Christopher Hanell: Säker på sin sak

Ung, kaxig och på väg mot miljonerna. Ibland tror man att Christopher Hanell har tourens största självförtroende. Och det beror inte bara på att han slagit Tiger Woods i ett dramatiskt särspel.

Vi har hört det till leda – svenska idrottsmän som har som mål att ta sig in bland de 15 främsta. Så på sätt och vis är det befriande att höra Christopher Hanell berätta om sina planer för framtiden:
”Jag spelar golf för att jag vill vinna tävlingar.”
Han är 26 år och har just avverkat sitt första år på Europatouren. Hans mål i år var att etablera sig. Det gjorde han. Därmed inträder nästa fas i Christopher Hanells plan.
För han har en plan, Christopher Hanell. Och ett självförtroende lika rymligt som en bilförsäljares samvete. Med metodisk målmedvetenhet har han hela tiden förbättrat sitt spel och lagt grunden till något som … tja, kan bli rätt stort. Det är många som tror det. Inte bara han själv.
Men han har inte haft bråttom, Hanell. I stället för att kasta sig ut på Telia Tour eller Challenge Tour som tonårig talang, åkte han till USA och collegegolfade tålmodigt i nästan fem år. Läste till civilekonom samtidigt som han tränade och tävlade. Sedan spelade han i knappt ett och ett halvt år på Challenge Tour. Och i år har han etablerat sig på Europatouren med en femteplats som bäst i Qatar Masters. Men han ska längre. Mycket längre.
I höst kvalar han till USA-touren. Men dit är det ännu några månader när vi träffas i Barsebäcks klubbhus några timmar efter det att Christopher gått in på 70 slag. Gårdagens rond gjorde han 72. Det ska räcka för att klara kvalgränsen – hans 13e dittills. Han har tjänat en miljon i prispengar. Det kommer att bli mer.
”Jag har aldrig träffat någon som är så målmedveten och envis som Christopher. Men jag tror att han passar bättre i USA än i Europa”, säger Joakim Sabel som är pro på den klubb Hanell representerar, Stockholms GK.
”I USA premierar banorna precision och inte längd. Och Christopher slår oftast rakt. Däremot tillhör han inte dem som slår längst. Jag tror att han kan göra en Parnevik – han kommer att lyckas bättre i USA än i Europa.”
Det finns de som kallar honom kaxig. Det är på sätt och vis sant – om man med kaxig menar självsäker. För två år sedan besökte Golf Digest Moskva i samband med Sovereign Russian Open. Det är den största tävlingen på Challenge Tour och Hanell hade som bäst en tredjeplats bakom sig när han talade om de kommande kvalen till USA- och Europatouren.
Christopher Hanell hade varit proffs i ett halvår och när Golf Digest frågade vad som skulle hända om han missade kvalen, svarade han:
”Det gör jag inte.”
Men det gjorde han. Själv rycker han bara på axlarna åt det:
”Det är den inställningen du måste ha om du ska lyckas med något. Säger du till dig själv att du kanske klarar det så betyder det också att du kanske missar. Och då har du gett upp redan innan. Jag tror att man måste vara fast besluten att lyckas – annars ska du inte ge dig in på det.”
Du ska lyckas?
”Ja, jag kommer att göra det. Det vet jag. Sedan är det inte alltid saker går som man vill. Men då är det ännu viktigare att du inte tappar tron på dig själv och på det du håller på med. Du måste tro att du är på rätt väg.”
Det finns de som hävdar att du är näste svenske storspelare?
”Ja, jag har hört det några gånger.”
Sätter det press på dig?
”Nej, det gör det absolut inte. Hade jag inte själv trott att jag skulle kunna spela i USA och vinna tävlingar där, då vet i sjutton om jag hade hållt på med det här. Då hade jag nog försökt göra något annat. Det jag vill göra är att vinna tävlingar.”
Vad hände efter Moskva?
