Mörrumsån – händelser vid vatten

Sverige är känt för Nobelpriset, Volvo, Björn Borg, smörgåsbord och Absolut vodka.Samt Mörrumsån.
Jo, laxfisket i de otämjda forsarna är faktiskt världsberömt.

När sportfiskets internationella organisationer summerar årets skörd ur  all världens vattendrag visar det sig ofta att många av de grövsta laxarna är tagna i Mörrumsån. Ögon världen över smeker resultattabellerna med en blandning av beundran och längtan.Förra året låg medelvikten på alla laxar som fångades på över 8 kilo. Räknar man snittvikten på de tio största laxarna så brukar den alltid ligga på över 20 kilo i Mörrum.Det har gett ån världsrykte.Det är tidigt på våren fisket är hetast och bäst. Över en natt förvandlas lilla Mörrum med några hundra invånare till en internationell smältdegel. Efter en lång vinter av väntan drabbar laxfisket byn som en feber. Hotell Valhalla, som stått öde under vintern, är fullbokat långt upp över taknocken. Matsalen fylls av sorl och skryt. I den matsalen har armarna aldrig varit tillräckligt långa. Längs med ån flanerar tusentals människor för att beskåda festen.

 För de icke invigda ser det lätt vansinnigt ut, det som utspelar sig i ån: vuxna män i gummibyxor som försöker bevara balansen i en våldsam vårflod, allt medan snön yr om de krökta spöna. Blekinge är ett snöfattigt landskap men lagom till Mörrumspremiären brukar den förtretligt nog falla. Kyla eller inte – Mörrum är sällan så hett som under de första dagarna i april. Toppolitiker och höjdare från näringslivet trängs med fanatiska laxfiskare från hela Europa. Margareta Winberg, Leif ” Blomman” Blomgren, och landshövding Ulf Lundkvist är några av de senaste årens prominentare gäster. Ån har alltid utövat en märklig lockelse på celebriteter.

Kungen fiskade i ån som kronprins. Finske presidenten Kekkonen missade inte gärna premiärfisket. Förr i tiden tillhörde också Povel Ramel, Martin Ljung och alla … de andra i Knäppupp-gänget stamgästerna. Liksom TV-basen Gert Engström.Premiären är en folkfest.

Förra året kom 7 500 personer till ån under de två första dagarna bara för att titta och uppleva stämningen. Kändisarna blir förstås inbjudna såsom brukligt är vid premiärer. Vanligt folk får lita till turen. Trots att ett fiskekort till den 1 april betingar närmare en tusenlapp känner sig många manade. Blott få blir kallade. Lotten avgör vilka som blir lyckliga. Det är de talrika fångsterna som lockar. De första dagarna är fisket outstanding. Men merparten av det som fångas släpps tillbaka. Fisket riktar sig till största delen efter övervintrad havsöring. Och den är inte så fin i köttet efter en vinter i ån. Det fångas en del blank fisk också. Men först i maj går laxen till i stort antal. Fet och blank kämpar den sig uppför meterhöga forsnackar. Det är ett hänförande skådespel. Många kommer till ån just för att bevittna detta.På tio minuter kan man – om man har tur – få se en 20-30 laxar flyga som projektiler genom skummet.

Faktum är att Mörrumsån har andra världskriget att tacka för sin ryktbarhet. Under krigsåren låg yrkesfiskarna i hamn och laxstammen tilläts växa sig ovanligt talrik. De årskullar som kläcktes i älvar och åar kunde växa upp utan att rädas människans rovdrift. När laxen vuxit sig lekmogen i havet återvände den i till ån för att leka. Det kunde den göra relativt ostört. På bara några år var stammen enorm.

Historierna om händelser vid vattnet är många. Men till skillnad från andra fiskevatten är sanningshalten något högre i historierna från Mörrum. Helt sanna är de väl kanske inte, men man behöver inte ljuga fullt lika mycket efter ett fiskafänge vid Mörrumsån.Förra året fångades här 628 laxar med en genomsnittlig vikt på 8,3 kilo. De tio största fiskarna vägde alla över 20 kilo!

Dessutom fångades 1 949 havsöringar i ån.Den största laxen som någonsin fångats i Mörrumsån, fångades av Peter Brüggmann från Tyskland den 31 maj 1992. Den togs på fluga i pool 1 och vägde 26,72 kilo. Sannerligen en praktpjäs. Den största havsöringen vägde 14,7 kilo. Fångstmannen hette Roland Martinsson och året var 1974.Det förstår ju var och en att man inte behöver skarva efter ett fiskafänge i en sådan å.Men de största fiskarna är ändå de som aldrig kom upp.

Det berättas till exempel om Elin Johanssons jättelax. Elin var gift med Gunnar Johansson, Mörrumsåns legendariske förste fiskmästare. Paret Johansson hade mycket att stå i den 15 april 1947. Telefonen gick varm; många väntade på att få bli expedierade till premiären dagen därpå. Men Elin bestämde sig ändå för att gå ner till fyrans pool och “blöta drag”. Laxen högg på tredje kastet. Hon hade aldrig sett en större lax. Och då ska man veta att Elin hade sett några stycken…

Den rusade femton meter nedströms. Hoppade sedan rakt upp i luften och visade sig i all sin prakt. Men den ville inte in till stranden. Den parkerade i en djup håla och stod där och spände. Elin var maktlös. Spöet stod i en djup båge. Armarna skakade av ansträngningen. Efter tre timmar kom hennes make Curt kom ner till ån för att se var hon höll hus. Han fick överta spöet medan Elin sprang hem för att se till parets sjuka son. Efter en halvtimme var hon tillbaka. Laxen stod fortfarande och spände i hålan.Då upptäckte makarna Johansson att linan började skavas sönder. Efter ytterligare en timme måste Elin gå till kontoret.

