Ulf Malmros: Den unge demonen

Träffpunkt Stockholm, mars 1992.

Ulf Malmros är inte bara ung. Han är också den kaxigaste regissör öppnat käften på den här sidan 80-talet.
För två år sedan spådde vi honom en lysande framtid. Och vi ljuger aldrig. Följaktligen är det snart premiär på hans första biofilm, roadmovien “Ha ett underbart liv”.

UFFE MALMROS är inte regissören som briljerar med svart basker à la boule-Bertil. Han är inte den som kramar en låtsad tennisboll i sin darrande hand och talar om för sina skådespelare att deras ögon skall lysa som tomheten i kosmos.

Inte riktigt så.

Uffe Malmros är mer en produkt av vår tid. Inte sina föräldrars (vilket han hävdar är fallet hos många av dagens filmarbetare).

Han hyllar effektivitet, och han anser att en film som inte går ihop ekonomiskt är ett fiasko.

Åsikter som var honom helt främmande för tio år sedan. Då var han en djuping som bar omkring på en för stor svart kavaj och en massa postpubertala grubblerier. Samt vissa förhoppningar om att bli en Karlstads-Bergman.<BR>För det erhöll han en massa hån och ett rejält kok stryk, och som alltid förstärker en fläskläpp och en blåtira den drabbades övertygelse och ambition.<BR>Denna ambition har nu lett till att Ulf Malmros fått göra sin första biofilm. Malmros första film var en Bergman-inspirerad sak om en kille som led i en skola. Idag står han inte riktigt för den.– Det var en djup film alltså, säger han.

TRÄFFPUNKT: Vadå djup film?

MALMROS: Om tonårsdepressioner. Jag gick omkring i en korridor i en skola och såg ledsen ut. Och det förstod man inte i Karlstad; “han ska bare dö’e”, tyckte man. Det kom fram en person till mig och sa att “jag har sett din film och den var jävligt dålig, du”. Och så slog han ner mig: “här har du, din jävla Bergman”. TJOFF!

Säger Malmros samtidigt som han för några sekunder återtar sin klingande värmländska.

– Vi försökte göra en modern “Hets” kan man säga. Det gick inte så bra. Det blev väldigt kvasi. Jag gick omkring i svart kavaj och var dyster sådär. Den var jävligt skitnödig. Men sedan ringde Mats Arehn från Omega-film och undrade om jag ville jobba åt dem. Så då flyttade jag upp. Sedan kom jag in på TV-akademin. Gick där i två år.

Malmros blossar friskt på sina cigaretter och dricker öl. Själv tuggar jag nikotintuggummi och dricker Ramlösa, straffet för två avgivna nyårslöften.

— Fan, alltså, säger Malmros, jag minns när jag skulle sluta röka. Jag var full jämt. I stället för att blossa så drack jag. Hela tiden. Du vet, man blir ju nervös. Måste göra något hela tiden. Och jag drack öl varje gång jag skulle dragit ett bloss.

TP: “Ha ett underbart liv” då, hur är den?

MALMROS: Det är en ungdomsfilm. Det är så konstigt det här när folk frågar vad det är för film, och man säger att det är en ungdomsfilm. “Är det en ny G?” säger dom lite sådär föraktfullt. Det ligger något i den här ungdomsfilmsgenren som gör att det är lite pinsamt att syssla med den.

TP: Fick du bra betalt för att göra den?

MALMROS: Nä. Jag tror jag sålde bort mig där. Jag är så dålig på ekonomi. Om jag åker taxi hit från Sonet – det här har ju med filmen att göra – så känner jag mig rätt dum om jag går upp med en taxiräkning i morgon.

TP: Det måste vara svårt att vara debutant och snacka om pengar. Du ska ju vara glad att du över huvud taget får göra en film!

MALMROS: Fast jag hade bra läge. De ringde upp mig, och de var tvungna att göra filmen i sommar på grund av fonderna de fått pengarna ifrån. Och har man fått pengar från medfinansiärerna, så vill man ju göra filmen den sommaren. Det var jävligt bråttom att få tag på en regissör.

