En Lisa för själen (ELLE, 1999)

Det var på sätt och vis en ganska märklig kväll. När en ny skiva är klar brukar det firas genom att skivbolaget bjuder in till fest på en abonnerad krog
Den här festen var inte av det mer påkostade slaget. Skivbolagets direktör, Billy Butt, hade själv lagat indisk mat, hela lokalen doftade av curry. Till detta serverades öl.

Föremålet för festen var en ung flicka med långt lockigt hår som ett par år tidigare hade fått en del publicitet i samband med Melodifestivalen, och även rönt viss uppmärksamhet när hon släppte sin första platta, Lean on love.

Hon hette Lisa Nilsson, och Billy Butt talade om henne som sitt stora fynd, han spådde henne en lysande framtid och hon log så där som tonåringar gör när de inte vet hur de ska hantera en komplimang.

Hennes andra album, Indestructable, var klart och det var därför vi hade samlats några stycken i Atlantis-studion i Stockholm. Det fanns förvisso anledning att fira. Men det fanns också anledning att beklaga. Senare den kvällen berättade Billy Butt att han skulle gå i konkurs.

Som sagt: en märklig kväll.

Åren som följde var på intet sätt mindre märkliga.

Allt kunde ha slutat där. Men det gjorde det inte. I stället skrevs ett nytt kapitel i sagan om Lisa Nilsson. Hon stötte på Mauro Scocco och Johan Ekelund. Hon klippte av sig håret och började sjunga på svenska. Hon skaffade sig en stil. Och en publik.

Snart hade hennes tredje skiva, Himlen runt hörnet, sålt makalösa 400 000 exemplar. Sedan dess har hon också gjort Till Morelia, en platta som också sålt bra, om än inte lika fantastiskt.

När turnerandet i samband med Till Morelia var över, gifte hon sig. Och drog sig undan den allt mer närgångna uppmärksamheten. Hon deklarerade att hennes samarbete med Mauro Scocco var över. För den här gången.

Då och då har vi sett henne i någon stjärnspäckad TV-gala. Och hon har bidragit med sång på ett par olika samlingsplattor. I övrigt har det varit tyst. Tills nu.

Nu inleds kapitel 3 i sagan om Lisa Nilsson. Vad som händer i detta kapitel vet vi inget om – mer än att hon för första gången släpper en skiva med eget material. Och att hon har skrivit en låt till Sven-Ingvars.

Vi träffas på Hotell Foresta på Lidingö en sen eftermiddag i januari. Det känns som om det har gått ett helt liv sedan den där kvällen i Atlantis-studion. Jag undrar om hon fortfarande minns den där kvällen när hon firade sin andra platta med indisk mat.

Innan jag ens hinner fråga säger hon:

– Jag känner igen dig!

Jag svarar att det är möjligt men inte särskilt troligt eftersom det är tio år sedan vi sågs. Hon måste ta fel.

– Nej, jag har ett otroligt minne för ansikten, säger hon. Och jag minns den där kvällen. Det var kul. Det måste ha varit 1990. Billy gick i konkurs strax efteråt, så min platta kom ut på en annan etikett. Allt sprack.

Vad tänker du på när du hör dina två första plattor i dag?

– Jag lyssnar på dem med jämna mellanrum. Tidigare fick jag ångestattacker, men på senare tid kan jag känna en viss saknad över att den sidan jag då visade upp var så oförstörd!

– Visserligen var jag okunnig, å andra sidan var det ren och pur sångglädje. För att vara så ung så var det inte helt oävet. Dessutom finns det några bra låtar på dem. Men framförallt så är det två väldigt spretiga plattor. Det finns inga linjer och ingen tydlig stil på dem. De var inte genomtänkta.

Hade du själv någon möjlighet att påverka?

– Ja, det är därför det blev så spretigt. Jag visste inte vem jag var och vad jag ville göra. Jag visste bara att jag ville sjunga soul. Men skivbolaget ville ha mer kommersiella låtar. På den tiden dominerade ju artister som Lili och Sussie, som var kommersiella och lättsamma. Så båda plattorna har lite inre konflikter.

– Jag ville snabbt komma bort från schlagerstämpeln och därför tog jag inte ens med den låten från Melodifestivalen på första plattan. Den kom som singel men mer blev det inte. Jag ville inte bli förknippad med schlagerfestivalen. Jag skulle vara Soulsångerska – tjejen med rösten, liksom.

Men egentligen var du dansare?

– Jag gick på Balettakademien när jag fick skivkontrakt. Det kom väldigt lämpligt för jag hade hoppat av utbildningen och börjat söka jobb i klädaffärer. Då ramlade det här kontraktet över mig. Men det var inte just sång jag ville hålla på med – jag ville uppträda på scen, dansa, kanske göra en roll – och sjunga också. Så det tog några år för mig att formas till en skivartist.

