Som vi längtade efter våren. Vi stod i tredubbla led utmed de nödtorftigt kritade linjerna på Stadshagens grusplan, och såg Hammarby träningsspela mot Norrköping.
Vi drömde om vår. Om sol och gräs.
Årets första träningsmatch är definitivt ett tecken på att plusgraderna är på väg. Även om det i övrigt inte fanns något som pekade på just det.
Ena dagen kunde det regna spik, dagen därpå var marken täckt av pudersnö. Bilar kanade av Nynäshamnsvägen och kvicksilvret åkte jojo runt nollstrecket.
Och vi började tro att himlen faktiskt skulle vara grå.
Därför var det inte alls märkligt att jag fick något som tangerar en religiös uppenbarelse, när chefredaktören en tisdagmorgon undrade om jag hade lust att åka till Oman i tio dagar.
Jag visste inte var Oman låg, eller ens om det var en stad eller ett land. Men det lät varmt. Och där det finns värme, där finns det också golfbanor. Golfmaran rider en som hårdast just i februari. Då är längtan som störst, lusten nästan omöjlig att bemästra.
Jag sa ja på stående fot och torkade en tacksamhetens tår ur ögonvrån.
Oman är ett stenigt land som gränsar dels mot Persiska Gulfen, dels mot Indiska oceanen. Landets välmåga beror på relativt god förekomst av olja och gas. I fem dagar åkte jag runt i öknen och längs kusten; jag besökte gamla fort och historiska palats. Jag hörde böneutropare kalla till bön och jag såg muslimer i särk rulla ut mattor och tillbe Allah.
Men – man kan inte göra en reportageresa utan att ha besökt åtminstone ett par golfklubbar. De säger nämligen en del om landet.
En guidebok på hotellrummet berättade att det fanns tre golfbanor. Någon information utöver telefonnumret fanns inte. Jag valde den som hade vackrast namn och klev ut till raden av väntande taxibilar utanför hotellet. Jag slängde bagen i bagaget och sa:
– Gallah Wentworth Golf Club …
Chauffören såg förvånad ut.
Efter tio minuter bromsade han in på en dammig ranch. Där stod en skotte och filmade sin swing. Han hette inte oväntat Ian. Jag förklarade att jag ville spela golf.
– Are you sure? svarade Ian som visade sig driva klubbens shop.
Lustigt sagt tyckte jag. Lustig var också hans shop: den rymdes i en sådan där bod som vägarbetare brukar fika i, och utbudet bestod av ett set Callaway-kopior, två bagar samt ett par kepsar.
Men Ian var hemskt bussig och sa att han skulle köra mig till golfbanan. De hade tvingats flytta banan en bit sedan någon av sultanens kompisar velat bygga hus just där den gamla golfbanan var belägen.
Det förklarade varför jag inte sett skymten av gräs någonstans runt klubbhuset. Trodde jag.
Efter fem minuter bromsade Ian in och sa
– Här är det.
Jag antog att jag hörde fel. Jag såg bara sand. Ian måste ha sett min förvåning och sa:
– It´s a brown course! Vi har inga vanliga golfbanor här i landet …
Ian gav mig en bit astroturf att lägga under bollen, och sa ”lycka till”. Jag stirrade ut över en grusig öken. Långsamt gick det upp för mig att jag faktiskt hade blivit skickad till vad som måste vara det enda landet i världen utan en golfbana.
Där stod man, med skorna fulla av sand och min längtan efter grönt gräs var lika obetvinglig som några dagar tidigare, när Bajen besegrade Norrköping på Stadshagens grusplan.