I blåsväder på Utö (Elle à la Carte, 1998)

Det finns inget som sänker stämningen på en middag så effektivt som två 35-åringar som sitter och ältar gamla lumparminnen. Det skulle då möjligen vara två 35-åringar som sitter och berättar fiskehistorier.

Jag vet inte hur många gånger Jocke berättat om en Chinook Salmon – kungslax – han fångade i American River. Enligt Jocke vägde den 8 kilo. Fast jag vet inte … Jag har sett bilder på den och jag skulle nog uppskatta den till sex kilo. Högst.

Den där regnbågen jag fångade nere i Blekinge däremot – den var på fem kilo. Minst! Jag förstår inte varför Jocke varje gång vi äter middag tvunget ska ifrågasätta det? På bilden (som hänger inom glas och ram på väggen hemma) ser man ju klart och tydligt att den faktiskt väger så mycket. Det är liksom inget snack.

Vi brukar ha hunnit ungefär halvvägs igenom middagen när jag är tvungen att gå och plocka ner bilden för att visa honom:

– Titta själv – det ser du väl att den är en femkilos!?

– Den där fiskpinnen? Det är ju en odlad fisk, uppfödd på pellets. Den var säkert felkrokad också, säger Jocke.

– Förvildade regnbågar är det tuffaste du kan ha på ett spö. Du vet ju inget om det eftersom du aldrig fått någon, men tro mig på mitt ord, säger jag.

Våra livskamrater, Anna och Camilla, brukar sucka djupt, ungefär som du antagligen gjorde alldeles nyss.

Då berättar jag om den där gången när jag satte mig på en grön orm McCloud River i norra Kalifornien. Jag skulle byta fluga och slog mig ner på en sten. När jag var klar och lättade på baken kröp en grön orm fram under pungen på mig. Den brukade Anna och Camilla fnittra förtjust åt. De första gångerna de hörde den i alla fall. Men det blir ju oundvikligen så att man upprepar sig – det är alltid någon ny runt bordet som man gärna vill delge sina minnen.

Som när jag fångade den där havsöringen på Djurgården i Stockholm. När jag greppade den om stjärtspolen och drog upp den på land efter 10 minuters … nej, 15 minuters kamp (kanske rentav 20 …) upptäckte jag att 35 personer stod och applåderade.

– Första gången du berättade det där sa du att de var tio, invände Anna någon gång.

Småaktiga anmärkningar lyssnar man inte till. I stället fortsätter man med att berätta om den gången i Älvdalen, när Totte satte en fluga i tummen och vi fick köra honom till Mora lasarett.

Man fortsätter att berätta. För helt opåverkade är de inte, töserna. På senare tid har de framkastat förslaget – eller snarare kravet – att de ska få följa med.

Då måste man ha något att skylla på. Man kan ju inte säga att det är rätt skönt att komma bort några dagar med kompisarna.

Därför har vi förklarat att fiske är svårt. Att vi bor i trånga tält. Att det finns björnar norrut. Att myggen kan vara en plåga. Att strömmen är stark i en fors. Att linan trasslar sig. Att krokarna är vassa.

Ändå denna fråga: när ska vi få följa med?

Svaret är: aldrig. Fiske är för män. Inte för kvinnor. På den punkten är vi mycket bestämda.

Orubbliga.

 

Två veckor senare tar vi färjan från Årsta havsbad, Jocke, jag, Camilla och Anna. Vi ska till Utö och fiska. Allihop.

När tjejerna verkligen propsade på att få följa med föreslog jag en fiskeweekend i ytterskärgården. Där är vackert som ett vykort. Där finns gott om havsöring och gädda. Där finns sköna klippor att sola nunan på om man tröttnar på att fiska.

Där finns framför allt en man vid namn Jean Jältsten. Jean Jältsten är fiskeguide. Han vet allt om fisket runt Utö. Jean spenderade alla sin barndoms somrar på Utö. Eller i en båt runt Utö.