TP: Varför fick just du göra den här filmen?

MALMROS: Han som ringde mig, han vill ha in lite nya namn. Och då är det perfekt att göra det i just den här genren. Plus att jag har rykte om mig att vara effektiv. Det är bättre att vara effektiv än konstnärlig idag, på grund av filmkrisen. På 70-talet kom regissörerna och hade inte en aning om vad fan en budget var. De körde bara på. Det blev många dyra experiment, som den här Kay Pollack-filmen “Älska mig”. Han höll ju på i flera år.

— Den unga generationen, däremot, har ju för fan fått betala varenda meter av Super 8-filmen, så man vet ju vad det kostar. Jag har hela tiden haft ett budgetansvar på Strix. Och då blir man effektiv, eftersom man vet hur mycket det kostar att slösa bort en dag.

— Det finns hur många duktiga konstnärer som helst. Men de är inte tillräckligt effektiva. I ett litet land med lite pengar handlar det om att kompromissa, och ändå försöka få det bra.

— De skulle aldrig våga satsa på en debutant som inte är effektiv. Ta “Agnes Cecilia”. Den hade 55 inspelningsdagar. Det blev 108. Den blev alltså dubbelt så dyr. Det går inte att jobba på det sättet.

Att Ulf Malmros anser sig vara effektiv är knappast ett påstående gripet ur luften. Snarare är det en förskönande omskrivning. Filmteamet fick nog efter redan en vecka.

— Vi hade ett krismöte om det där då. Det blev för tufft. Folk orkade inte till slut. Man är tvungen att vara demon som regissör. Jag blev kritiserad för det. Jag var för svinig helt enkelt. Så jag försökte släppa lite, men då blev det inget gjort. Du vet, vi hade 100 inspelningsplatser på 100 dagar. för mig var det bara att driva på. Jag blev ångloket Malmros. Krismötet var jävligt smärtsamt. Jobbigt att ta som debutant. Vi hade filmat en vecka, hade tio kvar. Jag trodde aldrig det skulle gå.

TP: Hur avlöpte det då?

MALMROS: Jag gick ut och söp med fotografen på kvällen. Och vi kom fram till att jag skulle köra på samma sätt. Fast jag skulle inte säga “fitta”, “kuk” och “håll käften”, utan bli trevligare. Jag kan låta arrongant och kaxig utan att mena något med det.

TP: Inga andra malörer under inspelningen?

MALMROS: Jo, första dagen skulle vi filma en rävfarm som sprängdes i luften, och då hade vi en militär expert på inspelningen. Han kom ut med en kasse dynamit, riktiga spränggubbar. Och jag frågar hur mycket det är: “– Du kommer ihåg Fontainebleu va? — Ja. — Det är fem gånger starkare. — Oh shit!”.– Och sedan satte han i tändhattarna och sådär. Sen hör det till saken att elektrikern är bevandrad i sprängämnen, så han kommer och tittar och säger att “– Det ser äkta ut det här. — Ja, det är äkta” säger jag. “Skojar du?”. Sen rycker han ur tändhatten snabbt som fan. Då visar det sig att en mobiltelefon kan utlösa sprängdegen.. Och det är fem mobiltelefoner på inspelningsplatsen som ringde hela tiden. Det var rena jävla turen att vi inte sprängdes i luften. Fem gånger Fontainebleu – det hade bara varit ett stort hål kvar av hela filmteamet…

TP: Hur är du som regissör, konstnärligt alltså, om du nu ska säga det själv?<

MALMROS: Förut var jag ju pretentiös. Nu är jag nästan mer åt andra hållet – för lättsam.

TP: Blev du hookad på det här med långfilm?

MALMROS: Det är en jävla pärs att göra en långrulle alltså. När jag var mitt uppe i filmen så skrev jag varje dag i min dagbok att jag ska aldrig mer i mitt liv utsätta mig för det här jävelskapet. Jag ska jobba på Strix och göra reklam, reportage och rockvideos. Lugnt och tryggt. Men nu är jag mer sugen än någonsin. Snart kommer ju belöningen.