”Jag blev proffs i juni -98 när jag kom hem från USA. Jag spelade några tävlingar på Challenge Tour och det gick bra – riktigt bra! – men jag hade inte tillräckligt många tävlingar på mig för att ta mig in bland de 15 bästa spelarna. Så jag försökte kvala på hösten, både till USA-touren och till Europatouren. Och jag kom väl egentligen längst i USA men åkte ut i andra kvalet. Så förra året spelade jag på Challenge Tour. Det var ju egentligen mitt första hela år som proffs men jag spelade tillräckligt bra för att ta mitt kort. ”
När tänkte du första gången att du skulle bli proffs?
”När jag var åtta .”
Hur gammal var du när du började spela?
”Åtta. Men att spela golf på heltid har ju alltid varit drömmen, ända sedan jag började och kände att det var kul. Det måste det ju vara för alla som spelar golf.”
Du märkte tidigt att du hade talang alltså?
”Jag tror jag fick 36 i hcp första tävlingen jag spelade. Utvecklingen har gått i vågor men jag har hela tiden känt en stadig förbättring. Jag inser väl själv att jag inte är någon raket men däremot är jag metodisk – jag segar mig upp. Jag går tillväga på ett annorlunda sätt än många andra. Men det har jag insett och det är jag tillfreds med. Då blir nedgångarna desto mindre. På något sätt känns det som att jag under hela vägen genom amatör-, college- och proffsnivå har genomgått förbättringar hela tiden. Det är skönt att veta att jag har den förmågan. Kan jag fortsätta att förbättra mig framöver, då ser det ganska bra ut om några år.”
Det här med din självsäkerhet – är den medfödd eller är det något du tränat på?
”Nej, jag har inte tränat på det. Förtroendet för mitt golfspel är visserligen något jag gradvis byggt upp, men det fanns också där ganska tidigt.  Självförtroende behövs som bäst när det går dåligt. Det är då du ska tro på dig själv och ha styrkan att komma tillbaka. Den absolut skönaste grejen jag varit med om hände under mitt sista år på college. Då fick jag en bekräftelse på att jag kan göra vad jag vill, bara jag bestämmer mig. Hösten 1996 sa jag till mig själv att ”vad jag än gör så är målet att komma på topp 10 i varje tävling jag spelar i år”. När jag väl gjorde det så var det en otroligt skön känsla. Det var ingen som gjort det tidigare. Det fanns perioder där när det var kämpigt men jag lyckades. Dessutom hade jag lägsta scoresnittet av alla spelare men det var inte lika viktigt. Det var just det här med att vara på topp 10-listan som var väsentligt. Det är något som ingen kan ta ifrån mig. Det kommer säkert någon som klarar av att göra samma grej men att göra det bättre blir svårt.”
Du har en utpräglad vinnarinstinkt?
”Ja, det tror jag. När jag är på McDonalds så byter jag ständigt kö för att komma fortast fram. Och den här tävlingslusten har väl tyvärr visat sig i en del andra sammanhang också. Jag kör bil lite väl fort ibland … Det är nog medfött.”
Var kom talangen ifrån?
”Vi kan lugnt säga att det inte sitter i pappas gener. Och i mammas gener sitter det inte heller. Så jag vet inte.”
Du höll inte på med andra idrotter?
”Nej, det var golf som gällde till hundra procent. Jag minns sommarloven – mamma gjorde i ordning mat på morgonen och körde ut mig till banan vid nio. Sedan kom hon och hämtade mig klockan nio på kvällen. Jag älskar fortfarande spelet . Det är ett fantastiskt spel – du lär dig så mycket om dig själv. Fast det var ju inte det man tänkte på som barn. Det var handicap-jakten: ”nu ska vi sänka oss”. Det har väl alla känt antar jag. Det är ju en del av fascinationen med golf. Du får ett påtagligt bevis för vad du presterar.”