Det går en väldigt skarp gräns mellan de två första skivorna och dina två senaste?

– Absolut. Jag var tvungen att tänka strategiskt och vara mer tydlig i det jag levererade för att inte förvirra min publik. Man kan inte medverka i alla TV-program och man kan inte blanda alla stilar som finns. Från den dagen jag började arbeta med Mauro Scocco och Johan Ekelund så blev allt mycket mer stilrent.

Där skildes dina och Billy Butts vägar?

– Ja.

Tyckte du om honom som person?

– Ja. Det gjorde jag.

Vad tänkte du när rättegången mot honom pågick?

– Det var förvirrande. Men ju äldre jag blev desto mer förändrades min bild av honom. Jag började se sidor som jag inte var så förtjust i, men under den tid vi arbetade tillsammans hade vi väldigt kul.

– Men det hade ändå inte kunnat fungera länge till, för när jag blev äldre förändrades min bild av branschen, på vad man som artist bör göra och inte göra. Och där har vi inte riktigt samma syn.

– Men jag bestämde mig tidigt för att inte ta ställning. Jag fick en del frågor om det men höll mig undan. Det var en rörig tid, rättegången var rörig och jag vet fortfarande inte vad som var sant eller falskt.

Han arbetade ju med en rad kvinnliga artister och det blev nästan så att alla som hade jobbat med honom blev misstänkliggjorda på något sätt?

– Ja, jag fick många frågor och antydningar; ”var han på dig?”, ”utnyttjade han dig?”, ”lurade han dig på pengar?”. Men så var det inte. Han var väldigt fäst vid mig tror jag, men han såg mig nog lite som en dotter. Han körde inte någon manschauvinistisk ”ful gubbe-attityd” heller.

– Givetvis blev jag besviken när rättegången började. Oavsett om det som påstods var sant eller inte så var jag besviken på själva grejen; den här ”fula gubben-stilen” som jag förstod att han hade kört med andra.

Billy Butt har flera gånger sagt att det var han som upptäckte dig?

– Tja, det var ganska många som upptäckte mig … Först var det Lasse Kühler, jag var elev på hans dansskola och han lät mig göra en hel del solonummer i hans shower. Sedan var det Lasse Lingman på Rikskonserter. Jag hjälpte till med en uppvisning med en barngrupp på Kulturhuset och den såg Lasse Lingman. Han presenterade mig för Lizette Påhlsson, Peter Jöback och Andreas Lundstedt. Vi hade en liten sång- och dansgrupp som uppträdde på företagsfester och sådant.

Det var en ganska tung sånggrupp om ni hade uppträtt tillsammans i dag?

– Ja, det var faktiskt uppe på förslag tidigare att vi skulle återförenas, men det passade inte riktigt. Och nu känns det lite som att ”det var då”. Vi har alla våra egna liv och karriärer i dag. Sedan jag var med i Bosse Larssons lördagsunderhållning, först på egen hand och sedan med gruppen. Och det var väl där jag blev ”upptäckt”.

Då ringde Billy?

– Ja, men det var många som såg programmet och det var många skivbolag som ringde efteråt. Bert Karlsson, Ola Håkansson … jag träffade några stycken. Men det var snarare så att jag valde Billy.

Varför valde du honom?

– Jag tror att det berodde på att jag ville provocera. Det var så många som sa åt mig att inte välja honom. Han hade inte så bra rykte. Det hade just avslöjats att han fifflat till sig guldskivor. Han verkade vara en ful filur och en fifflare, och i något slags tonårsuppror så valde jag honom just därför.

Du hade ganska bra självförtroende på den tiden?

– Jag hade väldigt bra självförtroende. Bättre än jag har nu. Fast det var mer onyanserat. Den typen av självförtroende som hör ihop med att man är ung och inte kan se sig själv objektivt. Man tolkar all uppmärksamhet som att man är något utöver det vanliga. Och det trivdes jag bra med, förstås.

– När jag kom i kontakt med Mauro och skulle börja sjunga på svenska var jag för första gången tvungen att vara ärlig. Det var inte längre ett rollspel, det var dags att hitta ett eget uttryck. Det var inget jag planerade – det skedde automatiskt. Men Mauro och Johan hade åsikter, men jag tyckte jag var skitbra, ”för det hade alla sagt, så kom inte och skriv mig saker på näsan”.

Mauro och Johan fick rätt stor betydelse ändå?

– Samtidigt så tog jag naturligtvis till mig en del av råden. Och låtarna i sig var så starka för mig. Jag kände en väldigt stor närvaro i låtarna och då föll det sig naturligt att försöka hitta ett anslag som kunde få folk att ta låtarna till sig. Det blev mindre viktigt att visa upp vad jag kunde göra med rösten. Allt smälte ihop.

