Flugfiskets Estetik (Upp & Ner)

 

Publicerad i Upp&Ner 1994, © TOMMY JEPPSSON

I januari 1991 sved indignationens rodnad på brittiska flugfiskares kinder. En mindre betänksam flugfiskande journalist uttryckte då förhoppningar om att flugfiske skulle bli en olympisk gren. Han tyckte att man kunde anlägga en sjö, om det inte redan fanns någon, i närheten av OS-staden och fylla den med fisk. Med den olympiska elden som fond skulle sedan flugfiskare från olika nationer fiska ikapp.

Den flugfiskande journalisten såg framför sig ett regn av guldmedaljer över engelsmännen och i drömmen föreställde han sig också de flugfiskande OS-medaljörerna som nationella hjältar.

Detta var bara för mycket.<BR>Sandy Leventon, chefredaktör för ansedda Trout & Salmon, fick i sin ledare i februari 1991 ett utbrott:

– Never, in the whole of my life, have i read such a cock!

Detta distinkta avståndstagande tillhörde ändå de snällare av de formuleringar han kläckte ur sig i de två spyfärdiga spalter han förfogade över.

För den icke invigde kan tonfallet verka vara onödigt bistert, orden väl hårda att slunga i ansiktet på en lycklig visionär; en överreaktion i en polemik av bagatellartad karaktär. I synnerhet som hundratals sporter kämpat förgäves för att få olympisk status och rang. Kan man tävla om vem som åker pulka snabbast eller skjuter flest skott i prick, kan man väl tävla om vem som fångar mest fisk!

Nej. Det kan man inte.

Jo, kan kan man. Men man gör det inte. Inte i flugfiske.

Man tävlar i mete och man tävlar i havsfiske och man tävlar i trolling.

Men man tävlar inte i flugfiske. Man kan nämligen inte tävla i något som är en konstform. Då blir det ett jippo liknande schlagerfestivaler och flugfiske är så långt ifrån jippo man kan komma. Flugfiske kräver, i likhet med många andra högre konstformer, mental mognad av sin utövare. Att flugfiska bygger nämligen på framförallt två saker: etik och estetik. Detta är kunskaper man tillägnar sig. Man föds inte med dem. Att fiska upp så mycket fisk som möjligt, på så kort tid som möjligt är ett primitivt beteende som skänker fröjd blott åt dem som inte slösar med tid till saker som eftertanke. Och utan eftertanke blir man aldrig en äkta flugfiskare. För att förstå flugfiskets estetik och etik bör man gå åtminstone 340 år tillbaka i tiden, till 1653. Då utgav Izaac Walton, en järnhandlare från Staffordshire, boende i London, ”The Compleat Angler”.

I bokens inledande epistel skriver Izaac Walton några rader tillägnade bokens läsare: ”…and that if he be an honest Angler, the east wind may never blow when he goes a-fishing”.

Goda uttolkare av de oskrivna budskap som inte sällan finns att utläsa mellan raderna i god litteratur, läser inte citatet som en lyckospark utan som en förbannelse över oärliga fiskare.

Så typiskt för en sportfiskets aristokrat att skriva så. Och så lämpligt att hans bok skulle komma att bli en pedagogisk och filosofisk Bibel för sportfiskare i decennier.

Waltons ”lyckospark” betyder i själva verket, i fri tolkning och översättning, ungefär följande: ”Fiskar du inte som jag lärt utan bryter mot de etiska regler jag redovisar, så må inte bara östanvinden drabba dig utan helst också hagel, åska, drivis och upprepade lintrassel”.

Men så skulle aldrig en flugfiskare uttrycka sig, i synnerhet inte Walton. Det vore under hans värdighet. För värdighet är något som den äkta flugfiskaren är utrustad med; en värdighet som ofta förväxlas med snobbism. I själva verket är det hängivenhet gränsande till fanatism.

När man talar om snobbiga företeelser, åsyftar tillmälet ofta den ekonomiska soliditet dess utövare är begåvade med och kanske framförallt dessa personers lätt vulgära benägenhet att offentligt demonstrera den. I synnerhet gäller detta nyrika, en kategori som närmast är, åtminstone temporärt, utraderad. Nyrika var definitivt inte de som sysselsatte sig med flugfiske i England på 1600- och 1700-talet. Flugfiske för sportens, spänningens och det höga nöjets skull har adliga, för att inte säga kungliga, traditioner. Initialt var sporten företrädesvis denna samhällsklass förbehållen ty de ägde inte bara mark utan också vatten. Dessutom behövde de inte fiska för sin överlevnad utan hade tid och råd att ”utmana” fisken. Det var spänning och nöje som var motivet, inte fångsten.

