Barnatro

Christina Säflund-Olsson, Görel Crona, Maria Akraka, Åse Åsenlund-Strömbäck, Emma Josephson, Olivia Wigzell, Malin Nilsson, Johanna Westman och Emma Hagberg om kärleken till sina barn

I år (1999) är det tio år sedan 191 länder undertecknade FN:s konvention om barnens rättigheter. Det är svårt att tro.

Under dessa år har två miljoner barn dödats i krig. Tolv miljoner har blivit hemlösa och mer än en miljon har förlorat sina föräldrar.

Du kan försöka föreställa dig den tragik som gömmer sig bakom siffrorna. Men du kommer inte att lyckas – den låter sig inte beskrivas på några få rader i en tidning.

Sverige var ett av de första länderna som skrev under konventionen. Men inte ens här har barnen en fristad.

I det här numret vill vi uppmärksamma barnen. De käraste vi har, vårt hopp och vår framtid. På de följande sidorna har vi låtit nio mammor berätta om kärleken till sina barn. Om hur barnen förändrade deras liv och om deras förhoppningar inför deras framtid. En framtid där alla barn behandlas med kärlek och respekt. Precis som det står i Barnkonventionen.

Ett underverk som heter Nils

Christina Säflund-Olsson och Nils, ett år och två månader.

Christina Säflund-Olsson kunde ligga i timmar och titta på det nyfödda underverket. Och på nätterna låg hon vaken och lyssnade på dess andetag. Rädd att inte höra dem.

– Det var en skör period – man själv var skör och Nils var skör. Jag vaknade om nätterna och på dagarna vågade jag mig bara ut på korta promenader. Sedan skyndade jag mig snabbt hem till trygga vrån.

– Min kropp hade längtat efter barn i många år. När jag träffade Jonas så fanns det ingen tvekan.

Tiden före förlossningen var också känslig. Vissa dagar intalade hon sig att ”föda barn, det är något vi kvinnor har i generna”. Andra dagar var hon inte lika övertygad:

– ”Herregud, hur ska det här gå”, tänkte jag. Och tittade på den där enorma magen. Jag visste ju var det skulle komma ut. Men det gick bra.

Sedan den dagen har Christina inte längre huvudrollen i sitt eget liv. Och det är ingen uppoffring.

– Allt kretsar runt Nils: När jag vaknar är han det första jag tänker på. Nu är det han som bestämmer och jag låter honom göra det. Jag har gjort det valet – han är huvudpersonen.

Hon jobbade som resereporter på TV 4:s När & Fjärran när hon blev gravid:

– Det kommer jag aldrig att gå tillbaka till. Att vara iväg så långa perioder från Nils är inte att tänka på.

Livet är långt men åren med Nils är få.

– Och det sägs att de går så snabbt …

Hon älskar att vara mamma men förstår att det finns de som väljer bort det.

– Jag hade inte tagit första bästa karl bara för att få barn. Sedan har inte alla kvinnor samma moderskänslor. Och vi vet inget om framtiden. Det kanske är en självisk handling att skaffa barn. Jag hörde senast i dag på nyheterna att vart femte barn känner sig hotat i skolan.

”Mica är meningen med livet”

Maria Akraka och Mica, 3 år i juni.

Det hör väl till att vi människor grubblar mycket över meningen med livet. Maria Akraka kom en bit närmare sin sanning när hon fick Mica.

– Barn är meningen med livet, säger hon.

För Maria kan livet delas in i före och efter Mica. Dotterns födelse var en skiljelinje. Mica förändrade allt. Att älska någon så som hon älskar Mica, det trodde hon inte var möjligt:

– Hämningslöst, säger Maria. Det är en kärlek som inte kan ifrågasättas. Jag visste inte att jag hade så starka känslor inom mig.

Hon förbluffas över hur snabbt Mica utvecklas och vilken kapacitet som bor i barnet. Kanske förbluffas hon även av sig själv. Att bli mamma är att bli mer mänsklig, menar hon. Eller medmänsklig. Hon talar mycket om det ansvar det innebär att ta hand om ett annat liv och att ge det de bästa förutsättningar. Hon reagerar hårdare på uppenbara orättvisor. För hur ska hon kunna förklara dem för Mica när hon frågar?