I ett annat sammanhang så intervjuade jag några proffs om hur de resonerat när de valt driver. Och av de fyra jag snackade med så var du den som gav längst svar. Du hade en hel föreläsning om bollflykt, lie och loft. Är du teknikintresserad?
” (skratt) Jag minns det där och jag tror att jag krånglade till det lite i onödan. Men det har hänt så mycket när det gäller klubbutveckling de senaste åren, framförallt drivers. Man har aldrig kunnat matcha en klubba med en spelare och få ut så mycket av kombinationen, som nu. Förut gick man helt på känsla. Om bollen spinner för mycket eller om den startar för högt – då ändrar vi på klubban. På så sätt kan man matcha klubborna mot svingen så att man kommer så nära idealet som möjligt. Vilket är en ganska hög utgångsvinkel på drivern men med lite spinn.”
Vad blir konsekvensen av detta? Längre och smalare banor?
”Det tror jag inte. Det är bara att jämför dagens scorer med gårdagens. Byron Nelson hade ju ett otroligt år på 40-talet när han vann elva tävlingar i rad. Men han snittade 69 komma någonting då. Och det är så otroligt bra att det inte går att jämföra med något i dag. Låga scorer i dag beror mest på banornas kondition. Greenerna är, jämfört med för 20 år sedan, otroligt mycket bättre, fairways är mer kortklippta och lite hårdare också.. Och vad händer då? Jo, bollen rullar längre. Det är väldigt många av de äldre banorna som fortfarande håller standarden avseende både längd och klass. Så jag tror inte att man ska försöka bromsa den tekniska materialutvecklingen.”
Vilka banor gillar du bäst?
”Generellt gillar jag banor med bra greener där alla variabler av spelet testas under en runda. Du ska tvingas slå bollen rakt, slå långt, slå en draw, en fade, ett högt slag ett lågt slag … ”
Och det tvingas du på ..?
”När vi vann The National 1996 med skollaget spelade vi på The Honours Course i Chattanooga , Tennesse. Han som byggde banan var en av Coca Colas grundare. Han försökte komma med i Augusta men blev inte insläppt. Då sa han: ”screw you, guys – i´m building a better course myself”. Och han la ner 25 eller 30 miljoner dollar på enbart banan – och det blev en grymt bra bana. Den testar allt.”
Finns det en svensk bana som testar allt?
”Är det någon bana i Sverige så är det Barsebäck. Du har några linkshål, du tvingas slå några ”fadar”, några ”drawar” … Dess enda svaghet är runt greenerna. Där är banan ganska förutsägbar. Men jag tycker den är jättebra. Det är nog den bästa bana jag spelat i Sverige.”
Har du några svagheter som golfare?
”Det finns det alltid. Men det skiftar från vecka till vecka. Vissa veckor har du total tillit till det du gör. Andra veckor finns det svagheter men då spelar jag på ett sådant sätt att jag slipper hamna i den situationen. Men över lag så är det väl inget jag känner att jag är riktigt dålig på. Däremot tror jag att jag är duktig på att utnyttja den styrka jag har för dagen, rent spelstrategiskt alltså. Jag tror inte jag har några utmärkande svagheter, tvärtom: Jag slår oftast ganska rakt. Däremot måste jag bli bättre över lag. Det är nyckeln till framgång.”
Du har större potential än du visat?
”Absolut! Absolut! Men egentligen har jag aldrig drömt om att kunna livnära mig som golfspelare – jag har drömt om att vinna tävlingar. Jag tror att det är därför jag väntade lite längre än många andra innan jag blev proffs. Och det är jag glad att jag gjorde. Jag tog min utbildning, spelade mycket golf på den bästa platsen i världen (om du vill förbättra ditt golfspel) samtidigt som jag hade väldigt roligt. Många jag spelade med som junior, blev proffs tidigare. Men jag känner att jag gjort ett riktigt bra val. Jag hade fyra år på mig att förbättra min golf.”