Tjejerna tyckte det lät kanon.

Vi hade nog alla en bild av hur vår fiskeweekend skulle arta sig, men ingen av oss hade nog tänkt att det skulle bli som det blev när skärgårdsbåten la till vid Gruvbryggan på Utö: regnet öser ner, vinden viner i träd och flaggstänger och på fjärden bakom oss rullar vita gäss.

Jean är barmhärtig. Han föreslår att vår fiskefärd ska börja framför brasan på Utö värdshus. Vi lastar in våra saker i hans jeep och åker uppför backen. Jean har fiskat i vattnen så länge han kan minnas, och han har massor av historier att berätta. När han blev vuxen kom han på att han kunde tjäna pengar på sin hobby och startade guideverksamheten. Det går rätt hyfsat. Han berättar att han ett par dagar tidigare haft japanska affärsmän på besök. De hoppade ner i båten i mörka kostymer och lågskor. Det blåste lika mycket då som det gör nu och japanerna hade krampaktigt hållit sig fast i allt som gick att hålla sig i. När vågorna gick som värst kände Jean något runt ena benet. Det var en japan som låg på knä med pannan i båtskrovet och höll sig fast i Jean.

Jean frågade hur han mådde; om allt var okej. Japanen tittade upp och fyrade av ett brett leende och nickade ivrigt – ”wely najs, wely najs” –samtidigt som han höll upp tummen i luften. Allt utan att släppa taget om Jeans ben.

 

När vi, som stockholmare, kommer till Utö så fullföljer vi en gammal fin tradition. Utö är en klassisk semesterdestination. Den blev det när grosshandlare EW Lewin köpte ön fick de bofasta att maka sig bort till de fattigas kvarter på Lurgatan, de gamla gruvarbetarbostäderna från 1700-talet.

”Stockholmsdjävlarna” började ta över ön på somrarna i slutet av 1800-talet. Men inte bara de – Gustaf Fröding har suttit här och rimmat, Anders Zorn, Prins Eugen och Einar Jolin har kluddat i olja, Evert Taube har plinkat ihop låtar på sin lyra (”Vals på Mysingen”) och så har det skrivits – Hasse Z skrev sin Lurgatan 3 med omnejd här. Den boken är känd. Åtminstone på ön.

Men mest av alla har Kar de Mumma skrivit. Han ligger begravd här på den ö där han skrev många av sina 14 000 kåserier, 92 böcker och 50 revyer.

För att vara en så relativt liten ö – en mil lång – är Utö faktiskt väldigt känd. Det finns en berömd limpa som bär öns namn och så finns det ett klassiskt gäddrag som heter Utö. Det används inte längre men alla som någon gång fiskat gädda vet att det fungerar. Det har skrivits fler böcker om ön. Harriet Hjort Wettwerblad Utö – ön som var ett paradis berättar om öns utveckling, från gruvsamhälle till societetsrekreation.

 

Bilresan från bryggan till värdshuset tar mindre än en minut. En brasa sprider värme i restaurangen,vars väggar pryds av en herrans massa marina saker.

Folk i skärgården är lite speciella, berättar Jean. Han kom till ön med sin båt för att börja som fiskeguide en kulen höstkväll. Det var tyst och öde på ön men han kom inte osedd. Han lade till vid bryggan och gick upp till värdshuset. När folk blev varse hans planer smög några öbor ner till bryggan för att se hur han förtöjt båten. Nu var den förtöjd enligt konstens alla regler och Jean var därmed accepterad. De kan ha överseende med många dåliga sidor men kan man inte ens förtöja en båt – då har man inte på Utö att göra. Eller på någon annan ö heller för den delen.

Folket på ön var lite avvaktande till Jeans planer i början. Några var rädda att han skulle tömma sjön på fisk. Nu har de sett att han lockar hit turister så deras skepsis har lagt sig.