– Hon har vänt upp och ned på vad jag tycker är viktigt och oviktigt i samhället. Jag har fått större förståelse för andra människor och deras problem. Man tar sig tid att lyssna och reflektera. Jag är inte lika fördömande som förr. Det som drabbat andra kan ju faktiskt drabba min dotter också.

Förlossningen var något hon såg fram emot. Men hon blickar inte gärna tillbaka.

– Jag trodde att jag var tuff, men det där vill jag inte vara med om igen. Det kan inte jämföras med något annat. Det var jättejobbigt. Jag hade väldigt ont efteråt – det tog tre veckor innan jag kunde gå och sitta ordentligt. Sedan hade Mica kolik. Hon skrek varje vaken sekund.

– Men man kommer över det med. Att vara mamma blir roligare för var dag. Barn kan säga så fruktansvärt kul saker.

”Ta för er, flickor!”

Åse Åsenlund-Strömbäck och Miriam, ett år.

Flicka lilla, stå på dig! Våga säga nej. Stå för din åsikt. Och var inte rädd för att inte alla ska tycka om dig.

Åse Åsenlund-Strömbäck, programpresentatör på TV 4, vet vad en liten flicka behöver lära sig när hon ska ut i världen.

– Jag har själv haft svårt att säga nej och varit alltför konflikträdd för att säga ifrån. Det finns tillfällen då jag kan tycka att jag borde ha stått på mig. Som tjej är det extra viktigt att lära sig det, för man är i underläge från början. Det märks ju redan på dagis att många flickor inte riktigt vågar ta för sig.

Att Åse talar om flickors förutsättningar beror till viss del på att hon själv har två: Miriam, drygt ett år, och Matilda, 3. Och hon vet av egen erfarenhet att det kan behövas en stor dos självkänsla för att klara sig där ute.

– Jag menar inte att de ska bli kaxiga, men att de ska ta för sig. Killar har en medfödd pondus som tjejer måste kämpa sig till. Jag tror att omgivningen omedvetet behandlar pojkar annorlunda.

Själv har hon, trots att hon arbetar i en bransch med många vassa armbågar, varit svag. Eller vek. Hon har saknat det kurage hon vill ingjuta i sina egna döttrar.

– Men jag har blivit bättre på att säga nej och ta konflikter sedan jag fick barn, säger hon. Det har gjort mig starkare som person.

Åse hade hört mycket om hur fantastiskt det skulle vara att bli mamma, hur mycket kärlek man skulle känna. Men det var först när hon födde Matilda som hon förstod att – det var sant. För drygt ett år sedan fick hon Miriam (bilden).

– De har gjort livet så mycket roligare. Och naturen har ordnat det bra med att kärleken till ens barn alltid tar överhanden. Även om man är trött och irriterad ibland …

– Det är skönt att slippa tänka på sig själv. Nu grubblar jag inte längre på småsaker och det gör att jag känner mig mer behaglig till mods.

Åse jobbar numera 60 procent. Det är lagom tycker hon. Och det tycker nog Matilda också.

– Hon trivs på dagis. Hon tycker att det blir långtråkigt att bara vara med mig. Och det är ju svårt för mig att vara lika kul som kompisarna.

Ändå ömmar samvetet. Känslan av försummelse finns där.

– Det verkar vara inbyggt. Man vill vara med dem mer än man är, man är rädd att de ska känna sig ensamma och övergivna. Men det är kanske ett visst utslag av ens egen egofixering – man vill ju vara deras allt.

”Bebisar är så mystiska”

Emma Josephson och Jolanda, 20 månader.

Oj! Vad är det här? En present? Så kändes det när Jolanda första gången hamnade i famnen på mamma Emma.

– Det var konstigt. Det kändes nästan overkligt. Det tog några dagar innan jag riktigt förstod att det här barnet ska vara med mig resten av mitt liv. Moderskänslorna växte liksom fram.

– De är ju så mystiska på något sätt, när de är så där små. Man vet inte vad som försiggår i huvudet på dem: Vad de tänker – om de tänker?