Premiärgästerna hade börjat anlända och nu ville de ha ut sina kort. Curt tog åter över spöet. Och då tröttnade laxen. Den lät sig motvilligt ledas in. Men fiskmästaren saknade både håv och huggkrok. Tätt invid stranden välvde laxen runt i en sista desperat knyck och den sargade linan brast; efter fem timmar försvann laxen till friheten. Om den bärgats skulle den förmodligen ha varit ett rekord som stått sig än i våra dagar.

Berättelsen om jättelaxen som flydde efter fem timmars kamp spreds dagen efter i tidningar i både Göteborg och Stockholm. Det är historier som denna som givit Mörrum ett rykte som nått långt utanför Sveriges gränser. Lax har man fiskat i Mörrumsån sedan Hedenhös dagar men sportfisket är tämligen modernt. Den första premiärdagen inföll 1941. Innan dess var de flesta i bygden ense om att laxen inte tog på vare sig fluga eller drag. Man håvade därför  fisk eller drog not. Ingen spöfiskade. Kanske berodde det på den dåliga lycka de första sportfiskarna i ån hade.Det var två engelsmän som hört talas om den rikliga tillgången på lax. De skrev ett brev till den lokala pampen Sven Mattsson, som hade arrende på fisket i ån. Mattsson var ett födgeni och tog bra betalt – tio kronor per fiskare och dag. Då ingick en roddare.

Engelsmännen kom mitt i sommaren. Ån kokade av fisk. Men den tog inte. Efter två veckor började de resignera. Sven Mattsson, som var slug och tillika affärsmässigt lagd, bad då en av sina kontorister att gå ner till roddaren medan engelsmännen åt lunch på restaurang Laxen. Med sig hade kontoristen en lax från ett kar.När engelsmännen återvände från lunchen låg en nyfångad lax i båten – en lax som sades vara tagen på ett av deras egna spön. Alla tvivel skingrades. Lusten spirade återigen. De fortsatte att fiska – utan resultat – i två veckor till. Sedan gav de upp. De for iväg och kom aldrig mer igen.

Några år senare gjorde ett annat engelskt par ett nytt försök. De fiskade med fluga och hade betydligt större framgång. Men de begick ett allvarligt fel: De var sportsmän. De släppte tillbaka fisken de fångade. Detta gillade inte lokalbefolkningen. Engelsmännen jagades bort från ån av en ursinnig mobb.

Sportfiskets första steg i Mörrumsån var i sanning stapplande.Historien berättar dock att engelsmännen ingalunda var de första att fiska med spö i ån. Först lär Skärar-Johan ha varit. Han levde i slutet av 1800-talet och var en notorisk tjuvfiskare. Han fiskade ytterst framgångsrikt med enkla, hemgjorda grejor. Hans framgång blev omtalad och det berättas att många i bygden började fiska som Johan; om natten med hemgjorda spön. Fisket var omgärdat av hemlighetsmakeri. Alla visste vad som försiggick vid åns stränder om natten – utom de som hade arrendet. När Mörrum 1937 fick sin förste fiskmästare, Gunnar Johansson, sa alla till honom att det inte var lönt att fiska i ån. Laxen nappade ändå inte. Johansson trodde dem. Under hans första år som fiskmästare i Mörrum så blötte han därför inte draget en enda gång.

Det hade han kanske fortsatt med. Om det inte vore för dansken Kai Pless Schmidt. Han anses vara den som upptäckte sportfisket i Mörrum. Kai var på semester i Blekinge och blev nyfiken när han åkte på landsvägsbron över ån. Han lyckades utverka tillstånd att fiska. Första veckan fångade han 600 kilo lax. Bara första dagen tog han 50 stycken. Han fick fisk på i genomsnitt vart tredje kast.Mörrumsåns väg mot världsvid berömmelse hade därmed tagit sin början.Alla var inte övertygade. Den legendariske sportfiskaren Sven O Hallman fick 1939 i uppdrag att undersöka om det verkligen var någon idé att organisera sportfisket i ån. Han stod tillsammans med en gammal svensk-amerikansk sjöman vid namn Mattson vid pool 13 då en stor blanklax hoppade 20 meter ut.

”Den där ska jag ta”, sa Hallman.

”Då ska jag äta upp den rå”, sa Mattsson. ”För ännu har ingen lyckats få en lax på spö här.”

Laxen högg på första kastet. Den vägde 9,5 kilo och blev antagligen en sushi som tystade sjömannen några månader framöver. I dag skulle ingen ingå ett så dumt vad. Nu vet världen… Men fisket är ändå hotat. För några år sedan drabbades ån av furunkulos. Den är man kvitt nu. Nu brottas forskarna med M74, en dödlig sjukdom framkallad av giftutsläpp i Östersjön. För att rädda vildlaxen ville Fiskeriverket förbjuda sportfiske i alla svenska älvar – ett underligt resonemang med tanke på att sportfisket bara fångar en procent av all lax. Resten tar yrkesfisket hand om. Mörrumsån fick, tack och lov, dispens. Det var tur för den lilla byn. Sportfisket omsätter varje år 40 miljoner. Ett fiskestoppet skulle få ett katastrofalt resultat för bygden.Och sportfiskare världen över skulle sörja.

Publicerad i Uppdraget våren 1996, © Tommy Jeppsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.