I går kväll läste jag ovanstående på Twitter:
”Jag längtar efter dagen när Jimmie blir statschef och du blir inrikesminister.”
Den dagen längtar inte jag efter.
Men jag fasar inte heller för den. För den kommer aldrig att inträffa.
Det är nämligen inte många i Sverige tror att Jimmie Åkesson är rätt man att leda Sverige. Han är bara en symbol för missnöje. En röst på honom är en repressalie mot det politiska etablissemang som inte har örat mot marken.
Kanske är det lite typiskt att den som twittrade till Linus Bylund, som ju är Jimmies pressekreterare, använde ordet statschef och inte statsminister, som jag antar att han avsåg. Statschefen i Sverige är ju som bekant kungen. Och ska Jimmie ta den posten så har han sannerligen en utmaning.
För övrigt vet jag inte när det hände senast att en pressekreterare blev inrikesminister?
Gårdagen började med en flash från Aftonbladet på mobilen:
”…SD ökar mest i ny mätning av Aftonbladet/United Minds.”
I övrigt visade det sig att S tappar och alliansen tar igen förlorad mark. Om nu KD inte åker ur riksdagen, vill säga. En del pekar på det.
I Aftonbladet förklarar Lena Mellin varför hon tror att SD ökat så mycket i mätningen:
”…Jimmie Åkesson gjorde väldigt bra ifrån sig i partiledardebatten”.
Nu är jag fördomsfull och som vanligt när man är fördomsfull så stöder jag inte det som nu ska skrivas på någon undersökning. Bara magkänsla. Men: Jag tvivlar på att SD:s sympatisörer tittar på partiledardebatten i någon större utsträckning.
De säger att de ska rösta på SD av helt andra anledningar. Och lite säger det kanske om den bubbla som Lena Mellin befinner sig i. För under det senaste året har det hänt saker i Sverige som gett SD mer vind i seglen än en partiledardebatt. Det gäller bara att se dem och tolka tecknen.
Under en ganska lång tid har medierna, och inte minst TV3:s Efterlyst, kunnat rapportera om en rad spektakulära kriminalfall som alla har det gemensamt att invandrare varit inblandade.
Från den brutala gruppvåldtäkten på en flyktingförläggning i Mariefred fram till den hatade tunnelbanerånaren som lämnade sitt rånoffer på rälsen. Vi hör varje vecka om gängkriminalitet i svenska småstäder. Det har förekommit skottlossning inte bara i Malmös invandrartäta områden utan också i Eskilstuna, Karlstad, Borlänge och Borås.
I våras misshandlades en äldre man brutalt av ett gäng unga invandrare i Kortedala. I juni drabbade 30 personer samman på Sahlgrenska sjukhuset i en släktfejd. Vi har läst om mannen som försökte våldta det han trodde var en kvinna men som visade sig vara en man i kvinnokläder. (Han blev först frikänd i tingsrätten, men dömdes i hovrätten.)
Fler exempel kan man få via Efterlyst. Det gemensamma är att brotten utförts av personer med invandrarbakgrund. Inte för att nyhetsrapporterna betonat eller ens upplyst om gärningsmännens bakgrund. Utan för att den fjärde statsmakten – bloggar och privatpersoner som publicerar sig – är snabba att poängtera det.
De som en gång kunde styra debatten har berövats sitt envälde. Opinionsbildandet sker inte längre bara via dagstidningar.
Detta har spelat SD i händerna. Även om det bara är en skärva av verkligheten. Det finns ytterligare exempel: Debatten om böneutrop i Botkyrka och Kulturhusets tafatta försök att plocka indignationspoäng genom att rensa ut Tintin.
Att i det läget skriva som Eva Franchell gör i en kommentar till United Minds undersökning, det vittnar om att man inte riktigt går i takt med tiden. Inte ett argument, inte en antydan till analys. Bara samma gamla överlägset dryga resonemang som kan sammanfattas i ett ”Fy vad hemskt!”
Opinionsmätningarna avspeglar i dag inte vad en ledarskribent tycker att folk ska tycka. De avspeglar hur folk upplever sin vardag. Den upplevelsen förändras inte av något som sägs i en partiledardebatt eller av det som skrivs på en ledarsida i Aftonbladet.