Intervju: Gabriel Hjertstedt (Café, 1998)

Publicerad i Café, 1998:

Det är bara tre år sedan Gabriel Hjertstedt var färdig med golf. Han spelade uselt, var luspank och fick ständigt rungande ångestattacker. Och så var han yr i huvudet på grund av för långa visdomständer.

En porrmiljonär blev hans räddning. Bert Milton, VD för Private-imperiet, lånade honom en miljon. Hjertstedt drog ut några tänder, drog på sig en jacka med Privates logotyp på ryggen, anställde en fystränare – och blev 1997 den förste svensk någonsin att vinna på de amerikanska touren.
Golfkarriären startade i Australien. Så när han spelade hem amatör-VM i Sveriges namn 1990 var det många som undrade vem han var. Det undrar många fortfarande – trots att han lyckats snudd på lika bra som Jesper Parnevik, är Hjertsedt en doldis. 1993 tog han klivet över till USA-touren. Men han var en talang som blommade bara då och då. 1994 spelade han ihop 1,9 miljoner kronor. Året därpå blygsamma 53 000.
Hittills i år har han spelat in fem miljoner kronor.

Hur många rundor går du i veckan?
– Tävlingsveckor blir det väl 5-6 gånger. Sju ibland.
Jag brukar få ont i ryggen efter nio hål. Är det inte jobbigt?
– Jo, det kan vara slitsamt. Men det riktigt slitsamma är resandet. Det tar hårt. Fast jag körde mycket fysträning i vintras. Ligger man i hårt där så håller kroppen bättre.
Så golfare vilar sig inte i form?
– Jo, det har väl hänt någon gång (skratt).
Vad skiljer dig från David Duval?
– Vet inte riktigt. Det är så upp och ner i golf. Duval och jag tränade mycket ihop i vintras. Skillnaden mellan oss är att han är grymt jämn. Och jävligt vältränad, även om det inte ser ut så på TV. Han har en swing som han kan göra hela tiden. Sedan tror jag det handlar om självförtroende. Duval och Tiger Woods har dessutom en längd i slagen som andra saknar.
Du slår väl också rätt långt?
– Ja, jag jobbade upp längden när jag tränade ihop med Duval och Vijay Singh. Det hjälper att träna med dem som slår långt – då pushar man sig själv.
Är ni kompisar? Jag trodde ni var lite rivaler sådär?
– Nej, det är jäkligt trevligt på den här touren. Jag bor i Ponte Vedra Beach och i min klubb finns tio tourspelare; Fred Funk, Jim Furyk, Vijay Singh, David Duval, Frank Lickleiter, Rocco Mediate. … Tre av oss har redan vunnit på touren i år. Och så finns det 12 seniorer från seniortouren. Jag brukar ge dem ett par slag och spela med dem ibland.
Rätt tuffa klubbmästerskap du?
– Exakt. För att inte tala om dem i Orlando. Där är Tiger Woods och Mark O´Meara medlemmar.
Brukar ni snacka med varandra på banan?
– Lite grand. Men spelet går så snabbt på den här touren – en runda tar max 3.45. Spelar du slött blir du tillsagd och bötfälld. Sedan har man ju sin caddie som man diskuterar slag med. Fast det blir väl några skämt här och där.
Psykar ni varandra på banan?
– Rätt sällan. Vissa killar försöker men det är bättre att låta klubborna prata i stället för att snacka själv. Annars brukar det slå tillbaks. I särspelet i Tucson Open var Tommy Armour riktigt kaxig och dryg när vi skulle slå ut. Han vägrade skaka hand med mig. Men när jag sänkte sjumetersputten kom han och bad om ursäkt.
Det är aldrig någon som sagt till dig typ: ”slå nu så vi kan börja leta”?
– Nej, nej, nej (skratt) … Det är kanske mer så i Europa. Men här i USA är de flesta lite äldre – alla visar respekt för varandra. Vi komplimerar varandra hela tiden. Men det finns ju vissa man borde psyka. En del är jäkligt störiga …
Som?
– Det finns en del som har irriterande rutiner. David Ogrin till exempel – han stegar upp sina puttar! Fattar du? Sådant måste man lära sig skratta åt. I början fick jag frispel på det.