TP: Och storhetsvansinnet?

MALMROS: Nä, det är så lustigt. Jag trodde innan att det skulle vara världens egokick, men nu känner jag mig mindre än någonsin. “Får jag finnas?” liksom. Jag måste mopsa upp mig.

TP: Det måste vara många som är avundsjuka på dig. Frodas skitsnacket bakom din rygg tror du?

MALMROS: Jag antar det. Jag var inne på filmskolan häromdagen och det kändes ju liksom lite…. Filmskoleelever håller ju reda på vem som är vem. Jag tror det är många som tycker det är kul om det går dåligt. Sådana som Anders Skoog på Mekano… Jag har lite fiender. Det har jag. Men jag har gott rykte i branschen. Det lönar sig att ta alla jobb på allvar. Även om det bara är en reklamfilm för Finax.

Vi får en liten portion ljummen lökpaj serverad och börjar tugga i oss denna gasframkallande delikatess. Kanske är det lökpajen som får Ulf Malmros att börja tala om skitnödiga filmkritiker sådär helt apropå.

— Om man tar det här med “Terminator”; det är en film som är gjord för att underhålla. Men går dit och blir översköljd av ljud och bild i två timmar. Och den får då någon slags kvasirecensioner i Svenskan eller DN, där man inte ens kan se i recensionen om det är en bra eller dålig film. Recensionen i sig är ett konstverk! Då undrar man ju vad fan en recension är för något? Den ska ju vara vägledande.

TP: Genren sågas väl ofta, samtidigt som man märker en återhållen beundran för sättet att göra filmen. Men den beundran recensenten hyser, dribblas bort med lite obegripliga omskrivningar.

MALMROS: Ja, det är konstigt att de inte får vara lika hänförda över “Terminator” som över “Den goda viljan”. Jag har sett “Terminator” tre gånger. Den är fantastisk. Otroligt underhållande berättad. Den är minst lika mycket värd som “Den goda viljan”, men det är två olika genrer. Och alla har lika mycket behov av båda sorterna.

— Ulrika Knutsson med sin jävla finsmakarkultur. Det finns ingen förankring bland vanligt folk. Elittyckare! (fnyser) Man tar upp “Veronikas dubbelliv”, som är en filmskolefilm alltså. Det mest tröttsamma som gjorts. När man gjorde en enkät i Filmkrönikan om förra årets bästa film, så frågade de såna där finkulturella personer och alla svarade “Veronikas dubbelliv”. Men jag lovar – de tycker inte det! Det är bara ett svar de måste ge. Om du går och ser filmen, jag lovar – du begriper ingenting!

— Jag brukar fråga folk som säger att de tycker den är bra, vad fan det var som var bra med den, och speciellt vad han menar med slutet. Och då säger dom liksom “åh, det var så bra, och han menar så och så”. Sedan visade det sig att han gjort sju slut på filmen och att filmen skulle cirkulera i olika versioner! Men sedan blev det bara ett slut, en kompromiss av alla sju. Och då tyckte jag att jag fått rätt på något sätt.

TP: Och allt detta säger du mindre än en månad innan din egen film skall grillas?

MALMROS: Det är inte för att gardera mig för dåliga recensioner på något sätt alltså. Jag förbereder mig på att få dålig kritik, för den här filmen är i en genre som… ja, det finns inte mer än två-tre plus alltså. Det är om någon jävel skulle tycka att jag gjort en annorlunda ungdomsfilm. — Jag håller på att förbereder mig. Det skulle vara oerhört jobbigt att få dålig kritik. Det är så löjligt, det är den här fåfängan. Jag rör mig i kretsar som bara håller på med film och musik, och jag vet att det är många som skulle tycka att det vore kul om jag fick dålig kritik. Man vet ju hur det funkar. Det blir så här liksom när man är ute (härmar en snubbe som står och viskar): “Ser du snubben där borta? Det är han Malmros, du vet han som fick så jävla dålig kritik för den där pinsamma filmen, he-he”.