Du förlorade inget golfmässigt i USA?
”Tvärtom tror jag att jag tjänade på det. När jag nu ser tillbaka så tror jag också att det var en bra erfarenhet rent allmänt. Men det är också två helt olika system i Europa och USA. I Europa blir man ofta proffs vid 18 års ålder men i USA är det få proffs som inte gått minst två år på college. De flesta har säkert haft en viss tid på universitet och på så sätt haft tid att göra något annat än att spela golf.”
Berätta om tiden i USA!
”Jag har en civilekonomexamen i business och marketing, ekonomi och marknadsföring. Den tog jag på 4,5 år. Ganska utspritt alltså, så det var mycket golf. Jag spelade för Arizona State University som under de senaste 20 åren varit den absolut bästa skolan tillsammans med Oklahoma State University. ”
Var det golfen eller utbildningen som lockade mest?
”Golfen! Jag var över med Per-Ulrik Johansson en vinter och tittade runt lite. Han var väldigt schysst mot mig. Vi åkte över till Phoenix tillsammans när jag fortfarande gick på gymnasiet och då fick jag verkligen smaka på det. Och jag insåg ju direkt att det finns inget i Europa som går att jämföra med det som erbjöds där, inte om jag vill ha en bra utbildning samtidigt som jag får jobba med mitt spel och utveckla det. Det skulle ha varit ganska korkat att inte ta erbjudandet. Så det var först och främst golfen men efter ett år kände jag också att utbildningen var en bra bonus. Och jag hade bestämt mig för att om jag nu ska gå den här utbildningen så ska jag göra det på ett bra sätt. Jag ville ha bra betyg.”
Och den utbildningen – marknadsföring och ekonomi – kan du ju kombinera med framgångsrik golf i framtiden.
”Ja, absolut.”
Hur viktigt är det att marknadsföra sig själv som spelare? Behöver man en image? För Per-Ulrik Johanssons har ju den där baskerkepsen blivit ett slags varumärke.
”Jag tror det är viktigast att vara sig själv, faktiskt. Det finns ingen anledning att skapa något du inte är. Jarmo och Jesper är ju profiler i sig. Men är du inte det så tror jag att det är svårt att skapa något. Det finns ingen poäng i att förställa sig för det kan i slutändan skada ditt spel. Tittar man på Jesper, Jarmo och Per-Ulrik så vill de väl inte vara inom ramarna. Men jag tror inte han skaffat en keps för att han vill ha en image av ekonomiska skäl. Däremot kanske han vill göra något annorlunda. Och det kan vara bra – du känner att du är något speciellt.”
Men man kanske inte spelar i krokodilboots första tävlingen som rookie? Det kräver ju en viss självkänsla att avvika för mycket.
”Ja, precis. Ta Jarmo till exempel – det är ganska kul att det finns sådana som han. Känner han för att spela i krokodilboots, då ska han göra det. Om alla vore stöpta i samma form vore det för trist. Tittar man på tourerna så inser man ju att det är ganska lätt att skilja sig från mängden i det här sällskapet. ”
När jag intervjuade Jarmo för en tid sedan sa han diplomatisk att golfare är rätt traditionella …
”Traditionella – och konservativa. Det kanske beror på åldern. Genomsnittsåldern är ju inte 15 som i fotboll, utan snarare 35-40. Och då har du blivit formad och stöpt av samhället.”
Så golfare klär sig inte vidare snyggt enligt dig?
”Sådär. Golfkläder är väl ofta ganska intetsägande. Men i och med att jag rest mycket och sett andra delar av världen så vågar jag nog säga att svenskar i gemen inte är så värst bra på att klä sig. Det är mycket enkelt att klä sig snyggt, och det är väldigt enkelt att inte klä sig snyggt. Vad det än är för mode som råder för tillfället så går det att klä sig snyggt inom de ramarna. Man behöver inte krångla till det så mycket. Italienarna är otroliga – när man flyger in till Milano … wow! Ingenting har egentligen förändrats – kläderna ser inte annorlunda ut. Men sättet de bär kläderna på. De passar! Färgerna är rätt kombinerade. Det är inte blå byxor, svarta strumpor och bruna skor. Allt är genomtänkt men samtidigt enkelt.”
