Tuta i trumpeterna. Slå på trumman. Kalmar FF är i final i Svenska Cupen.
Nej, inte riktigt.
Vädret var passande när Nanne & co kom till stan. Inte bara för att det speglade Kalmars motsats till champagnefotboll utan också för att spelmodellen inte hämmades särskilt mycket av det gyttjiga underlaget. Bajen halkade. Kalmar klafsade runt. Mest i eget straffområde.
Jag räknade till 11 man i straffområdet. Inte bara vid ett enstaka tillfälle, eller vid en hörna, utan flera gånger. Systematiskt.
Å andra sidan. De vann.
Och då måste man fråga sig: Är det värt att spela på det sättet för att vinna och svaret måste ju motvilligt bli ”ja”. Nästa fråga, den nästan ingen ställer, är: Finns det inte något eller några bättre sätt att vinna än att ställa 11 man i straffområdet medan man tittar på motståndare som rullar runt bollen i jakt på en lucka i djupled?
Jo, säkert. Men då gäller det för Gustavsson att han har den strategiska nyckeln till ett sådant spel och han har spelare som kan vrida om denna nyckel – genomföra idén. Om man inte har det kanske man måste göra som ”Nanne”.
Placera 11 man i straffområdet. Det har visat sig vara mer effektivt än att låta Erkan Zengin springa i flacka diagonala halvcirklar på mittplan.
Jaja, det är som det är. Och Hammarby är inte indraget i den allsvenska streckstriden. Vi överlever även årets allsvenska. Det hade man varit ganska nöjd med för 10 år sedan.
•••
Man kan fråga sig vad som svider mest:
1. Att 2–0 blir 2–4 hemma mot GAIS i Allsvenskan.
2. Att förlora mot gnet-Kalmar på ett sent 0–1-mål i Svenska Cupen.
Mitt svar: Alternativ 2. Men bara för att motståndarlaget hette Kalmar.
Fotnot: Men… jag har för mig att jag sett Kalmar spela roligare fotboll mot annat (enklare?) motstånd i allsvenskan. Men mot Bajen brukar det se ut just så här. Ett taggigt försvar. 15 procents bollinnehav. Och så kontrar man, som sju skenande älgar i november. (Eller när nu älgjakten infaller…)