Då får han ju böta?
– Ja, men han stegar snabbt om han är sent ute.
Vem gillar du mest?
– Nick Price är rolig att gå med – honom går det att ha lite skoj med. En som jag också gillar är Kevin Sutherland. Han har så jävla långsam backswing, så man får en så härlig ”rythm” när man spelar med honom.
Då svingar du också långsamt?
– Men ändå 10 gånger snabbare än han gör.
Ni har bra koll på varandra på touren?
– Ja, ja – alla vet allt om alla. Så man får vara försiktig. När fruarna börjar hålla på är det lite jobbigt, ha-ha.
Det verkar vara ett rätt udda sällskap?
– Ja, det är många som är konstiga som fan.
Umgås du med svenskarna på touren?
– När Per-Ulrik Johansson kommer brukar vi umgås. Och med Jesper Parnevik då och då. Men de flesta har sin familj – de håller sig för sig själva.
Ditt största ögonblick som golfare?
– Det är rätt många men när jag tog tourkortet -96, när jag vann B.C. Open och när jag satte putten i playoff mot Tommy Armour i Tucson.
Du puttade för fyra miljoner kronor där?
– Ja, ha ha … men man kämpar för att vinna – och då kommer pengarna automatiskt. Leder man en tävling så tänker man inte på pengarna – då gäller det bara att vinna. Men om man ligger på 20:e plats, då vill man gärna upp till 15:e åtminstone. För pengarnas skull. Pengar är ju viktigt för de kan få en att nå andra mål i livet. Men man jobbar inte för att bli rik utan för att bli en bättre golfare.
Det är ett rätt glassigt jobb du har?
– Men väldigt stressande om det går dåligt. Då känner man sig som en grottmänniska. Och då får man tänka till – det hade kunnat vara värre. Man hade ju kunnat vara tvingad att jobba med något som man inte vill göra.
Ja, som instruktör?
– Det skulle nog inte passa mig riktigt. Då måste man ju måste vara trevlig hela dagen. Jag tror många instruktörer har det jobbigt. De ger sina lektioner och många gånger ser de nog att det inte kommer att bli bättre än så här, hur mycket de än anstränger sig. Då gör man det bara för pengarna – och jag vill gör grejer för att det är skoj. Också.
Du var väldigt nära att lägga av för några år sedan?
– Ja, jag hade inga stålar kvar och det var svårt i allmänhet. Jag hade hälsoproblem. Fick plötslig panikångest och sånt. Det var jäkligt jobbigt och det satt i länge. Nu kör jag hård fysträning, det hjälper.
– Jag tror det var mentalt – det var ett fysiskt problem som blev mentalt. Min fystränare har hjälpt mig jävligt mycket. Så fort jag klagade på något så gav han mig en örfil. Pang bara! Och det har varit positivt för mig.
Du fick porrföretaget Private som sponsor? Var det jobbigt att behöva försvara sig mot det?
– Nej. Det var helt okej. De sponsrar mig inte längre. Jag umgås fortfarande med VD:n, Bert Milton. Vi träffas ibland och käkar och så. Det han har gjort för mig kan jag inte tacka honom nog för.
Du hade ett rätt stökigt följe från Private hängande efter dig på banan ibland?
– Ja, men det är sånt man får acceptera. Jag vet var jag kommer ifrån och jag vet vilka som har hjälpt mig. Många hade nog sagt att ”nä, jag inte har inte med dem att göra”. Okej, att de sysslar porr – men det är professionellt drivet. Gå in på deras kontor – det är som vilket annat kontor som helst.
– Jag kommer alltid att supporta dem och säga vad jag tycker och tänker. De är otroligt trevliga och bra. Sedan gör de dessutom jävligt bra porr (skratt) …
Du fick låna pengar i två år av Bert Milton – har du betalat tillbaka?
– Ja, det är gjort. Sedan köpte jag aktier för resten. Och eftersom de satsade på mig, så satsade jag tillbaka på dem. Private introducerades ju på Nasdaq-börsen. Den steg 5-6 dollar de första två veckorna, sedan var det många som sålde.
