Intervju: Linda Wessberg för Nordea Private Banking

Intervju med Linda Wessberg som spelar på damernas Europatour för Nordea Private Banking – en tidning som produceras av Klintberg-Niléhn för Nordeas Private Banking-kunder.

 

Andra chansen

Det är en grå februarimorgon i staden som också denna dag ska leva upp till öknamnet Lilla London. För ett par timmar sedan lämnade Linda Wessberg sin dotter på dagis för att som så många andra ”gå till jobbet”. Och nu är hon här; på en utslagsmatta på World of Golf i Göteborg.

Ett dimmigt dis driver över övningsfältet, termometern vilar på nollan och infravärmaren i utslagsbåset lyser ilsket röd till ingen större nytta.

Linda Wessberg ”wagglar” en Callaway Apex järnsjua. Hon rör klubban fram och tillbaka med handlederna, i en kraftigt avkortad svingrörelse. Känner efter.

Hon har en svart beaniemössa på huvudet. En färgglad sjal virad ett par varv runt halsen. Vit thermoväst.

Det vardagliga i scenen är en kontrast mot bilderna på TV-skärmarna i ”klubbhuset” från herrarnas europatour som denna vecka besöker Dubai.

– Men vem har sagt att det måste vara glamouröst? Det här är mitt jobb, säger hon. På vintrarna håller jag till här. Men ibland åker jag bort. Förra året var jag i Australien i en månad.

Kall morgon

Linda räcker klubban till Fredrik, Callaways representant. De har stämt möte på rangen den här morgonen. Fredrik står med axlarna uppdragna mot öronen. Fryser.

Nya Apex är bra men Linda är som Henrik Stenson: Hon byter inte klubbor bara för att det kommit en ny modell. Hon vill fortsätta spela med de hon haft i bagen i två år. Hon känner dem väl och det är en trygghet när pressen ökar.

Linda förbereder sig inför en ännu en säsong på damernas europatur. Det har hon gjort på den här driving rangen varje vinter sedan 2009. Det var då hon kom hem från USA.

Ibland åker hon förstås över till Vallda för att träffa sin tränare sedan 22 år, Peo Dahlman.

– Vi snackar samma språk. Han vet allt om mig, mer än någon annan. Jag känner att han fortfarande har mycket att lära mig. Men i dag jobbar jag annorlunda. Nu handlar det mer om att transportera boll så enkelt som möjligt. Hur det ser ut är skit samma, Det handlar om att kunna repetera svingen, även under press. Jag jobbar inte på vinklar längre utan mer bollstart och bollflykt.

Som alla andra idrottare siktar hon på att vinna tävlingar och titlar, klättra på rankingen och hålla jämna steg med konkurrenterna ute på touren. Helst ska hon väl ta lite längre kliv än de andra.

Företagsam

Men Linda är också ett företag i färd med att ytterligare förfina och utveckla sin spetskompetens i en verksamhet där själva affärsidén är att slå golfbollar med högre precision än konkurrenterna under hög mental press.

Linda Wessberg är golfproffs. Hon är också VD i sitt enmansbolag. Samt vaktmästare, receptionist, marknadschef, säljare, redovisningsansvarig och controller. Hon planerar sitt spelschema, bokar hotell och flygbiljetter, umgås med sponsorer, tränar….

Som ung, lovande amatör pluggade hon ekonomi och marknadsföring på universitetet i Oklahoma samtidigt som hon spelade golf. Så bokföringen är en baggis.

– Jag gillar att se var pengarna tar vägen i stället för att gå med kvittona i en påse till någon. Nu får jag sammanställa allt och ser vad varje vecka kostar. Både tävling och träning innebär ju utgifter.

Jag driver ju bolaget för att jag måste. Men visst, jag hade väl gärna sluppit sitta med kvitton. Samtidigt kan jag tycka att det är roligt. I alla fall om siffrorna ser bra ut. Man ser ju var pengarna tar vägen.

– Sedan är det nyttigt att veta att jag kan något annat än att slå på en boll. Som professionell golfare kan man mycket man inte vet att man kan.

Oberäknelig affär

Skillnaden mot ett vanligt företag är att det kan vara vanskligt att göra en budget. Golf är till sin natur en mer oförutsägbar verksamhet än, låt säga, en ICA-butik. Det är ju inte så att folk helt plötsligt slutar köpa mjölk eller köttfärs. Det är inte heller särskilt troligt att en ICA-handlare plötsligt skulle tappa tron på sin egen förmåga att sälja mjölk och köttfärs.

– Professionell golf passar inte för alla. Det märks på många amatörer som tar steget ut på touren. När golfen plötsligt blir deras levebröd får de inte spelet att fungera, trots att många av dem varit väldigt lovande som amatörer.

