganska mycket och under lång tid.
Mina viktigaste frågor var energi och kriminalitet, uppgav jag på en direkt fråga från dem.
Det var inga kärnfrågor för Liberalerna, direkt.
Jag sa också att jag inte kan förstå hur oppositionen kan leda med 10 procent med tanke på hur Sverige såg ut när de lämnade över landets styrning och hur Sverige ser ut efter fyra år med Strömmer som justitieminister.
Inte mycket av det är Liberalernas förtjänst.
Att Sverige i dag är ett tryggare (men ändå inte helt tryggt) land att vistas i, har krävt hårda tag och det har tärt hårt på Liberalernas medlemsstock. Syltryggar som Jan Jönsson et consortes stretade emot men motades bort från inflytande. Många lämnade partiet. Men sprickan mellan verklighetsförankrade Liberaler och godhetsposörer uppstod redan när de satte sig i en regering som var beroende av Sverigedemokraterna.
Dessutom tillade jag att jag tidigare den dagen för första gången sedan L (och C) sköt Alliansen i sank så hade jag faktiskt funderat på att lägga min röst på L. Och anledningen var den lilla stjärna som Mohamsson hängt runt sin hals under Expressens TV-sända partiledardebatt.
Eller snarare: reaktionerna på stjärnan.
Det avslöjade ännu en gång att obehagliga personer och tendenser har stort rörelseutrymme med den svenska demokratin som täckmantel.
Valley Ghanem, exempelvis. Hon är statsvetare, aktiv i det muslimska civilsamhället och har varit med och arbetat fram Malmö stads handlingsplan mot islamofobi. Hon har alltså gjort sig ett namn i kampen mot diskriminering och hat på religiös grund.
När Simona Mohamsson sedan bar en Davidsstjärna i en partiledardebatt blev Ghanems reaktion: »Må hon brännas!«
Det är svårt att föreställa sig en tydligare demonstration av dubbelmoral.
Mohamsson hade inte hotat någon. Hon hade inte angripit muslimer. Hon bar en judisk symbol och förklarade att hon ville markera mot antisemitism. För det blev hon av statsvetaren Ghanem kallad bland annat ”ärke-husblatte”, en ”självhatande varelse” och någon vars palestinskhet borde kunna »upphävas«.
Det är ett rätt märkligt sätt att bedriva kamp mot islamofobi: att reagera på en judisk symbol med avhumaniserande språk och en uppmaning om att någon ska brännas.
Men det blir ännu mer intressant när man tittar på Ghanems övriga opinionsbildning. I en text i Parabol argumenterar hon för att Hamas bör omvärderas och snarast betraktas som en legitim befrielserörelse. Hon har dessutom själv beskrivit sig som islamist. Enligt MP:s språkrör Daniel Helldén är det förmodligen inga problem med det, funderar nog över hur Valle Ghnaem kunnat tillskansa sig skattemedel för sin verksamhet.
Man kan naturligtvis ha olika politiska uppfattningar. Det är själva poängen med demokratin. Men demokratin innebär också att en politisk motståndare får bära en Davidsstjärna utan att någon önskar livet ur henne medelst eld.
Och här finns den verkligt obehagliga motsättningen: en person som fått förtroende och offentliga resurser för att bekämpa islamofobi och diskriminering kan uppenbarligen själv reagera på en judisk symbol med ett språk som är så aggressivt att det närmar sig ett hot.
Det är helt uppenbart att kampen mot islamofobi i Sverige är en täckmantel för islamister vars tolerans uppenbarligen är enkelriktad.
Och kanske var det därför den där lilla stjärnan runt Simonas hals fick mig att för första gången på många år överväga att rösta på Liberalerna. Men med tanke på hur avslöjande den här händelsen är för det muslimska civilsamhället i Sverige så skulle jag inte bli förvånad om andra agerar annorlunda och i stället börjar luta mot att Richard Jomshof faktiskt har en poäng i sin beskrivning av islam i Sverige.
Och då hamnar rösten någon helt annanstans.