Men inte du?
– Om man läser igenom deras prospekt så inser man att det kommer att gå bra framöver. Affärsmagasinet Forbes gjorde en artikel om Bert nu. Då förstår man ju att det börjar hända stora grejer, när en sådan ”bilaga” kommer på besök.
Du var väldigt nära att lägga av innan Milton hjälpte dig?
– Jag hade helt slut på pengar -96 och jag slog bollen otroligt dåligt. Attitydmässigt var jag helt körd i botten. Jag var helt knäckt. Golf är det enda jag vet. Jag hade satsat på golf hela livet, då känns det rätt jobbigt att behöva lägga av.
– Men då sa Bert: ”jag tror fortfarande på dig och jag vill sponsra dig i två år”. Det blev en nytändning. Fan, det var trots allt någon som trodde på mig efter två års skit. Det fanns väl i och för sig andra som trodde på mig också, men det var ingen som var beredd att satsa pengar.
Vilket slag är roligast?
– Att sätta en lång putt är rätt skönt.
Jag trodde du skulle säga drive?
– Det är kul att slå en drive också men när det gäller så är det puttern som är viktigast. En bra putt ger mer än något annat slag.
Ja, det vet ju du. Det värsta slaget då?
– Det är väl … svårt att säga. Det känns ofta jävligt på den här touren. Men 17:e hålet på Sawgrass är inte roligt. Man slår en järnfemma 132 yards mot en green som är omgiven av vatten. Och under The Players Championship brukar det stå 15 000 människor packade runt omkring.
Så farligt var det inte, tycker jag. Inte när jag spelade banan på datorn?
– Men står det 15 000 personer där så krymper greenen – jag lovar. Jag har också testat några golfspel. Men hockey är bättre än golf – på datorn.
Går du på hockey live?
– Jag har varit och tittade på Dallas Stars några gånger. Men förra sommaren träffade jag Mats Sundin och sedan dess håller jag på Toronto.
Har du spelat golf med honom?
– Nej, men jag var och kollade när de lirade. Jag trodde han skulle slå längre. Han slog väl en 220-230 meter, men de där killarna brukar ju slå långt som helsike.
Vilken bana gillar du bäst?
– Konditionsmässigt är Muirfield Village bäst, där man spelar Jack Nicklaus Memorial. Augusta, där US Masters går, är också fin men jag gillar inte den banan riktigt. Men på Muirfield – vissa veckor är det så perfekt att man får skuldkänslor när man tar en torva.
De stoppar ju caddien tillbaka. Det är ju din bror förresten?
– Ja, han har gått för mig -97 och -99. Och fått vara med om två segrar.
Då har han kanske råd att börja spela själv snart?
– Ha! Nu har han insett hur jävla svårt det är, så jag tror han skiter i det. Det är lätt stå vid sidan av och säga ”det där kan jag också göra”. Men i tävlingar misslyckas ju alla toppspelare.
Ska man ha snygga kläder på sig på banan?
– Ja, det hör till. Men samtidigt är det ju jävligt dyrt med såna grejer. Och har man inte råd så ska man fan få spela ändå. Jag tycker det är bra att alla har chansen att lira.
Jag gick en gång en runda med en kille som hade rosa badshorts. Hade du gjort det?
– Det måste ju ha sett lite konstigt ut. Fast å andra sidan – har de inte haft nudistgolf i Sverige? Jag tror det. Och det verkar ju lite skumt.

Bästa placeringar i karriären

  • Touchstone Energy Tucson Open (US) 1999 (1:a)
  • B.C. Open (US) 1997 (1:a)
  • Open Lyon (ET) 1994 (2:a)
  • Peugeot French Open (ET) 1994 (2:a)
  • Open Lyon (ET)1993 (2:a)
  • Australian Masters (AU) 1992 (4:a)

Hjertstedt fakta:
Antal säsonger (proffstävlingar): 9
Summa prispengar SEK: 11 949 839
Spelade tävlingar: 199
Klarade kval: 95
Missade kval: 104
Topp 10-placeringar: 17
Slag totalt under 9 säsonger: 39 704
Snittscore: 70,52
Totalt antal par: 547

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.