— Det är väl svettigast för fåfängan. Blir det både publik- och kritikerfiasko – då blir det jobbigt. Men skulle jag välja mellan publikens och kritikernas uppskattning så väljer jag publikens.

TP: Det ger väl störst möjligheter att få fortsätta filma.

MALMROS: Det är filmkris nu. Det finns inga pengar. Det måste gå ihop. Sandrews och SF kan väl göra en och annan film för det dåliga samvetets skull kanske, en film som de kan skicka till Cannes.

— Ta Susanne Osten till exempel. När hon drar igång en film så vet ALLA att den inte kommer att gå ihop. Det vet man på förhand. Ingen av hennes filmer har gått ihop. Då är det ett jävligt dyrt experiment. Hon sa en gång att hon ville göra tio filmer som Bergman gjorde innan han blev bra. Tio filmer gånger tio miljoner. Det är hundra miljoner. Det är ett jävligt dyrt enmansexperiment! Jag tycker det är väldigt egoistiskt. Om man har något att berätta, då finns det bättre sätt att göra det på. Sätt de där hundra miljonerna i en filmskola, eller en balettskola eller vad fan som helst.

— Men det är något som lever kvar sen 70-talet det där att en konstnär ska få bränna 10 miljoner på sin egen navel.

— Jag tycker vi ska kunna ha smal film, men då måste man fan i mig tro på den, och tro på att den ska gå ihop. Det måste gå att kombinera. Susanne Osten måste kunna vara kommersiell, för det är inte bara hennes pengar.

TP: Tycker du att film ska bli mer spekulativ alltså?

MALMROS: Det handlar inte om det. Säg att det finns smal film och kommersiell film. Varför kan de inte mötas? Varför kan inte en kommersiell film vara bra, och ha ett inslag av det här som Ostens filmer innehåller? Det behöver inte vara Jönsson-ligan eller Susanne Osten.

TP: Vad finns finns det för exempel på sådana filmer?

MALMROS: “Mitt liv som hund”. Okej, det är kanske ett dumt exempel, men ta “Sven Klangs Kvintett” eller Roy Anderssons “En kärlekshistoria”. Alla ska ha rätt att misslyckas, men man kan fan inte gå igång med ett projekt som producent och veta att det inte kommer att gå ihop. Vad är det för vits då, om man vet att ingen kommer att se filmen? Egentligen borde publiksuccé vara när en film går ihop. Så räknar man på teatrar.

TP: Men måste allt man gör gå ihop? Varje föreställning Stadsteatern spelar går med en ekonomisk förlust, men det finns ju andra sätt att mäta värden än pengar?

MALMROS: En huvudstad måste ha en opera tycker jag. En huvudstad måste ha en kunglig teater. Men det för film finns det ju andra forum. TV kan ta ett större ansvar. Det är inte fy skam att köra en film på TV klockan 20.00. Då har du två miljoner tittare. Det är bara hypen runt den stora duken som försvinner.

— Det kanske inte är många som går och ser min film, men då har vi ju misslyckats. Men man måste ha som mål att det ska gå ihop.

— Tio spänn av varje filmbiljett går ju till Filminstitutets fond för smala filmer. Man får ju tänka på att det är folks pengar. Det är ju Kalle Kula som går på “Terminator” som pröjsar Susanne Ostens filmer. Det är ju inga privata finansiärer som skjuter till pengar.

TP: När du säger smal film så låter det i din mun som om det är dålig film. Är det det du menar?

MALMROS:  Ja, det är det jag menar. Man får inte vara så jävla konstnärligt elitistisk. Du vet; konstnären som lider och som är missförstådd och bara motarbetas av folk, och som tycker att alla som inte går på filmen är ytliga Bert Karlsson-typer.

— Man kanske kan göra vissa scener i filmerna lite annorlunda, lite lättare att ta åt sig. Så kanske… (knäpper med fingern).– Jag är ingen Bert Karlsson-typ. Men jag tycker att det är för få som vågar säga det här.

TP: Det är väl egentligen ett uttryck för en viss snobbighet?