Med den engelska högadelns förmåga att ritualisera allt från thésörplande till konversationskonst, är det kanske inte så konstigt att flugfisket successivt utvecklades till en ceremoni med inslag av religiös fanatism med filosofiska övertoner.

I ”Den skicklige Metaren eller Ny Handbok för Fiskare” som utgavs på svenska 1851, berättas följande om engelsmännen:

”…och för att tillfridsställa sin, ofta i hög grad, passionerade böjelse… sky de ej en gång kostnaderna och mödorna af resor till äfven de aflägnaste länder. Skottlands, Tysklands, Sveriges, Asiens och Amerikas floder hafva sett deras flugor gunga på sin yta och sina innevånare blifva deras byte”.

I dag när vi vilsegångna i samtiden letar efter rötter och traditioner, när vi söker nöje i det spartanska och förvandlas från charteresenärer till ekoturister, visar det sig att flugfiske utövar en sällsam dragningskraft på människor.

Flugfiske har hamnat rätt i tiden, eller kanske har tiden har närmat sig flugfisket. Vi ska inte tala om en boom för det vore överdrivet och dessutom opassande, ty flugfiske är inte till sin fördel om det utövas i flock eller på grund av att det är ”här och nu”. Sporter med anor gör sällan det, men idag kan vi i äventyrstidningar som normalt behandlar nya sporter som mountainbiking, dykning, surfing och bergsklättring, också läsa om flugfiske. Flugfiske har delvis samma ingredienser: spänning, utmaningar, svårigheter, koncentration, krav på god teknik och lycka. Men vad mer värdefullt är för flugfiskets pole position i 90-talet – det har en tradition. Denna börjar alltmer användas som ett instrument i marknadsföring. Coca-cola, Levis, Pepsi och en oändlig rad märkesvaror hävdar att de har, men ”Established…” och ”Since…” är vanliga ord i märkesvarors och varumärkens reviderade historiebeskrivning. Tradition är förknippat med kvalité och inte minst förankring vilket är tryggt att känna i turbulenta tider.

På Stefan Perssons framgångsrika klädfabrik var företagets konformistiske designplagiatören snabbt framme efter premiären på Robert Redfords filmatisering av Norman MacLeans självbiografiska novell ”A river runs through it”, och gjorde en väst som vid ett hastigt ögonkast skulle kunna förväxlas med en flugfiskeväst. Samme kvicktänkte designer, eller om det var chefsinköparen, beställde också snabbt ett antal modeller av en fiskesmäck. Antagligen påverkad av amerikanernas mottagande av filmen. Folk vallfärdade så som blott amerikaner, muselmaner och lämlar kan göra, till Yellowstone River i Montana och Dechutes River i Oregon, troligen attraherade av sportens genuina kärna av kulturtradition och dess yttre väv av trendig ekoetik – en tilltalande kombination inte bara för sopsorterande amerikaner.<BR>En röst från U.S.A. berättar:

– Flugfiske är stort här. I i en by av Bräkne-Hobys storlek, finns det minst tre affärer specialinriktade på bara flugfiske.

I England har intresset varit mer konstant. Trots att sporten i sitt födelseland representerar en livsstil, så märks trenden även där. När Storbrittaniens televerk i början av 80-talet marknadsförde sina Gula Sidor i TV, så gjordes det med hjälp av flugfiske (den i Sverige senare kopierade ”slå-dig-fram”-varianten).

I reklamfilmen ringde en äldre gentleman vid namn J.R. Hartley runt bland antikvariat på jakt efter en bok han själv skrivit för många år sedan. Bokens namn var ”Fly fishing”. Bokens existerade inte, ej heller författaren. Men snart fick antikvariatens föreståndare samtal från britter som alla ville köpa ”Fly fishing by J.R. Hartley”.

När ett bokförlag insåg i vilken riktning trendkompassen pekade, gav de ut boken. Året var 1991 och boken gick direkt in på topplistan över mest sålda böcker. Den har idag tryckts i åtta upplagor och sålt över 60.000 ex. Uppföljaren, den nyligen utgivna ”J.R. Hartley Casts Again”, har hittills sålt 13.000 ex.