Emma Josephson är fotomodell. Det är svårt för kvinnor, oavsett yrke, att ta ett avbrott för barnafödande och mammaledighet. För en modell mitt i karriären kan det vara rent förödande:

– Jag tog en risk, säger Emma. Man vet inte vad som händer med ens kropp. Men det var värt den risken.

– Barn är så spontana. De visar allt de känner – att de saknar en, att de tycker om en. Alla känslor är så intensiva.

Hon är bara 21 år och var följaktligen nyss fyllda 20 när hon blev mamma.

– Det kan låta konstigt men jag hade rest så mycket och jobbat så länge att jag tyckte det var skönt att ta ett avbrott. Och så var det skönt att komma bort ett tag från den kroppsfixerade modellbranschen. Det var absolut ingen uppoffring.

Emma – och Jolanda – pendlar mellan Stockholm och Milano. Där bor pappa – än så länge. Emma har svårt att slita sig från Sverige. Hon tycker att det är ett bra land för barn. Hon minns sina egna somrar på landet och dem vill hon även att Jolanda ska få uppleva – rent vatten, klar luft. Och allemansrätten, den är en lyx menar Emma som höll sig i Stockholm under hela mammaledigheten. Där bor hennes släkt och vänner.

– När man får barn själv så känns det som om man söker sig tillbaka till sina föräldrar. Jag vet inte varför men jag har fått mycket bättre kontakt med både mamma och pappa sedan jag fick Jolanda. Och så har jag blivit mindre egofixerad och fått mer tålamod.

När hon var i Oman för att göra det baddräktsjobb (som ni ser på sidan 140) ringde hon hem varje dag. Och inte bara en gång.

– Det är inte det att jag oroar mig för Jolanda. Hon verkar så stark och tuff. Det är mer så att jag längtar. Då är jag mer orolig för vad som sker i världen. Man berörs mycket mer av allt som händer när man har barn själv.

Framtiden funderar hon mycket på. Men hon gör inte upp några planer. Inte för Jolandas del.

– Jag försöker att inte ha för stora förhoppningar på henne. Jag vill bara att hon ska må bra. Men hon ska inte behöva känna att hon ska leva upp till några förväntningar från mig.

”Det känns som om de alltid funnits”

Olivia Wigzell med Siri, 5 år och Jens, 2.

Alla yrken kräver sina offer: Politiker tvingas se en stor del av sin fritid förvandlas till sena sammanträden och nattliga manglingar. Det vet Olivia Wigzell, 35 år, småbarnsmamma och socialdemokratiskt borgarråd i Stockholm.

– Under en period var kontakten mellan mig och mina barn inte så bra som jag önskade. Det gjorde mig oerhört oroad. Då lade jag om kurs helt och förändrade mina arbetstider.

I dag har hon dragit ned på tempot. Och så har hon förklarat för Siri och Jens varför hon är borta så ofta som hon ändå är.

– Man måste lära barnen att man som vuxen har ett arbete – det handlar om självständighet, pengar och att det är roligt att arbeta. Det måste man förklara i stället för att bara säga ”mamma måste göra det här”. Det känns bättre att gå i väg när de förstår att jag inte skulle vara lycklig och glad om jag inte fick arbeta.

– Det är svårt att vara småbarnsmamma i politiken. Det beror nog på att det inte finns så många mammor med tunga politiska uppdrag. Jag tycker inte att mammarollen har begränsat mig. Jag gör ett lika bra jobb som förr. Men ibland önskar jag att jag kunde fått lite ”hjälp” – i form av att fler kvinnliga kollegor fick barn. Då skulle nog mammans alla ”måsten” bli mer accepterade.

Under den period hon arbetade hårt hamnade Olivia i en – som hon uttrycker det – frånvarospiral. Något som vanligen drabbar män.

– Har man ett krävande arbete är det lätt hänt att kontakten med barnen blir dålig. Barnen försöker men när de inte får någon respons så tröttnar de. Och det kan lätt tolkas som att de är tillfreds med situationen. Då kan man tro att det är okej att vara frånvarande. Man känner att man inte behövs.

Nu jobbar hon inte lika längre.

– Jag har omvärderat vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt.

”Mina ideal kommer inte att styra Greta”

Johanna Westman och Greta, ett år och 2 månader.