Efter universitetsstudier i Oklahoma spelade hon ett år i Sverige på Telia Tour (det som i dag heter Nordea Tour), och kvalade på hösten det året, 2003, in till damernas Europatour. Hon noterade tre topp 5-placeringar under sitt debutår. Första segern kom 2007. Totalt har det blivit tre segrar. Och ett Solheim Cup.

Efter tre år i Europa återvände hon till USA för att konkurrera med världens bästa spelare på LPGA. Hon missade visserligen tourkvalet – kom på 17:e plats och bara 13 fick kort – men åkte och måndagskvalade i Mexiko och hamnade topp 10. Vilket gav henne en plats i nästa tävling.

Så där höll hon på. Via låga scorer och bra placeringar gjorde hon sig förtjänt av en plats på touren.

Tiden i USA var bra men också plågsam. Linda Wessberg är social till sin natur. Typiskt göteborgsk i sin förtjusning för att ”tjöta”, och gärna om annat än golf.

– När jag är på banan, då kan vi prata om golf. Men sedan vill jag göra något annat. Gå på en hockey eller fotboll och koppla bort golfen lite. Jag vill göra och prata om annat än golf.

Ensamheten

Det var därför tiden i USA blev så kort som den blev. Tre år. Ensamheten gnagde i henne.

– Jag tyckte det var ensamt i USA. Väldigt ensamt. Första året hade jag med mig Nina Reis, en av mina bästa vänner. Men hon åkte hem efter ett år. Sista året jag var där gick jag på bio en kväll, själv, och när jag satt där för mig själv kände jag: ”Vad f-n håller jag på med?”

Det var då hon fattade beslutet att åka hem till Europa igen.

– När jag kom till USA hamnade jag mellan två generationer, kan man säga. Dels var det ju Annika, Sophie, Mimmi och Carin, de är 10 år äldre. Sedan kom ju den yngre generationen med Anna (Nordkvist) och Pernilla (Lindberg)… De är tio år yngre. Det fanns några tjejer till men de var gifta och hade familj. Så jag blev femte hjulet hela tiden.

– Jag fick bo själv och jag visste inte vad jag skulle göra av dagarna. Det gjorde att jag spenderade väldigt mycket tid på golfbanan. Det blev tiotimmarsdagar, måndag till söndag. Då är det inte lätt att vara taggad på söndagen när det avgörs. Och jag är hemmakär. Jag tycker om att vara hemma. Hade jag en spelledig vecka åkte jag till Sverige, eller så spelade jag i Europa för där hade jag kompisar.

– Jag kan fortfarande sakna tävlingarna i USA men inte det liv jag hade vid sidan av golfen. Det som hade med golfen att göra var enkelt. Allt var serverat. Man fick låna en bil under tävlingarna, eller så fick man skjuts. I dag får man kämpa mer.

Mellan generationerna

Men även den europeiska touren har förändrats. Linda tog klivet ut i Europa i en tid när svensk damgolf hade både spets och bredd. Annika Sörenstam, Lotta Neuman och Helen Alfredson framgångar lockade många tjejer till golfbanorna.

När Linda först kom ut på touren 2004 hade hon sällskap av ett 20-tal svenska tjejer på tävlingarna. I dag ser det inte ut så. Nyrekryteringen är inte vad den varit.

– De kompisar jag hade på touren när jag var yngre har slutat allihop. Jag är ju som en mormor där ute. Det var mer socialt förr. Då var vi fler än 20 svenskor. Förra året var vi färre än 10. Jag kan sakna gemenskapen som fanns förr. Vi bodde, handlade och lagade mat tillsammans. Vi delade upp oss i matlag. Nu kan många stänga hotelldörren om sig och ringa efter roomservice.

Precis som alla andra företag har hon bra år och sämre. Totalt har det blivit 14 inspelade miljoner under karriären. Men de är inte jämnt fördelade. Inkomsterna kan variera kraftigt, eftersom mycket oförutsett kan hända som påverkar intjäningsförmågan. Man kan till exempel halka på en brygga och bryta armen. Som Linda gjorde 2014.

– Det var skitlöjligt. Jag har alltid varit försiktig med att utöva andra sporter just på grund av skaderisken. Jag åker inte skidor eller skridskor eftersom det är att be om en fraktur. Sedan gör jag en så dum grej: Vi hade varit ute med båten och när jag skulle gå upp ur båten halkade jag. Jag bar en fikakorg i ena handen så när jag föll tog jag emot mig med den lediga. Den blev helt krossad. Jag fick sätta in en platta och åtta skruvar. De sitter fortfarande kvar.

Då är det förstås svårt att slå golfbollar med precision.

Krånglig axel

Några år tidigare, 2008, fick hon problem med en axel. Året innan hade hon sitt bästa år hittills i karriären. Hon spelade in drygt två miljoner kronor. Den krånglande axeln bidrog till att hon halverade prispengarna det påföljande året. När man är beroende av inkomsterna man får på banan kan det vara svårt att acceptera att man kanske borde stå bredvid ett tag.

