Åsa Vilbäck: ”Jag sög ut hjärnan på en fisk..…"

Servitören förklarar att piggvarsfilén inte alls är en filé, som menyn antytt. Den kommer med både skinn och ben. Åsa Vilbäck ser inte direkt chockad ut.

– Ha! Han skulle sett mig på Tenga. Där åt jag både skinn, ben och huvud på fisken. Jag var så hungrig en gång att jag sög ut hjärnan på en fisk och åt upp huvudet. Kent tyckte jag var äcklig för jag åt upp hans rester. Men fiskskinn är ju jättegott att sitta och tugga på.

Åsa Vilbäck var en av dem som ”överlevde” längst på Tengha. På den öde ön grundlade hon en nationell berömmelse av Spice Girl-format. Det är väl i ärlighetens namn inte enbart hennes överlevnadsinstinkt många killar imponerats av. Åsa var just en sådan tjej som många manliga TV-tittare skulle kunna tänka sig att spendera ett par månader med på en öde ö. Hennes pojkflicksaktiga charm utgjorde det största hotet mot Martin och denna charm gjorde henne senare till allas älskling – Åsa är överallt. Hon underhåller barnen med Robinson-lekar på stormarknader, hon leker i TV, hon vimlar med Bindefeld och hon är värdinna på studentikosa pubar.

Och hon hymlar inte om att hon gillar det.

– Jag har inget behov av att synas men det stör mig absolut inte heller. Jag är öppen till min natur. Det är många som sagt att ”nu måste du dra en gräns så att inte det här eller det här kommer ut”. Men jag har inga sådana spärrar. Jag är uppvuxen i Norrland, där vet alla allt om alla. Jag känner ingen panik över det. Jag har alltid varit en upplevelsenarkoman.

Åsa är 23 år och kommer från Skellefteå. Tack vare en pappa som arbetar på ABB har hon bott i Malaysia i två år, och hon var utbytesstudent i både Japan och USA innan hon började på läkarlinjen i Linköping.

Vi träffas på Gondolen, en restaurang som svävar 20 meter i luften ovanför Slussens trafikkarusell i Stockholm. Efter två klunkar vin säger Åsa att restaurangen gungar som en Ålandsbåt på väg mot Mariehamn.

– Jag är inte så van att dricka, förklarar hon sedan både jag och servitören konstaterat att Gondolen är fast förtöjd.

Du trivs med livet som kändis?

– Ja, än så länge är det lugnt.

Vad är det mest absurda du råkat ut för?

– I början använde jag ofta det ordet om allt som hände. Men det mest absurda var när vi var i Kalmar en gång på ett barjobb, jag och Ola, en pub för gymnasieelever. När vi gick upp på scen och presenterade oss så stormade de scenen. Så vi stod där precis som Spice Girls, och de skrek ”Åh, Åsa, åh, Åsa!” och vi fick gå och röra vid deras händer. Det var helt sjukt. Patetiskt! När vi gick igenom folkmassan så hörde man folk skrika ”jag tog i henne”. Det var overkligt.

Hur var det att vara på kändisfest första gången?

– Den första var Bond-premiären och vi var ju mer eller mindre hedersgäster. Det var ett himla pådrag. Det hade jag inte väntat mig. Det är jättekul att gå och se lite folk och vad som händer.

Kom jetsetarna fram och pratade med dig?

– Ja. Men jag har aldrig varit intresserad av kändisvärlden, så jag vet inte vilka de är. De kom fram och sa att jag var deras favorit. Men jag fick ju fråga ”Jaha, och vem är du då?” Ibland var det nån jag kände igen namnet på, men ibland hade jag ingen aning. Det var lite pinsamt. Men jag tror de har överseende. Alla var väldigt trevliga.

Har du tjänat några pengar på Robinson-effekten?

– Ja, massor. Fast det ska jag kanske inte säga?

På vad då?

– De mesta kommer från barjobb. Vi fungerar som några slags barvärdinnor och sedan är vi ute på varuhus som ordnar Robinson-lekar för barn. Jag ska skriva kontrakt med EMA-Telstar nu.