Johanna Westman är fullt på det klara med att hon inte kommer att kunna styra och påverka Greta på samma sätt som hennes egna föräldrar påverkade henne.

– Det kan jag bli lite skrämd av: I dag har samhället ett betydligt större inflytande över ditt barn och dess begreppsvärld än vad du har som förälder. Vi var barn längre. Nu är barn mer utsatta.

Greta fyllde ett år i mars. Och Johanna väntar redan sitt andra barn. Lite tidigare än avsett, men att det skulle bli ett till var självklart. Fast det är annorlunda andra gången:

– När jag fick Greta var jag helt oförberedd på att man får en individ. Jag var inriktad på att det skulle komma en bebis – i stället kom en Greta. Det var så påtagligt från första sekunden att hon var en egen individ. Och Gretas personlighet har bara fortsatt att växa.

Att vara förälder är att utsätta sig för största möjliga kärlek – men också största möjliga smärta.

Och då är det inte bara förlossningen hon tänker på:

– Man älskar så mycket att glädjen och kärleken är större än något annat man känt, men det innebär ju också att oron och rädslan för att något ska hända blir så mycket större.

Precis som alla mammor tycker hon om att prata om barn. Särskilt, kanske, med sina väninnor.

– De är ett oerhört stöd. Det är lite skillnad att prata barn med väninnor jämfört med ens föräldrar. Vår tid skiljer sig mycket från den tid vi själva växte upp i.

– Vi är omgivna av så mycket information. Du kommer inte undan – informationssamhället är så påträngande. Barn börjar tidigare på dagis och får på det sättet möta en annan värld. Men det är inte bara av ondo; jag tror att det är bra också. Jag är förberedd på att det inte är mina ideal och min syn på världen som kommer att styra Greta. Men jag hoppas kunna stötta och älska henne så mycket att hon blir stark nog att kunna styra sig själv.

”De ska få applåder”

Emma Hamberg med Ditte och Nåmi, sju månader.

Hon har ett barn på varje arm. Den ena biter i telefonsladden. Den andra betraktar sina sockor. Ingen av dem gör detta under tystnad.

Vårt samtal möjliggörs av att Emma Hamberg sedan tvillingarnas nedkomst lyckats förfina tekniken att hålla telefonluren mellan örat och axeln.

Två döttrar. Osynkroniserade, säger Emma. När den ena sover är den andra vaken. När den ena är mätt är den andra hungrig.

Hon hade varit hemma i Vänersborg på en sista ”vara barn-helg”. Det var sju veckor till beräknad nedkomst. På tåget hem kändes det konstigt.

– Och när jag kom hem så gick vattnet. Det var bara att kasta sig in i en taxi. Som tur var så var Agi, min kille, hemma. Det skulle han egentligen inte ha varit, säger Emma.

Tuffa, vilda flickor vill hon att det ska bli. Precis som hon själv var. Och det som Emma tror bidrog till att hon själv begåvades med stort självförtroende, det ska hon ge även sina döttrar:

– Jag var ensambarn och fick mycket uppmärksamhet och applåder. Trots att de är två så vill jag också ge dem mycket uppmärksamhet. Jag ska lyssna på dem. Jag själv har alltid tagit för givet att det jag säger är intressant, för mina föräldrar har alltid lyssnat på mig. Och på mina kompisar. Allt som rörde mig var intressant. Det vill jag ge mina barn, för det ger väldigt bra självförtroende.

Men en sak kan hon inte ge dem – sin lantliga uppväxt:

– De kommer växa upp i en storstad. Jag grunnar på det hela dagarna. Jag vet inte om jag vill ha barn i en storstad. Det är mitt stora dilemma.

”Jag hade längtat länge”

Görel Crona och Gabriel Crona-Edholm, 6 månader.

När Görel Crona var barn brukade hennes mamma komma in i barnens sovrum om morgonen och äta frukost vid deras små miniatyrmöbler:

– Jag kände en oerhörd lyckokänsla då – hon var i vår värld. Jag kände mig väldigt trygg i hennes närvaro. Och det är något jag själv också strävar efter som mamma.

Görel blev inte mamma när Gabriel föddes. Det blev hon långt tidigare. När hon kände honom inuti sig.