Men nu har du och Mauro brutit ert framgångsrika samarbete? Det deklarerade du att ni skulle göra redan 1996.

– Det kändes så efter två plattor, helt enkelt. När vi var klara med turnerandet efter Till Moreliaså kändes det som att vi inte skulle komma så mycket längre tillsammans. Jag kände ett starkt behov av att bryta. Dra mig undan. Börja från noll. Hur det sedan skulle gå till hade jag ingen aning om.

– Men jag hade i flera år gått och funderat på att skriva själv. Jag kände att det där ryckte i mig – behovet av att jobba med ord, formuleringar, berättelser – så jag började lite i smyg. Det tog lång tid innan jag vågade spela upp något för någon. När jag slutligen fattade mod och gjorde det, så blev det naturligtvis för min man, Henrik Janson.

Ni träffades på senaste turnén?

– Ja, och vi flyttade ihop efter det. Och i kärlekens förtroende i hemmets lugna vrå så vågade jag blotta mig. Jag nynnade lite på låtarna och efter hand så vågade jag ”pipa till”. Han tyckte att det var bra och 1997 började vi puttra i gång. Jag gick runt och sjöng och skrev texter, och Henrik satte ackord och arrangerade. Henrik blev min förlängda arm.

Hur säger man till Mauro Scocco: ”Jag vill inte ha dina låtar”?

– Det går ju inte till riktigt så. Det tråkiga för oss var ju att jag hade sagt till en tidning att jag ville göra något annat. Det förvanskades till att ”Lisa och Mauro går skilda vägar”, illustrerat med en spricka som löpte över hela fotot. Så var det inte. Jag tror vi båda kände likadant – det var dags att gå vidare på något sätt.

I en artikel läste jag att du sagt att Mauro skriver triviala och banala texter?

– Det citatet kommer från den artikeln.

Blev han inte sur när han läste det?

– Det är klart att han blev. Jag också. Skitsur. Det är ryckt ur sitt sammanhang. Jag pratade om att vissa tidningar dömt ut Mauros texter som triviala och ytliga. Det var ett försvarstal. Men de skrev att jag påstått att Mauros texter var triviala. Det är ju absurt. Jag högaktar hans texter och att jag jobbade med hans material i så många år utan att tröttna på det – det säger en del om kvaliteten. Texterna är definitivt inte triviala.

– Men det är klart att Mauro undrade när han läste artikeln. Fast allt var ju ett försök att göra det till en dramatisk separation.

Du gifte dig 1998. Är det någon skillnad?

– Ja, jättestor!

På vilket sätt?

– Man har bildat basen för framtiden. Gifter sig gör man ju för att man har träffat en person som man inte kan tänka sig att leva utan – en person som är väldigt bra och som har ett stort värde för en. Tidigare hade jag inte hittat en sådan man – nu har jag det. Och det är helt förträffligt bra. Det är gudomligt och mirakulöst att få vara med om det!

Handlar det om trygghet?

– Ja, till stor del. Man manifesterar inför varandra, inför församlingen och inför Gud, som det heter. Och när man gör det i en kyrka där man aldrig umgås annars, så blir det ju väldigt allvarligt.

– Vår präst hade dessutom den goda smaken att påminna alla våra vänner om att de faktiskt inte var där bara för att ha kul och titta på ett bröllop. De var där för att bevittna bröllopet, ”vittna om vår kärlek”. Det är det det går ut på. Man ger varandra den ultimata bekräftelsen på att man har som ambition att dela ett liv tillsammans. Och det är en otrolig trygghet att få den bekräftelsen av någon.

– I och för sig visste jag det redan innan och det räcker ju inte bara att säga det. Man ska leva upp till det också. Men man borde celebrera kärleken på sådana sätt lite oftare. Lite då och då borde man ha små halvreligiösa kärleksritualer med varandra tycker jag.

Var det ett stort och påkostat bröllop?

– Det var inte överdrivet glamoröst, men vi slog på stort, det gjorde vi. Vi ville göra det till ett minne för livet. Vi gifte oss i Tyresö.

Den där fina kyrkan alldeles vid slottet?

– Ja, den är jättefin. Och gammal som gatan. Sedan åkte vi båt från Tyresö Brevik till Fjäderholmarnas krog.

– Nja, vi skulle åka bil till båten. Men den startade inte. Det var en gammal Daimler och chauffören visste inte att man inte kan behandla en gammal Daimler hur som helst. De är som gamla tjuriga djur. Man måste prata med dem.