Har du nån rådgivare?

– Christer Lindarw pratade med mig och förklarade att jag skulle tänka igenom vad jag gör och att jag borde ha någon att prata med. Jag förstår vad han menar för jag inser mer och mer att alla skiter fullständigt i mig. Jag tycker de borde fatta att det kan finnas pengar i om de bryr sig om mig – om de förvaltar mig på rätt sätt kan det betala sig i längden. Men de är för kortsiktiga för det. Jag känner att jag måste lyssna mer på mig själv

Vi lever i en tid då det är hög omsättning på kändisar.

– Mmm… Det är jättekul men jag förstår ju att det tar slut en dag. Jag måste välja. Om jag var som Camilla, som verkligen vill in i det här, då skulle jag ge järnet. Men så är det inte riktigt för mig. Så länge det kommer upp grejer så nappar jag. Dyker det upp något extra kul så kanske jag tar ett studieuppehåll. Men skulle det ta slut så har jag ju ändå fått smaka på så mycket. Och jag hittar alltid på nya saker.

Skulle du ta en roll i en såpa om du fick erbjudande?

– Ja, det skulle jag. Det kan jag säga ärligt. För upplevelsens skull. Sedan får Peter Harryson säga vad han vill.

Peter Harrysson?

– Ja, när det var tal om att Martin skulle vara med i en såpa så uttalade Harryson sig om att teater var ett yrke och allt det där. Men det skulle jag skita i.

– Jag tycker det är kul med teater och att uttrycka mig. Skådespeleri lockar nog de flesta. När jag var i USA var jag jätteinne på det, jag tog teaterlektioner och så.

Du har ju haft en enorm medgång ett tag nu. Är du beredd på att det kan vända?

– Ja, men jag känner mig ganska lugn. Jag är inte beroende av mitt kändisskap. Visst kan det göra ont om det ska skrivas negativt men samtidigt känner jag att jag har mitt sociala skyddsnät. Jag känner mig trygg. Men jag kan tänka mig att det kommer något snart.

Tycker du att man ska acceptera att utseendet kan vara en tillgång?

– Ja. Det jag sätter mig emot är att det görs skillnad på kvinnor och män i det avseendet. Det är inte alls fel att ta sig vidare på sitt utseende men jag tycker det är fel när det påstås att alla som är snygga är helt dumma i huvudet. Det är kvinnor som trycker ner kvinnor på det sättet. Det måste bero på avundsjuka. Emma Sjöberg sa en gång att ”Sverige är det enda landet där det är fult att vara vacker”.

Har det som hänt förändrat din syn på framtiden?

– Det som har hänt har väckt tanken att man skulle kunna kombinera den uppmärksamhet jag fått med mina läkarstudier på något sätt, kanske i något program om hälsa för att ta ett exempel.

Har du fått erbjudande om att arbeta med TV?

– Nej, och det har inte Martin heller. Däremot har jag varit med i massor av lek- och debattprogram. Och så har jag fått ett uppdrag att vara vimmelreporter. Men jag har inte fått något programledarjobb.

Många killar har fattat tycke för dig. Vad tror du det beror på?

– Jag är ganska glad, inte den tjafsiga typen som gnäller och sådär. Killar skriver ofta att de tror att jag ”har en hjärna”. Men det är svårt att veta vad de tycker om hos mig.

Din pojkvän måste ha en ängels tålamod och överseende?

– Ja, ha-ha … jag tror inte att jag själv skulle ha orkat med och accepterat det.

Knorrar han inte?

– Jo, det var en period men jag tror han har kommit över det. Det var ett tag när han var märkbart less och irriterad när jag skulle göra något. Men jag tror det har lättat lite nu.

Du var ju med Ola i Köpenhamn och käkade middag en kväll. Det kan ju inte vara så kul?

– Han litar på mig, han vet var han har mig. Sedan är han väldigt trygg som individ. Den här Köpenhamnsresan snackade vi mycket om innan. Det jobbigaste är att det spekuleras så mycket runt omkring oss. Folk som inte känner oss går och säger en massa, de diktar ihop saker om vårt förhållande.

