Jag har ofta känt mig som Sveriges sämste golfare. En gång, på nionde hålet i Avesta, gjorde jag ett utslag som landade två meter bakom mig. Jag fick ducka för att undvika hjärnskakning. Det är inte så konstigt att man funderar på att sälja klubborna då.
Men en fyrboll i delvis mediokert sällskap på Österhaninge i juni, gav mig förnyat hopp. Jag är nu fullt på det klara med att det finns andra som är i samma prekära tillstånd. Det är inte skadeglädje som ligger bakom konstaterandet – vetskapen fyller mig bara med lugn, tillförsikt och en stärkt tro på min egen framtid på golfbanan.
Jag är alltid väldigt nervös när jag ska slå ut i främmande människors närvaro. Det är på första tee man presenterar sig som golfare. Och man vill ju göra ett bra första intryck. Eddy (hcp 23) och Erik (14) började bra – båda fick bollen över den där sänkan i vars mitt rinner en bäck. Jag slog en i sammanhanget hyfsad drive. Kanske 160 meter. Det var jag nöjd med.
Den fjärde snubben hette Hasse (37) och var i 45-årsåldern.
Hasse öppnade med en fantastiskt snygg luftsving. Sånt händer den bäste, sägs det.
Så gjorde Hasse en luftsving till. Stämningen blev genast något tätare. Möjligen också något besvärad.
Hasse muttrade för sig själv och gjorde sedan sin tredje luftsving. Han tittade ursäktande, ja nästan vädjande, mot oss. Sedan gjorde han sin fjärde luftsving.
Tystnaden vilade tung över första tee. Jag var full av medlidande. Men på något underligt sätt kände jag mig också stärkt. När jag ser proffsen slå kilometerlånga drives på TV blir jag snudd på förtvivlad av uppgivenhet. Och jag blir inte särskilt munter av att se min pro slå en perfekt wedge – med bara högerhanden.
Jag blir styrkt av att se andra spela golf på samma nivå som jag själv. Det ger mig tro och hopp och en känsla av berättigande – trots att vi inte är så bra har vi lika roligt som de vars hcp består av en decimal. Och därmed har vi lika stor rätt att spela golf som dem. Väl?
Ändå – man är bara människa. Långt nere i bröstet kittlade faktiskt ett flatgarv. Jag bet ihop och jag såg att de andra gjorde detsamma.
Hasse tog ny stans. Vi höll andan. Han lyfte klubban och började nersvingen. Bollen satt som klistrad på peggen. Hasse var verkligen djupt bedrövad.
Vad gör man i ett sånt läge?
Jo, man säger: ”ge inte upp, kom igen, vi har all tid i världen”. Och på sjätte försöket slog Hasse minst 60 meter med sin järnfemma.
Det var ett sorglustigt sällskap som sedan hackade sig fram över de forna åkrarna i Husby. Efter nio hål tog vi en fika. Så långt hade Hasse gjort ytterligare 20 luftsvingar. Vi som tittade på låtsades som om luftsvingar var det mest naturliga i världen. Jag ska erkänna att jag både fascinerad och imponerad av den frenesi med vilken Hasse attackerade varje boll.
Eddy tog en tugga på mazarinen och sa, mest för att försöka lätta på det misslyckandets ok som Hasse bar på sina axlar:
– Det svåra med golf är att fokusera blicken på bollen.
Varpå Hasse med allvarlig röst replikerade:
– Nä, att titta på bollen tycker inte jag är så svårt. Det svåra är att träffa bollen.
Sedan log han brett. Och äntligen vågade vi garva, så att kaffet sprutade över bordet …