Även i Sverige figurerar flugfiske i annonssammanhang. När en tillverkare av skräddarsydda kvalitetskök annonserar i Elle Interiör, gör man det med en kökslucka utsmyckad av en flugfiskare.

Att flugfiske idag har blivit trend beror på en omvälvande attitydförändring; sporten ger rikliga möjligheter att sända ut de signaler som betraktas som inte bara är rätt utan de enda tänkbara idag. Dels på grund av att den just nu så populära ekoetiken är oupplösligt förknippad med sporten men också för sportens andliga estetik – en kulturskatt innehållande en kunskap förvärvad under fem sekler. Den gåtfulla kärnan består av en kongenial mix av tvärvetenskap och filosofi. Flugfiskaren har ett mystifierat och på empirism byggt förhållande till naturen, påminnande om det som indianfolken tillskrivits i 1800-talslitteraturen. Här finns också det oundvikliga inslaget av en brittisk tweedkonservatism som tangerar snobbism, samt stråk av en slags ”meditativ filosofi” – diffust besläktad med många New Age-gruppers sökande efter harmoni.

Resultatet blir ett förhållningssätt till sporten som saknar motstycke inom andra (av-)arter av fiske. Många ”sportfiskare” följer i bästa fall regler av typ: ”skräpa inte ner i naturen” och ”plåga inte fisken i onödan”.

Flugfisket, däremot, har ett regelverk lika omfattande och, beroende på vem som rådbråkas, strängt som vilken religion som helst, och en lång och omsorgsfullt vårdad tradition.

Första gången något omfattande skrevs om flugfiske var i ett benediktinerkloster i Sopwell för snart 600 år sedan. Författaren, en abedissa vid namn Dame Julia Berner, jämställde i  ”A treathyse of fysshynge wyth an angle” i ”Book of St Albains”  som avhandlade dåtida stora konster som heraldik och jakt. Än idag utövar Berners avhandling ett oerhört inflytande över flugfiskarens attityd till fisket. Den Äkta Flugfiskaren skulle behärska sin sport och allt som hade med den att göra, till fulländning, vilket bäddade för många ”hobbies i hobbyn”. Den äkta flugfiskaren byggde själv sina spön, han tvinnade sin lina och han band sina flugor. Han kunde entomologi och visste vilka flugor som torde vara gångbara genom att iaktta insektslivet runt vattendraget. Han visste var i floden eller bäcken fisken kunde antas stå och han visste hur han skulle närma sig den utan att röja sin närvaro. Av fiskens sätt att vaka kunde han avgöra vad och på vilken nivå i vattnet fisken åt.

Det var Dame Julia Berners teser som Izaac Walton drev vidare. Jämfört med mycket av det fiske, ofta felaktigt kallat sportfiske, som bedrivs runt om i vårt land är alltså flugfiske ett rent och moraliskt oklanderligt fiske – om det bedrivs rätt. Mycket av det spinnfiske som utövas är egentligen inte mycket till sport. Att t.ex. ”rycka strömming” går inte ut på att överlista fisken utan på att med hårda ryck felkroka den. Man driver helt enkelt in den hullingförsedda krokspetsen i kroppen på fisken. Den kan hamna i magen, ryggen eller i ögat men sällan i munnen. Detta har givetvis inget med sportmannamässigt fiske att göra. En flugfiskare låter ofelbart en felkrokad fisk gå tillbaka i vattnet. Det handlar ju inte om att fånga fisk till varje pris. Det handlar om att överlista den. Man fiskar med hjärnan och de fem sinnena – plus det sjätte. Och att kroka en öring i stjärtfenan kräver vare sig list, hjärna eller utvecklade sinnen.

Vid strömmen i Stockholm pågår ett fiske som ofta är mycket dubiöst; det är en slags flugfiske men ändå illustrativt för flugfiskets estetiska motsats. Här ”flugfiskas” nämligen med spinnspön och blysänken – en form av fiske som estetiskt ligger i nivå med att klubba ihjäl sälungar.

Till Strömmen kommer man inte för att fiska.

De kommer för att döda fisk.