Amerikanerna då? Hur är de?
”De är inte riktigt lika dåliga som svenskar. De är väl … eh, konservativa. De försöker klä sig som mängden, smälta in. Det är varken bra eller dåligt.”
Tillbaka till golf: du har vunnit ett ganska meriterande särspel?
”Det var några år sedan – 1995 på Hawaii, en stor collegetävling. Det var ganska roligt. Jag spelade med Tiger och en kille som, hette Trip Keany, som senare på året skulle förlora finalen i US Amateur till just Tiger. Det var vi tre som spelade. Jag hade tätkänning och ledde väl med ett par slag. Men till slut var jag och Tiger i delad ledning och det gick till särspel. Jag vann på andra hålet.  Det var min första seger så det var roligt. Det var en otroligt skön tävling – jag var med fyra år i rad. Kanonstart klockan 08.00 och när vi var klara klockan 12.00 så åkte vi till beachen. Det var suveränt.”
Du visste vem du slog?
”Ja, oja. Det märkliga med Tiger är att han har varit bäst på alla nivåer han har tävlat. Han har förmågan att höja ribban till den nivå som krävs. När han först kom till college så sa många ”Jaha, nu ska vi se hur det går”. Då hade han dominerat som amatör. Han vann första tävlingen med sju slag – då var det inte många som var skeptiska längre. Samma sak hände när han blev proffs. Hade det funnits en nivå till så har jag en känsla av att han skulle kunna höja sig ytterligare.”
Var befinner du dig om fem år?
”Jag spelar i USA och ….(lång tystnad) … mycket mer vill jag nog inte säga för då sätter jag nog bara gränser för mig själv. Men jag kan säga så här: jag spelar i USA och jag spelar bra golf. Riktigt bra golf.”
Du måste vara rätt nöjd med ditt liv?
”Ja, det är ett bra liv. Men det gäller att ta sig tid ibland att gå runt och upptäcka. Jag är inte en sådan som turistar för själva turistandets skull – jag åker inte och tittar på saker bara för att jag ska kunna säga att jag har sett det. Men någon gång i månaden brukar jag ge mig ut. Annars blir det alldeles för mycket golf och hotellrum. Men det är svårt att komma iväg – du ska verkligen bestämma dig redan på morgonen för att ”i dag ska jag ägna tre timmar på att ströva runt i staden”. Det är så lätt att man ställer sig på rangen och tränar. Och spelar man tävling på eftermiddagen så är ju dagen över i princip. Men visst är jag priviligierad som får resa runt och se så många länder, det ska man ju ha klart för sig.”
Ditt bästa minne från året?
”Det var förstås skönt när jag visste att jag hade klarat kortet. Men å andra sidan så var inte det något jag oroat mig särskilt mycket över. ”
Finns det något du är besviken över?
”Det finns alltid saker som kunnat vara bättre men man måste väga de sakerna mot det som varit bra. Det viktigaste är att lära sig av det man gjort, inte bara när man spelat dåligt utan även när man spelat bra: ”så här kan jag göra en gång till”. Jag tycker det varit ganska skönt över lag. Och vi har haft en otrolig tur med vädret – det är inte ofta det regnat.”

Några veckor senare träffar jag Christopher på Stockholms GKs puttinggreen. Han talar återigen om kvalet till den amerikanska touren. Det är i USA han tror sig kunna utveckla sitt spel. Där finns de oöverträffade träningsmöjligheterna.
”Så det ser jag fram emot. Jag är jäkligt laddad faktiskt.”
Och det kommer att gå bra?
”Ja, det kommer att gå bra…”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.