Fanny var inte särskilt gammal – kanske bara ett par år? – när hon lade sig till med vanan att alltid sätta sig en stund i pappas knä efter att hon hade ätit. Som om mitt knä var en skön fåtölj.
Ofta hade jag själv inte hunnit äta klart när hon kravlade sig upp och gjorde det omöjligt att avsluta måltiden med både kniv och gaffel. Eftersom jag bara fick en hand ledig har jag de senaste åren ofta fått avsluta mina måltider med att skyffla in det sista på tallriken med gaffeln.
Nu fyller hon snart 9 men fortfarande kommer hon efter måltiderna. Inte alla, långt ifrån, men då och då. Som i kväll. Och hon får gärna sitta så. Jag var inte alltid förtjust i det förr om åren men nu har jag inget emot det.
Kanske för att det påminner om något som flytt och som aldrig kommer tillbaka?