I vissa älvar och put-and-take-sjöar kan man se suspekta individer meta med räka. Det har inte heller något med sportfiske att göra. De som metar med räka skämmer ut sig, ofta utan att själva förstå detta. De begår ett gravt etikettsbrott och har obarmhärtigt avslöjat sig som okunniga fiskare med en moralreserv som ledigt ryms innanför skalet på en gul, okokt ärta. Att meta med räka är ett av de säkraste sätten att fånga fisk. Varför är det då inte acceptabelt?<BR>För att det inte kräver kunskap!

Att meta med räka är som att köpa ”kärlek” på en bordell. Den eventuella tillfredsställe det ger varar inte länge.<BR>Att rycka strömming hamnar på samma skala någonstans i höjd med övergrepp på barn. Det kräver ett minimum av finess och flugfiske går inte ut på att göra det enkelt för sig utan om att anstränga sig. Har man en uppriktig och äkta kärlek till en kvinna förför man henne med subtila medel.

När flugfiskaren får fisk är det alltså ett resultat av åratals insamlade erfarenheter och kunskaper. Det är något så unikt som en form av fiske som inte bara handlar om ”att få fisk”.

”Måhända äro omväxlingen och de, isynnerhet för nybörjaren, mötande svårigheterna snarare de, som göra det inbjudande och omtyckt, än den vinst, man deraf kan påräkna, ehuru denna ofta är ansenlig nog” skriver den anonyme författaren i ovan nämnda ”Den skicklige Metaren…”.

Så: när flugfiskaren ställs inför frågan: ”Har du fått nåt då?” så får han problem. Svårighetsgraden i flugfiske är avancerad.<BR>Hur förklarar han sin ofta resultatlösa passion?

Tja, obesvarad kärlek dör ju inte bara för att den är obesvarad, om man säger så. Och om folk förstod det vore det inte så svårt. Det är inte de fiskar man fångat som håller passionen vid liv – det är fiskarna man kanske kan komma att fånga som är de glödande kolbitarnas bälg. Finge man kärleken besvarad för ofta är risken för att man tröttnar större, än om förhållandet vore det motsatta.

Traditionen Berner påbjöd, har förvaltats och fördjupats av många efterföljare. Ovan nämnde Izaac Waltons är kanske den mest kända liksom Charles Cotton, som 1676 berikade boken med ett särskilt avsnitt om flugfiske.

På 1800-talet skrevs böcker i en stadig ström, och runt 1860 inträffade något som för all framtid skulle förändra, ja, revolutionera, flugfisket. Någon, omtvistat vem, noterade att fisken ofta tog flugan just när den landat på vattnet. Denne ”någon” tänkte till och fiske med torrfluga var fött.<BR>Som torrflugefiskets fader räknas Frederic M Halford, trots att uppgifter tyder på att han inte torrflugefiskade förrän så sent som 1868. Somliga hävar att Pulman (”Vade Mecum of Fly Fishing for Trout”, 1851) skall äras, andra tillskriver innovationen James Ogden. Metodens effektivitet och teknik spreds hur som helst till en större skara flugfiskare genom Francis Francis försorg, via en artikel i ”The Field” 1857. Snart skakades flugfiskets aristokrati av interna strider och disskussioner om hur man i linje med vedertagen moral skulle fiska. Polemiken sköt fart 1886 då Halford gav ut ”Floating Flies and How to Dress Them” och kulminerade tre år senare när hans andra bok ”Dry-Fly Fishing in Theory and Practice” följde. Böckerna redogjorde inte bara för hans erfarenheter från södra Englands kalkströmmar utan propagerade också för en något intolerant inställning till fiske med våtfluga. Inte nog med det: det var bara uppströms fiske med torrfluga som gällde. Halfords stränga skola kallades för Imitationsskolan och hans elever för Purister, och ska man vara ärlig så var eleverna sträangre och mer intoleranta än magistern. De band exakta imitationer av inte bara alla förekommande insektsarter utan också av dess olika utvecklingsstadier och av båda könen! Det handlade alltså om ren och skär fanatism. Att fiska på andra sätt ansågs som moraliskt oacceptabelt och förbjöds vid många kalkströmmar i södra England. Det var främst där Immitationsskolan höll till.