Så Albin får höra saker från andra som inte vet att han är tillsammans med dig?

– Ja, nån gång hade han gått förbi en kiosk och sett löpsedlarna: ”Åsa och Ola i Köpenhamn”. Och då hade han hört någon kommentera det där. Sådant tycker han är jättejobbigt. Och hans kompisar hemma undrar ju ”vafan sysslar hon med nu då?” Det är tråkigt för honom att behöva ta mig i försvar.

Det kan jag tänka mig. Hur träffades ni?

– Vi gick i samma gymnasieklass. Jag hade varit i Japan ett år och kom till deras klass i andra ring.

Vad faller du för hos killar?

– En kille ska vara kul. Han ska få mig att skratta. Det är viktigast. Sedan ska han vara snäll. Är en kille inte snäll är det inte intressant. Hårda killar som är otrogna lite hit och dit och slänger saker på golvet och tror att man ska plocka efter dem … det är bara skit. Jag vill inte ha dem.

– Men de ska inte vara mesiga. Det är skillnad på mesig och snäll. En kille kan vara tuff men han ska vilja mitt bästa. Ytterst handlar det om att han ska vara omtänksam och inte vilja göra en illa. Sedan vill jag att en kille ska hitta på saker, det ska hända mycket.

Typ att ni tittar på fotboll tillsammans och så?

– Nej. Funkar inte.

– Jag är mycket för stil och klass. Sånt här (säger hon och sveper med blicken över Gondolen). Finess. En del kan bjuda på fin middag men det blir ändå inte bra. Man vill känna sig extra speciell. Det faller jag för. Jag gillar att bli uppvaktad.

Vilket är ditt bästa förförelseknep?

– Tyvärr har jag inget sånt. Men jag önskar att jag hade. Fast det där är så individuellt. Det beror på situationen, personen och bakgrunden.

Din kille behöver du kanske inte några knep för att övertala?

– Nej, där går allt. Fotsvettiga tår … vad som helst. Inget stoppar honom.

Det verkar ibland som om tjejer faller för riktiga svin? Äckliga, vulgära, gapiga typer …

– Och det är en gåta för mig också. Men jag måste samtidigt, i ärlighetens namn, erkänna att när de är kalla och arroganta sådär så kan jag känna mig lite attraherad, lite intresserad. Men jag inser att det är en stor knöl och att det inte skulle komma något gott ur det. Och då räcker det med det. Jag skulle aldrig gå längre.

– Det är en gåta för mig att tjejer inte respekterar sig själva mer; att de faller för dessa killar. För det gör ju många, det är jättevanligt.

Blir du mer uppvaktad nuförtiden?

– I början. Det hände att folk stannade bilen mitt på gatan och hoppade ut och ville bjuda mig på lunch. Och det var någon som hoppade på mig på tåget. Det var helt konstigt ett tag. Men när det började skrivas mer om mig så avtog det. Då blev många nog lite mer reserverade. Jag tror inte att folk, till exempel på skolan, vågade. Det blev en viss distans. Men står man i en bar är det många som kommer fram.

Du fick en del snuskiga samtal?

– Ja, i perioder. Men det var inte så hemskt. Jag fick för mig att det var mer vanligt folk som ringde, inte psykopater. Men det var ett tag då det ringde på natten. En natt ringde det precis när jag klev in genom dörren. Och den personen hade inte ringt tidigare på kvällen. Det var precis som om han såg att jag kom hem. Det var läbbigt.

Är det kul märka att killar tittar lite extra?

– Jo, det är roligt. Men samtidigt blir det lite tvärtom. Man vet ju inte om de är intresserade av mig. Eller om de tittar bara för att jag varit med i Robinson. De känner ju inte mig. Jag är rädd att det blir ”billigt”, att man blir lite allmängods.

Vad tänkte du när det blev bråk runt TV-serien?

