Under sportlovsveckan åkte jag med en vän till hennes stuga vid Vänern. Stormen Louis som rasade i västra Sverige 23 februari hade fällt flera träd och nu var tanken att vi skulle städa upp. Och jag skulle samtidigt plocka med mig lite björkved hem till Bromma.
Vi lever i en tid då man hoppas på det bästa men förbereder sig för det värsta: Ännu en vinter med höga och nyckfulla elpriser, till exempel.
Vii kan nog alla vid det här laget konstatera att nedläggningen av fullt fungerande kärnkrafstreaktorer var ett av de sämre politiska beslut som fattats i landet. 3 841 megawatt fossilfria megawatt försvann och ersattes av, nej, inte vind utan importerad el från olja.
Vilket inte var en toppenlösning för klimatet. Eller inflationen.
Kontrasten
Men det var inte energipolitik detta inlägg skulle handla om. Utan om kontrasten mellan stad och landsort, och framför allt om hur man säljer genom att vara generös och bjussig.
Min motorsåg, en gammal Stihl, cirka 20 år gammal, startade inte när det var dags att börja kvista en björk som gått i backen. Jag googlade därför »maskinuthyrning« och »motorsåg service« och sedan tog jag med den gamla sågen till TLAB i Mellerud. De hade en hemsida som lät ana att de ännu inte låtit sig medryckas i den digitalisering som annars sveper över landet.
TLAB hade en serviceverkstad som sa att sågen hade skurit. Ingen idé att försöka laga.
Kanske hade jag kört den utan oljeblandad bensin?
Mycket möjligt. Sånt händer den sämste.
Det skulle kosta 350 kronor per dygn att hyra en ny Stihl-såg. Plus moms. 468 kronor. Plus förbrukad bensin och sågkedjeolja. Jag funderade en stund på att i stället köpa en ny såg för 2 500, en instegsmodell, men det slog mig att jag inte haft någon nytta av sågen på kanske sju, åtta år. Så det kunde gott räcka med en begagnad såg från Blocket, om jag nu ville ha en egen.
Plåster
Så jag hyrde. Jag gjorde det jag skulle med sågen och dagen efter lämnade jag tillbaka den. Mannen i kassan kände lite på bensindunken och sa att den där skvätten, den kunde han nog bjuda på. Detsamma gällde sågkedjeoljan. Inget extra för kedjan. Däremot fick jag en oombedd 50-lapp i rabatt »som plåster för att man gamla motorsåg hade gått sönder«.
Fråga mig inte hur det gick till men det slutade på 350 kronor.
Den här affärsmetodiken känns nästan lite overklig för en person som bor i en stad där det genomsnittliga priset på en semla på konditori är 54 kronor. Men TLAB hade en stadig ström av kunder som ville hyra saker av dem så tydligen fungerar den. Det kan förstås ha berott på ovädret Louis också.
– Du vet, alla ska hyra motorsågar och länspumpar nu, sa mannen i kassan.
Utbud och efterfrågan
Och jag tänker att kanske hade en maskinuthyrare någon annanstans då passat på att höja priserna något, enligt den ekonomiska lag som reglerar förhållandet mellan utbud och efterfrågan. Men inte här. Här bygger man kundrelationer på sikt.
Dagen efter, när jag behövde köpa en ny säkerhetsvajer till släpet, ja, då åkte jag till TLAB för att kolla om de hade en sådan.
Det hade de. Den kostade 65 kronor. •