Uppströms fiske med torrfluga räknas ”inofficiellt” fortfarande som den ”finaste” typen av flugfiske medan nedströms våtflugefiske är den klassiska disciplinen. Den senare är att rekommendera för nybörjare. Man lägger helt enkelt ut linan snett nedåt strömmen i riktning mot andra strandkanten. Är man en dålig kastare – med en buktig lina som följd, så sträcker strömmen linan av sig själv. Den för sedan flugan i en båge mot den sida man själv står på. Om man mellan kasten förflyttar sig ett par meter nedåt så fiskar man effektivt av ett stort område. Givetvis finns det också uppströms våtflugefiske och nedströms torrflugefiske. Fast det kanske inte behöver avhandlas närmare här.

Däremot avhandlades ämnet som sagt oerhört grundligt i slutet på 1800-talet. Immitationsskolan var orubblig i sin ståndpunkt.<BR>De nonchalerade envist George Edward McKenzie Skues lansering av nymfen i början av vårt sekel – en imitation av en insekt på väg att kläckas, vilken fiskas strax under vattenytan. Skues fick så småningom draghjälp av Frank Sawyer men illustrerande för flugfiskarnas konservatism är att nymfen fick sitt genombrott i Sverige först på 60-talet, och då i samband med att Sir Oliver Kite gav ut boken ”Nymph fishing in practice”.

Det moderna spinnfisket har givetvis inte någon möjlighet att mäta sig som kulturfenomen, med en så ädel tradition som flugfiske. Än idag lever t.ex. hantverkstraditionen i flugfisket. Den mest påtagliga arvet, som förts vidare i generationer, är själva flugbindningen, även om många också bygger egna spön.

Flugbindning är i sanning ett äkta hantverk och flugan ett konstverk värt ett eget museum. Den är också ett infekterat debattämne och har så alltid varit. Långt innan Halford rök ihop med våtflugefiskare, debatterades huruvida flugan skulle vara en exakt immitation av en insekt eller om det var flugbindarens fantasi som skulle sätta gränserna. Antagligen hade båda rätt – beroende på vilken fisk som åsyftades. Laxen hugger ju när den går upp för lek, på kreationer som är bedårande i sin färgprakt, men som inte liknar just någonting. Bäcköring kan däremot ett mer ”riktat” fiske. Man kan leta i timmar efter rätt fluga.

Fortfarande polemiseras det om flugor, om än i ett blidare sinnelag. Idag gäller det materialet. Fortfarande binder många uteslutande flugor strikt och kompromisslöst efter urgamla mönster. De vägrar hårdnackat att ens ta i moderna material – trots att de många gånger håller längre och trots att naturmaterialen i ursprungsmönstret många gånger är svårt att få tag på. Djungeltuppen, Jungle Cock, är till exempel ett offer för tjuvjakt och i det närmaste utrotad. Men det finns Jungle Cock-nackar att köpa från odlade exemplar. Men de flugor som binds med så rart material stannar oftast i flugasken och förblir just bara en fröjd för ögat. Det finns många sådana minigallerier i flugfiskarnas flugaskar.

Många av de klassiska mönster som fortfarande används tillkom redan på Dame Julia Berners tid. ”Hawthorn” nämns till exempel både i hennes essä och i Izaac Waltons ”The compleat Angler”. Många av dessa klassiska flugors upphovsmän och historia är kända än idag. I Bainbridges ”Fly Dressers guide” (1816) hittar vi t.ex. ”Black and Peacock spider”, en fluga som än idag är mångas favorit vid fiske i stilla vatten tidigt på säsongen. ”Greenwells glory” kom till vid Tweed sedan en prost vid namn Grenwell fångat en levande dagslända och givit traktens flugbindare, James Wright, i uppdrag att imitera den.”Coachman” har fått sitt namn från upphovsmannen Tom Bosworths yrke. Han tjänstgjorde som kusk åt tre monarker: George IV, William IV och drottning Victoria. Och vill man kan man också fiska med en skapelse av självaste Halford, ”Silver Sedge”. Den bok som citerats på ett par ställen hittills, ”Den skicklige Metaren…” bygger löst på en översättning av Edward Fitzgibbons ”A handbook of Angling: teaching Fly-fishing…”. Denne Edward Fitzgibbon är ändå mest känd för att ha skrivit ”Book of the Salmon” (1850). I denna redogörs för mönster till laxflugor insamlade från älvar i hela världen. Hans mönster binds än idag. Flugfiskare världen över håller traditionen vid liv. Och även de som aldrig flugfiskar kan se och fascineras av den månghundraåriga eleganta mystik hos dessa små lurviga skapelser. De är en rest, en lämning, ett arv från vårt förgångna.