I dag bor Jean på ön och han fiskar tre-fyra dagar i veckan. Men ibland åker han in till stan och jobbar på som studioman för olika TV-produktioner.

 

En bit från värdshuset ligger Nyköpingsgruvan. Den är 215 meter djup och vattenfylld. När Jean var liten satte han upp en skylt där. ”Mata inte sälarna” stod det. Det fanns givetvis inga sälar där men det fattade inte turisterna, ”stockholmsdjävlarna”. De kunde stå länge, länge och spana ner under ytan efter säl.

En kvarts miljon människor besöker Utö under sommarhalvåret. Det är inte mycket folk på ön så här tidigt på våren. Men tillräckligt många för att ön ska leva. 225 personer bor här året om. Men många sommargäster kan inte hålla sig borta från ön vintertid för de menar att skärgården aldrig är så vacker som just i brytningen mellan vinter och vår. Fast just denna dag är våren på reträtt.

Vi tar jeepen ner till bryggan och drar på oss tjocka flytoveraller över värmande Helly Hansen-ställ.

Sedan mullrar vi ut på fjärden. Duggregnet piskar i ansiktet, vågorna slår in över relingen och fingertopparna är röda av kyla efter bara några minuter.

– Nå, flickor. Visst är det härligt att fiska? säger jag.

Jag får inget svar för både Anna och Camilla har ansiktena pressade mot sina lår.

– De tål ganska hög sjö, va, de här båtarna, frågar jag,

Det smäller hårt i båtens skrov när vi faller fritt mellan två vågtoppar. Det är så att vi lättar från sitsen. Våra tjut skär genom blåsten.

– Jo då, de tål en del, säger Jean.

Det ser ut som om han ler.

Anna och Camilla ser tacksamma ut när Jean hittar en lugn vik med närmast spegelblankt vatten. Jag är väl rätt nöjd själv också.

– Här fick vi en havsöring på två kilo för några veckor sedan, blank och fin, berättar Jean. Den tog på en silverfärgad kustwobbler. Fast nu ska det vara röda, säger han.

Vi vill också ha en blank havsöring på två kilo så vi sätter genast igång att slita spö. Ja, inte tjejerna förstås. De kan ju inte kasta. Jean visar hur man gör. Det är en av fördelarna att fiska med guide. Man kan ägna sig åt det man ska göra. Man slipper reda ut lintrassel och byta drag. Jocke och jag sneglar lite oroligt mot aktern. De första kasten går inget vidare men vare sig Jocke eller jag får en kustwobbler i huvudet. Det får man vara nöjd med.

Jag försöker lägga mina kast så nära land som möjligt men gör en liten felbedömning och hamnar i en vassrugge. Vilket väcker en del munterhet hos tjejerna. Och glädjen stegras när jag inte får loss draget trots hårda ryck i spöet – Jean är tvungen att styra in båten så att vi kan rycka loss det med kortare lina.

– Kom igen, storfiskarn, säger Anna.

– Du får nog be Jean visa dig hur man gör, säger Camilla.

Det är bland de snällare sakerna som sägs.

Vi kastar och vevar in. Kastar och vevar in. Kastar och vevar in.

Inget händer. Och är det dött så är det. Ingen idé att ödsla tid. Jean startar motorn och kör till en annan vik medan vi studsar runt i båten.

– Här fick min brorsa en havsöring på tre och ett halvt kilo i höstas, säger Jean och ankrar båten.

Vi fiskar under tystnad. Det är rätt vackert. Mörka molntussar dansar i horisonten och grantopparna kröker rygg, men här i viken är det lä. Lite kallt om tårna bara. Tittar man ner i det vårkalla vattnet så ser man bottnen tydligt. Tång och sand. Sådana bottnar gillar havsöringen och runt Utö är det gott om just dylika bottnar.

Vi kastar och vevar men inget händer. Förrän Jocke får bottennapp.

– Nu har jag en på, säger han.