– Jag fortsatte spela, trots skadan. Det skulle jag inte ha gjort, jag borde ha tränat upp mig i stället.

Det är så lätt att dra ned sig själv i skiten och det är svårt att bygga upp det igen.

Hon pratar om självtroendet. Den kanske enskilt viktigaste egenskapen hos en golfspelare.

En skada påverkar svingen, ofta omärkligt. Bollen går inte dit den ska och snart sprider sig osäkerheten och tar kål på självförtroendet – det som kontinuerligt byggts under en lång rad år. Det kan försvinna på bara några veckor. Eller dagar. Det är kanske det värsta som kan drabba en golfare.

Vi har sett en lång rad exempel på det, Ian Baker-Finch är två spelare som dominerat men som tappade spelet fullständigt. Ja, till och med Henrik Stenson hade svårt att träffa planeten ett tag…

– Man tappar självförtroendet så här, säger Linda och knäpper med fingrarna. Man tänker att man kanske kan klara sig runt, så man hackar på för man vill ju spela. Det finns en liten djävul i bakhuvudet som vill ut på banan och fajtas. Då är det svårt att ta ledigt.

Vann framför mamma

Motgångarna på banan avlöste varandra tills hon plötsligt vinner en tävling i Österrike, efter särspel mot Laura Davies. Hennes tredje ET-seger. Med mamma på plats i publiken.

Då brast det, berättar hon. Det var en efterlängtad bekräftelse på att spelet fortfarande fanns där.

– Men jag hade det ändå rätt kämpigt även efter det. Men 2010 blev ett hyfsat år.

Det som inte knäcker en golfare, det stärker. De flesta har svackor någon gång under karriären. Somliga lyckas inte resa sig igen. Andra kommer ur krisen stärkta. Rikare på rutin, erfarenhet och självkännedom. Detta är förstås ett vapen för 36-åriga Linda. Hon känner sig som ”mormor på touren” säger hon när vi pratar om den nya generationen.

– De är duktiga, alltså. Framför allt oroar de sig inte över eventuella konsekvenser om ett riskfyllt slag skulle misslyckas. De är orädda och det är tufft att spela mot sådana. Samtidigt har jag samlat på mig en del erfarenhet under åren och det väger ju också tungt. Många av de unga spelarna bara slår, utan strategi. Själv försöker jag spela smart. Men även det kan förstås slå tillbaka. Jag har försökt lära mig av dem, att inte alltid vara så rationell i mitt tänkande. You can´t outsmart the game…

Dyra missar

Golf är speciellt eftersom små avgörande misstag kan bli väldigt kostsamma. Och det är lätt att härleda ett specifikt misstag till uteblivna inkomster. En koppsnurr på 18:e hålet kan kosta 40 000 kronor.

– Men jag har aldrig räknat missade puttar i pengar. Det är säkert. Jag har aldrig tänkt: ”Om jag bara hade satt den eller gjort så, då hade jag fått 40 000 kronor till”. Gör man det blir man tokig. Men en gång fick jag en riktigt smäll – jag missade Kraft Nabisco för att jag hade spelat in 10 dollar för lite. Då blev det mer påtagligt. Det är 100 kronor! Men de var stenhårda. Då sved det.

Faktum är att hon inte ens vet var hon ligger på världsrankingen.

– Ingen aning. Jag kollar inte sådant. Den är ändå lite missvisande eftersom den baseras på pengar. Och de som spelar i Japan spelar om större potter. Så de klättrar lättare på världsrankingen än europeiska spelare.

Däremot har hon koll på hur mycket hon spelar ihop och hur hon rankas på den europeiska touren.

– Vår ranking är ju pengar. För att komma med i The Open måste jag ligga topp 25. Men jag har aldrig slagit på mig själv för en missad putt. Däremot kan jag vara förbannad på en dålig score men misstagen ska man inte räkna om i pengar.

14 inspelade miljoner kan låta hyfsat men hade hon haft motsvarande resultat på herrtouren hade summan varit mer rundlig.

– Jag vill helst inte jämföra för då blir man bara förbannad, säger Linda. Vi spelar inte alls om samma pengar.

De större pengarna ger också möjligheter att göra enmansbolaget till ett familjeföretag.

– Vi kan inte ta familjen med på samma sätt. Det finns ingen barnpassning på damtouren som herrarna har. Det är lättare för en tjej att ge upp sitt liv och följa med en kille ut på touren medan det är svårare att göra tvärtom. Ta Henrik Stenson till exempel, han hade kanske inte nått så långt som han gjort utan Emmas stöd. Jag ska inte säga att hon gett upp något för man blir ju ett team där ute. Men på damsidan har vi inte den möjligheten. Det blir att pussla. Skulle vi ha råd att göra något liknande, då skulle jag vara tvungen att vinna varje vecka. Även om jag spelar jättebra är det svårt få ihop ekonomin, och ha ett vettigt liv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.