MALMROS: När de gjorde “Lösa förbindelser” blev Börje Ahlstedt väldigt häcklad av en kollega: “Hur fan kan du sälja dig för den jävla skiten”. Dagen efter han sagt det så ringde de upp killen och erbjöd honom en biroll. “Ja, ja, för fan. Jag kommer!”. Så där stod han med lång näsa när Börje sedan kom till inspelningen.

— Jag får ju också höra mycket skit när jag gör videor med Lili & Susie och sånt. Men det är alltid filmskolestudenter som inte gjort något själva. De som inte gjort något själva är så jävla kaxiga. Sedan upptäcker man hur svårt det är att få jobb.

— Jag har också varit sån där finsmakare. “Dirty Dancing” var bara skit. Jag skulle inte få för mig att gå och se den. Sedan, när jag var ute och gjorde ett intervjuer för SAF på olika industrier, så frågade vi om vilka filmer dom gillade. Och det var så många som sa “Dirty Dancing”. Man kan ju inte bara säga att dom är dumma i huvudet. Det måste ju finnas något som berör, som man själv är för snobbig för att ta åt sig

TP: Varför tror du det är så?

MALMROS: Det beror på att deras idéer härstammar ur 60- och 70-talet. Då trodde man ju att film skulle förändra världen. Men nu är det okej med go’och underhållande film. Då blir dom störda. De tycker film ska undervisa och lära. Man ska komma ut och fundera över symboliken. Det är kul med sådan film också – om det görs bra.

TP: “Den goda viljan” var en bra kombination av kommersialism och “stor konst”, tycker jag.

MALMROS: Visst, visst. Jag träffade en tjej som var frisör och hon sa om “Den goda viljan” att: “Det var ju bra – trots att det var Ingmar Bergman. Jag trodde det var djup skit, men jag fastnade och tittade kväll efter kväll”. Och då har man bevisat att det går att göra både braoch kommersiell film.

TP: Läste du om skådisen som häcklade Bergman på Stadsteatern? Man trodde att han skulle bli bannlyst för detta makabra tilltag. Att folk i branschen så jävla rädda för Bergman?

MALMROS:  Ja, det är sinnessjukt! Tittar man på Bergman så är det en fantastisk människa, men man ser också hur många misslyckanden han gjort. Men det är ingen som vågar dra upp de här misslyckade filmerna från sextiotalet. Trots att han själv också tycker det är skit. Nä, han är en helig ko. Men han är ju bra. “Fanny och Alexander” är fantastisk.

TP: När du gjorde “Ha ett underbart liv”, tänkte du då hela tiden på att göra den så säljande som möjligt?

MALMROS: Nej, tvärtom. Jag tänkte att jag måste styra upp den för att få en schysst nivå på den. Att aldrig hamna i de här pinsamhetsfällorna, när man sitter och svettas. Det är en roadmovie, så rent dramaturgiskt så är det lätt att berätta en sådan historia. Det går hela tiden framåt.

— I vanlig film kan du aldrig föra in bifigurer för då vet du inte hur du ska droppa av dem. Här kan du landa på en mack och det kan stå en skum typ där och säga skumma saker. Och sedan är det bara att köra därifrån. Det är ingen som väntar sig att han ska dyka upp igen. Det kan bli ett kul persongalleri.

TP: Hur undviker man pinsamhetsfällor?

MALMROS: Jag har tagit mycket från mig själv. Eftersom inte jag är pinsam (skratt). Det där är ju en smaksak. Det finns säkert de som tycker den här filmen är pinsam också. Men om det finns en verklighetsförankring. Jag har överfört dialogen från situationer som jag själv varit med om. När jag liftat och så.

TP: Var det nervöst att regissera?