Genast blir det liv i båten.

– Oj, Jocke har fisk! Jocke har en på! gastar alla i munnen på varandra.

– Äh, jag tappade den, säger Jocke.

Och alla tänker vi samma sak: bottennapp.

– Nä, jag lovar, det var en fisk, säger Jocke.

Säkert, tänker vi.

– Jag kände hur det ryckte!

Visst. Vi tror dig.

Det är bara Jean som visar en generös attityd till Jockes påstående.

– Då vet vi att det finns liv där nere i alla fall.

 

Jean startar båten och korsar fjärden, Mysingen. Vågorna är höga här ute. De vassa regndropparna svider på kinderna. Men Jean lyckas på något mirakulöst sätt hitta ännu en lugn vik.

– Här vet ni, här tog jag en havsöring på sex kilo förra våren.

Här också? Jo då, Jean har fått fisk precis överallt. Det finns inte en udde eller vik där Jean inte har drillat havsöring. Under ett år på Utö får Jean i snitt 40 havsöringar. Flest får han på vårarna.

– Så det har blivit några hundra öringar genom årens lopp, säger han.

Den öring han är allra mest stolt över vägde 6,1 kilo. Den fick han i en fisketävling som hette Gålö Öring Cup.  Jean blev Öringkung det året. Det blir den som tar den största havsöringen.

– Den tog på en 28-grams Samba, säger han. Det var häftigt att komma till invägningen med den – den vägde två kilo mer än någon annan fisk.

Men vi får ingenting och snart börjar vi snegla mot den där korgen som Jean bar med sig från värdshuset. Vad kan det vara i den tro?

– Kaffedags? undrar Öringkungen och det kan vi inte förneka.

Vi går iland. Vi hade tänkt oss att kunna sitta på en bergknalle i ett vårlikt solsken med havet glittrande framför oss. Kanske med jackan uppknäppt. I stället sitter vi runt ett träbord, framåtlutade med böjda ryggar. Det droppar regn från en tall ner i min kaffekopp. Allt är dyngsurt.

Har du någonsin ätit en frallor med gravad lax och skagenröra under dylika omständigheter, ja, då vet du hur gott det smakar.

 

Timmarna går. Blåst. Regn. Ingen fisk. Vi åker runt ön.

– Nu slipper vi nog höra tjatet om att de ska med och fiska i fortsättningen, viskar Jocke.

– Det är väl frågan om jag själv någonsin kommer att ge mig ut igen efter det här, säger jag.

Det är då det händer.

– Åh, jäklar – vilken abborre, flämtar Stefan, fotografen.

En vadå?

– Det var en aborre efter draget ända framme vid båten! Det var den största jag sett!

Det menar du inte?

– Såg ni? undrar Stefan.

Någon? Nä. Ingen.

– Den måste varit på ett kilo, säger han.

Jaha du. Du säger det.

Vi fortsätter att fiska under tystnad. Anna blåser varm luft i ärmarna med munnen. Camilla huttrar. Jocke lägger in en pris snus. Men Jean ser ut att njuta.

– Nu har jag den, skriker Stefan.

Och se på fan – i ytan fem meter från båten sprattlar en stor aborre. Riktigt stor. En vägning lite senare ger besked – den är på precis ett kilo.

Stefan säger aldrig ”vad var det jag sa”. Det hade annars legat nära till hands.

 

En timme senare sitter vi i en ångande het bastu. Den ligger i ett hus hundra meter från värdshuset. Utanför på ett bord står en metallhink fylld med is och öl.

Ett par timmar senare äter vi middag på värdshuset. Det är inrymt i det som en gång var brukskontor, en 1700-talsbyggnad.

Den kväll vi besöker värdshuset är det mexikansk buffé i baren. Ett sätt att locka folk från ön till värdshuset; att få dem att känna sig delaktiga.