En anakronism som fortfarande är i bruk och visar sig fungera; och en symbol för att vi framtiden har mycket att lära av vårt förflutna.

Och om du nu har läst och förstått innebörden i denna artikel så utbrister du troligen också, apropå den journalist som ville göra flugfiske till olympisk gren:

– Never, in the whole of my life, have I read such cock!

EN KORT INTRODUKTION TILL EN LÅNG PASSION

Flugfiske är inte enhetligt. Givetvis skiljer sig fiske efter stationär öring i små bäckar, en hel del från laxfiske i norska fjordar. Stationär öring når sällan vikter över 3 kilo medan laxen kan väga uppemot 40 kilo. Flugfiskaren behöver i stort sett samma utrustning som spinnfiskaren. Det vill säga: spö, lina, rulle, tafs och ett bete. Där upphör alla likheter med spinnfiske. Sex saker behöver förklaras.

FLUGAN: Det finns väldigt många sorters flugor, närmare 39.000 mönster. Vill man göra det enkelt för sig kan man dela in dem i två huvudgrupper: den imiterande flugan och den fantasifullt dressade. Den förstnämnda fiskar man framförallt öring, harr och röding med. Sistnämnda är avsedd för lax även om nystigna öringar också gärna hugger på en sådan. De imiterande flugorna efterliknar insekter i något stadie. Det är därför fiskarna hugger på dem: de förväxlar dem med något ätbart. Däremot vet man inte varför laxen hugger på laxflugorna. När laxen går upp för att leka upphör den nämligen att äta. Att den ändå hugger är en gåta. De imiterande flugorna kan vara torrflugor, våtflugor eller nymfer. Det kan vara oerhört svårt att välja rätt fluga.

SPÖ: Är indelade i AFTM-klasser efter hur tungt fiske man skall ge sig på. Ett flugspö bör ha progressiv aktion (ung. ”spänst”). Alltså inte toppaktion eller helaktion. Långa spön har en mjukare och finare aktion än kortare. Tänk på att ett spö som klassas som AFTM 6-7 är lämpligt för en DT-lina i klass 6 eller en WF-lina i klass 7. Ett flugspö börha gott om linringar för att fånga upp hela spöets kraft.

LINA: Finns i en mängd kombinationer:

1. Typ: Flytande, sinktip, intermediate, sjunkande eller snabbsjunkande.

2. Klass: AFTM 1-12.

3. Form: Weight Forward, Double Tapered, Shooting Head eller Level. WF och DT är vanligast. WF-linan passar bra i blåst. Den är tyngre i framändan och lättare att kasta med för nybörjare. DT-linan är dubbeltaperad, d.v.s  avsmalnande mot de båda ändarna. Fördelen med en sådan lina är att man kan vända på den och därmed får den dubbel livslängd när den är sliten. Dessutom slår den inte i vattnet med ett ljudligt plask och det är en fördel när man fiskar skygga fiskar.

RULLE: Är i motsats till spinnrullen väldigt enkel. Den tjänar bara som förvaringsplats åt linan. På en flugrulle finns tre sorters linor kan man säga:

1. Backinglinan som fyller två  funktioner: a) den ska fylla ut allt det tomrum som finns på flugrullen (under fluglinan). b) den ska tjäna som ”reserv” när en öring eller lax hugger och rusar. Själva fluglinan är alltför dyr och värdefull för att  fylla en hel flugrulle med.

2. Fluglinan (se ovan).

3. Tafsen som förbinder fluglinan och flugan. Hur grov tafsen ska (behöver vara) beror på fiskets art.

AFTM (American Fishing Tackle Manufactures  Association) Man indelar flugfiske i olika klasser enligt följande:

4-6: (7,5-9 fots spön) fiske i bäckar och små åar

6-8: (8-10 fot) fiske i större åar, insjöar.

9-10: (10-13 fot) större insjöar, lätt laxfiske.

10-12: (14-18 fot): tungt laxfiske, kustfiske.

KAST: Det vanligaste har tre faser:

1. Framkastet

2. Pausen

3. Bakkastet. I bakkastet dras linan bakåt med accelererande rörelse. Rörelsen hejdas när spöet når lodrät position. Här gör man en paus till dess att linan sträckt ut. Då påbörjar man framkastet som även det accelererar i rörelsen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.