– Jag kände mig som mamma redan då. Jag hade en relation till honom redan innan han föddes. Jag tror inte att en man riktigt kan förstå de band som finns mellan mamman och barnet.

Känslomässigt finns det ju väldigt starka band mellan föräldrar och barn. Men Görel menar att de fysiska banden som förenar mamma och barn också är väldigt starka.

– Dels bar jag honom i nio månader, dels så ammar jag honom. När Gabriel är ute och promenerar med sin pappa, och är borta lite för länge – då talar mina bröst om att han är hungrig. Det är rätt otroligt egentligen.

För Görel är Gabriel bara lycka. Hon hade hört sägas att det kunde vara jobbigt att vara mamma, men hon tycker inte att det stämmer.

– Men det kan förstås bero på att jag längtat så länge efter barn.

– Det är en så speciell relation – jag finns hela tiden till för honom. Och det jag ger, det får jag tillbaka i form av leenden och kärlek. Alla känslor han visar är så oförställda – hunger, sorg, glädje, tröst.

Och hon funderar mycket på hur hon ska hjälpa honom att även i framtiden vara i sådan kontakt med sina känslor.

– Som förälder är det väldigt lätt att säga ”Nej, gör inte det” och ”Nej, gör inte så”. Om man kan lära sig säga att ”ja” lika många gånger som man säger ”nej” – då bejakar man livet i stället för att begränsa det. Och det är en lika spännande resa för mig som förälder. Men det återstår att se hur verkligheten blir …

”Det är lite Carl Larsson över oss”

Malin Nilsson med Angelica, 18 år; Christopher, 12 år; Love, 9 år; Kalle, 7 år; Linn, 4 år.

Malin och Tommy Nilsson har ett barn tillsammans. Men familjen är stor. När den är som allra störst består den av sju personer. Fyra av de fem barnen bor i Järvsö. Och Tommys sjuårige son Kalle kommer ofta och hälsar på.

– Jag brukar säga att alla bor här – fast inte hela tiden. Så här är väldigt lugnt och stilla, säger Malin Nilsson.

Hon bara skojar.

– Jo, vi har att göra. Men det är roligt, särskilt det att de är utspridda i alla åldrar. Det är klart att det är jobbigt ibland. Men behagligt jobbigt, om jag säger så.

– I min familj är det av tradition så att barnen är med på allt vi gör. Det är lite Carl Larsson-stuk. Vi äter till exempel alla middagar tillsammans. Och sedan är vi rätt aktiva. Men vi gör inte särskilda barnaktiviteter.

Malin är biologisk mor till tre av barnen. Tommy är dylik pappa till lika många. Att få de egna och den andres barn att samsas under ett tak, utan avundsjuka, går bra. Malin tror att det kan bero på att situationen inte är ny för henne.

– Mina föräldrar skilde sig tidigt. Men vi syskon umgås ju som vanligt ändå. Och våra barn ser också varandra som syskon. Min son säger alltid lillebror när han pratar om Kalle. Men sedan har de förstås total koll på vem som är deras riktiga mamma och pappa. Det är nog vanligt att föräldrar oroar sig över sådant, men det är att underskatta barnen.

– Sedan får man ge lite extra kärleksbehandling om någon känner sig undanskuffad. Man får vara vaksam – det har kanske hänt något hos de andra föräldrarna som gör att någon blir ledsen. Och det är väldigt viktigt att man tar hänsyn till varje barns personlighet. Alla är olika, det är ju inte fem identiska barn.

Malin och Tommy flyttade från Stockholm till Järvsö för tre år sedan.

– Det är helt underbart. Här finns inga avgaser, ingen stress. Det är nära till allt. Här finns skidbackar och sandstränder och man behöver inte åka genom halva stan för att komma till dem. Och jag vet att mina ungar kan gå ned på byn – skulle något hända så finns det alltid någon som vet vilka de är.

I Järvsö finns också släkten: mormor, gammelmormor, mostrar.

– Det är viktigt att barn har kontakt med generationerna bakåt. Att människor mår dåligt i dag tror jag kan bero på att de har dålig kontakt med äldre släktingar. De är ju en del av dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.