Men vi äter inte mexikansk buffé – vi väljer att börja med tunna skivor av lättrökt kalkon med limecumberlandsås. Följer upp detta med rödingtournedo med madeirasky, havtornspesto och kantarellasagne.

Vi brukar inte alltid ha det så på våra fiskefärder. När vi åker själva brukar det bli en ljummen folköl och i bästa fall en påse nudlar. I värsta fall? En påse lökchips.

Anna och Camilla fnittrar förtjust över desserten – blåbärsparfait.

Folk kommer långväga för att äta på Utö Värdshus. Ett par bord bortanför vårt sitter ett par som anlände med helikopter en timme tidigare. Lite senare lämnar de restaurangen och försvinner åter upp i den svarta rymden.

Regnet rinner längs fönsterrutorna men det bekommer oss inte längre, och jag vet inte om det beror på vinet eller vad, men det vi varit med om under dagen – att åka motorbåt i styv kuling – känns nu som ett äventyr att vara lite stolt över. Vi gjorde det – vi tog oss igenom en hel dags fiske under de hårdaste förhållanden. Det är antagligen samma känsla som somliga får av att klättra upp för en bergvägg eller åka skidor där ingen annan åkt tidigare.

Vi sköljer ner maten med en rejäl avec och puffar lugnt på en cigarr.

– Det var en jävla fin aborre Stefan fick, säger jag.

– Ja, och mitt hugg – det var tungt. Måste varit en stor fisk det där, säger Jocke.

Om det nu var en fisk, säger jag.

– Klart att det var en fisk, säger Jocke.

– Det är inte alls så klart, säger jag.

– Jo, jag har tänkt mycket på just den fisken och kommit fram till att den var slug – den gick ju genast ner till botten och ställde sig. Det tyder på att den

troligen var gammal och fullväxt.

– En fullväxt tångranka, kanske, säger jag.

Om detta ska det diskuteras åtskilliga middagar framöver. Och i den diskussionen kan både Anna och Camilla delta.

 

Utö Fakta

 

Utö skärgårdsguide

Guidade fisketurer efter havsöring, gädda och abborre och i vattnen runt Utö i Stockholms södra skärgård. Laxtrolling vid Huvudskär-Landsort. Säljer kompletta fiskepaket i samarbete med Utö Värdshus. Ett sådant kostar 1 725 kr/person och inkluderar båtresa från Årsta Havsbad till Utö, övernattning, tre rätters middag, lunch/matkorg, frukost och en heldagstur med Jean. Fiskeutrustning och flytoveraller ingår.

Jean Jältsten: 070-512 04 05. Internet: www.uto.nu

 

Bo

Utö värdshus är inte bara en omvittnat bra restaurang med plats för 130 gäster – de har också 30 ”hotellstugor” med havsutsikt. Tel 08-504 203 00.

 

 

Kommunikationer

Kollektivtrafik: Pendeltåg till Västerhaninge. Anslutningsbuss 846 till Årstabryggan vid Årsta Havsbad.

Med bil: motorvägen (Nynäsvägen) från Skanstull mot Jordbro och därefter Dalarövägen till Årsta-avfarten. Stor parkering vid Årstabryggan. Från Årstabryggan och hotellbryggan i Dalarö går Waxholmsbåt till Gruvbryggan på Utö (40 minuter). Sommartid går turer från Strömkajen via Saltsjöbaden (tre timmar).

 

Andra nummer

Utö bageri/Dannekrogen, tel 08-501 570 79

Kiosken, tel 08-501 573 75

Utö Livsmedelsbutik, tel 08-501 570 05

Utö Turistbyrå, tel 08-501 574 10

 

Service

Gästhamn med plats för 300 fritidsbåtar. Cykel och roddbåt hyr man i Hamnkontoret där också hamnavgiften betalas. Hamnboden har duschar, bastu, toaletter, tvättstugor, skötrum, väntsal, och telefoner. Utö kvarn är ett välkänt sjömärke med utsikt över hela södra skärgården.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.