MALMROS: Jag var jätteosäker, men man fick låtsas vara bestämd. Man stod där mitt i natten och inspelningsledaren sa: “det är fem minuter kvar”. Det var bara att köra på som fan…

— Vi hade en knullscen bland annat som vi fick göra om. Det började regna, vi hade ingen tid att spela in en annan dag, vi hade förberett skådisarna ute i naturen – och vi hade en kvart på oss. Det var liksom bara att köra. Jag skrek: “KNULLA!! KNULLA!! JUCKA!! JUCKA!!”. Och sprang fram emellanåt och tog bort gräs på röven. Vi sprang och stressar som fan. Sedan såg man ju att det fanns ingen sensualitet alls. Bara två förtvivlade, bleka skådisar som försöker jucka. Så det fick vi göra om. Det tog en hel dag, men då blev det jävligt bra.

— Folk som jag visat scenen för blir nästan generade: “Oj, vad det så här mycket?”. Min flickvän sa: “Nej, nej, var du med om det här?”.

TP:  Jag tycker knullscener är jobbiga att se. De är oftast pinsamma. Motljus och stråkar och sånt crap.

MALMROS: Äh, det är okej med motljus, men däremot tycker jag att endera har man en knullscen och då gör dom det. Inget trams under täcket. I mitt fall så gör dom det. Riktigt rejält. Åtminstone ser det ut som det. Det är kanske väldigt “killigt”.

TP:  Jo, dom kan väl få knulla, bara man slipper se skiten.

MALMROS: Men sedan är det så också om två människor knullat, då är dom mer “fast” i varandra. Det är mera “vi två”. Då blir det mycket starkare sen i slutet. Hade de inte knullat hade det inte blivit så starkt. Men jag ville ha en knullscen. Folk knullar ju. I och för sig skiter folk också, men det ser man ju inte…

— Ofta är det ju så att när man knullar själv så tycker man det är så jävla bra och fint, men det är bara för att det är mörkt. Man slipper se sin vita häck guppa upp och ner. På film blir det så sårbart. Det ser man ju på porrfilm. Den värsta puddingen, hon ser ju inte särskilt bra ut. Det är väldigt köttsligt.

TP: Vad tyckte dina skådespelare om sexscenen?

MALMROS: Hon tyckte det var väldigt jobbigt. Vi fick klippa bort när hon satt och grimaserade. Det är klart, det är ju utlämnande. Men det är lustigt. I början skyler dom sig med kläder och sådär, men efter en timme går de omkring nakna. Det går över fort.

TP: Hur är ditt förhållande till skådisar?

MALMROS: Det är ett jävla knepigt släkte alltså. Jag fixar inte att umgås med skådisar. De är konstiga. Och de är oftast likadana. Så jävla överlägsna. Tar sig själva på för stort allvar. Det är samma sak med musiker. Det är som ett bollplank, där bollen försvinner in i planket.

— Det är klart att det finns undantag. Jag måste säga att Kjell Bergkvist var en jävla fröjd att jobba med. En vanlig, schysst, ambitiös snubbe. Ingen fjant. Kim Anderzon likadant.

TP: Och hur var det att som debutant regissera kända skådisar?

MALMROS: Man känner sig jävligt liten. Tills man fattar att man är bra själv. Man behöver inte syssla med en massa hokus-pokus som regissör. Det är bara att säga som det är.

TP: Om du fick göra nästa film efter helt fria händer. Hur skulle den se ut?

MALMROS: Jag håller på att skriva på en film om svartsjuka, som är en väldig drivkraft. En riktigt rafflande svartsjukehistoria. Man pratar inte om svartsjuka. Det är lite fult. När man väl gör det, i fyllan och villan, så har alla haft samma upplevelse. Det är alltid en som spelar ett spel av att inte vara svartsjuk, och en som tar på sig rollen av att vara svartsjuk. Men jag tror alla människor är svartsjuka. Det tillhör kärleken. Det är laddningen. Det är sex. Svartsjuka är sex.

— Det lustiga är att när man sätter sig för att skriva, så börjar man alltid skriva om andra konstruerade historier. Man är så van vid sin egen historia. Man tror inte att man har något att komma med själv. Men ofta går det inte att konstruera situationer som är tillräckligt bra. Men då och då är du med om situationer som är så märkliga att det inte går att hitta på.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.