– Fy fan vilken ensidig debatt, tänkte jag. Det var synd om alla som lagt ner så mycket jobb och så blir det en så dålig debatt. Personligen tyckte jag det var tråkigt för man ville ju gärna se resultatet. Men jag hade inga förväntningar.

Kände du igen dig i TV?

– Nej, jag tyckte jag var så himla ”flickig”. Jag har alltid sett mig själv som rätt hård och driven och så när jag ser mig på TV så framstår jag som … ja, fjantig.

Var det i verkligheten så som det verkade på TV?

– I TV verkade det glatt och soligt och man såg ingen somhungrade. I verkligheten regnade det, det fanns ingen mat – vi låg och frös i våra kojor och drömde om mat. Det var ingen semester på något sätt.

– Det som visades utgjorde bara två och en halv procent av det som filmades. Man skulle kunna göra fyra nya Robinson med helt nya konflikter och intriger.

Intrigerna, var de skapade eller på riktigt??

– Nej, det skapades. Och det där med Martin och mig, när de la på musik medan vi pratade … bläh.

Så romansen var skapad?

– Martin är en kul och trevlig kille men vi hade ingen flirt. Med Ola var det lite annorlunda. Det var jobbigt när kom hem och jag började fundera på vad jag kände för honom. Jag var lite attraherad och det kändes dåligt med Albin just då. Man saknade ju tiden på Tenga och jag tror att jag förväxlade den saknaden med känslor för Ola. Jag visste inte riktigt vad jag tyckte. Så där var det lite mer. Men jag tror att det var ett uttryck för förvirring.

Du håller på att utbilda dig till läkare. I går berättade du att ni hade dissektion på människor?

– Jag har det jobbigt med det där. Jag tycker inte alls det är lustigt. Första gången jag såg döda människor började jag gråta. Men när man står och petar bland muskelfästen och nerver så glömmer man att det är en människa. En del av dem vi dissekerar har legat en hel termin. De är preparerade. Ibland gör vi obduktioner för att fastställa dödsorsaken på nyliga dödsfall. Det är bätttre för då är kroppen färsk.

Får du inte mardrömmar av det?

– Inte jag, men många i klassen har haft det. Absurda drömmar om att de biter i dem och sådana äckliga grejer.

– Men första terminen, när jag skulle äta, då tog jag i all mat med servetter. Jag kände mig smutsig. Jag tycker inte om det. Man lär sig mycket men jag har svårt för det.

Jag har aldrig fattat att människor söker sig frivilligt till vården.Hur orkar de jobba på en akut eller, ännu jävligare, i en ambulans?

– Jag förstår vad du menar – jag har jobbat på ålderdomshem, med gamla och utvecklingsstörda. En gång hade de käkat surströmming och skitit ner hela toaletten… det luktade … uärk! Men jag har alltid varit tacksam för att det finns de som vill göra det.

Vill du ha en egen praktik?

– Jag har egentligen aldrig velat jobba inom vården för jag har varit så kritisk mot västerländsk sjukvvård. Jag har mer varit inne på antroposofisk sjukvård där man ser människan som en hel individ. Så jag har haft en dröm om att öpnna ett vårdhem som ser till de bitarna också. Ett hälsohemmens Club Med dit man kommer och får göra och lyssna på roliga och intressanta saker.

Är du lite inne på New Age?

– Har varit. Jag har testat det mesta och läst mycket. Alternativ medicin är jättebra men det är mycket som är båg också. Det var därför jag började läsa till läkare, jag vill ha ordentliga kunskaper så jag kan avgöra vad som är rätt och fel. Det gäller att sortera.

Rekommenderar du andra att var med i Robinson?

– Absolut. De gör ett stort misstag om de inte söker. Det är en enorm upplevelse och mycket lärorikt.

Vad lärde du dig?

­ Jag har insett att man kan leva väldigt enkelt och ändå må mycket bättre. Och sedan var det intressant att se hur man uppfattas av andra. Man har ju en bild av hur man själv är och hur man uppfattas av andra. Men den bilden överensstämmer inte alltid med andras bild av dig.

(Publicerad i Café 1997.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.