– Som tur var så kunde min styvmorfar lösa problemet. Han är en gammal farbror med käpp som har meckat gamla bilar i hela sitt liv. Men han ville inte prata med journalister. När de frågade vem han var, svarade han: ”Jag är Lisas gamla sånglärare”. Jag har aldrig haft någon sånglärare, men han blev det den dagen. Vi kallar honom numera för ”sånglärarn”.

– Det var ett otroligt härligt bröllop. Vi har så fina vänner . Målet var att göra det till en fest inte bara för oss – det skulle vara en allmänt bejakande kärleksmanifestation som skulle dra med alla. Och det blev det – party, glädje och dans. Och en stor dos kärlek. Det var härligt.

Det har gått lång tid sedan förra plattan?

– Ja, det gick inte att forcera det här med att skriva låtar. Och det var mycket annat som skulle göras. Vi flyttade från stan till ett hus, och i uthuset gjorde vi en hemstudio. Där gjorde vi demotejper som vi skickade till skivbolaget. Det var nervöst. Själv hade jag ingen möjlighet att vara objektiv. Henrik stöttade mig och min familj gillade det. Men det går ändå inte att jämföra deras åsikter med ett skivbolags åsikter. De kan ha helt andra synpunkter.

– Men nu fick jag ett långt utlåtande, till största delen positivt, där varje låt hade fått sin egen kommentar. Det var rätt lite som var negativt. Betyget blev väl med beröm godkänt.

– Det är svårare för mig, för jag är en upplärd tolkare. Det var ju i det min storhet låg. Att tolka är som att sätta sig ned och äta en middag som någon annan har lagat. Det är annorlunda att äta när man har lagat maten själv – då kan man vara mätt på smakerna eftersom man småätit under tiden man lagat.

– Förr fick jag en låt av Mauro och satte tänderna i den. Skaffade egna bilder och försökte leva mig in. Och så blev man lite lätt rusig när man sjöng den i studion.

– När jag skrivit låtar själv så har det här ruset kommit när sista ordet satts på pränt, när låten är färdig. Den lyckokänslan trodde jag, dumt nog, att jag skulle få uppleva i studion igen. Och det gjorde jag inte.

– Upptäckten är så att säga redan gjord. Du går runt på gamla gator. Den första känslan är väldigt svår att hitta för hur du än bär dig åt så är det en upprepning.

Ser du fram emot att stå på scen och turnera igen?

– Ja, inom rimliga gränser. Den sista turnén tog verkligen musten ur mig. Jag gick över min egen gräns. Den var lång. Då kände jag att jag inte kommer så mycket längre. Det finns inte mer att ge. Och jag fick väl för första gången i livet symptom på att jag var nära ett sammanbrott. Jag kunde må rejält dåligt mot slutet av turnén. Jag märkte att det var hög tid att gå in i en konvalescens. Och det gjorde jag.

– Ja, till att börja med flyttade jag ihop med Henrik och gav upp det här egolivet. Och det var skönt att släppa taget om det. Jag slapp vara den här ensamma oåtkomliga figuren som skulle klara allt själv. I stället landade jag i en trygg bostad. Och en sak som är fantastiskt med att vara två är att jag alltid har lite av Henriks styrka med mig. Det är som ett extra batteri.

Är det grabbigt på turnébussen? Eller skärper de sig när du är med?

– De behöver inte skärpa sig. Jag smälter in. Jag har odlat en viss grabbighet under åren så det är inga problem. Vi är lika fräcka i mun. Men ”mina grabbar” är familjefäder och goda vänner.

Så ni rullar inte hatt nätterna igenom?

– Det skulle raggas och partajas, och jag försökte också dricka en massa whisky. Jag tyckte inte det var särskilt gott om jag ska vara ärlig, men jag ville ju vara som dem. Jag trodde att om jag kunde häva lika mycket och aldrig kritiserade dem eller bad dem sänka volymen, så skulle jag bli accepterad.

Nu är du inne i en PR-sväng igen. Det var ett tag sedan sist. Är det kul?

– Ja, det är jättekul. Jag har visserligen redan märkt att uppladdningstid, som trots att den var väldigt lång, inte räcker så länge. De första veckorna kastade jag mig in i allt möjligt. Jag var så glad över att få vara med igen. Det var ju ett helt artilleri inom mig som legat i träda, och som nu ville ut och jobba. Och det var kul att få vara med om det igen, med den erfarenhet jag har nu.

– Jag har utvecklats mycket som människa de senaste fem åren och jag var nyfiken på hur det skulle kännas att stå framför en kamera som den person jag är nu.

Hur var det då?

– Det var mycket tryggare. Roligare. Inte alls lika besvärligt. Annars skulle man ju kunna känna att man blivit äldre och större, gruva sig över de där kilona som tillkommit. Men det var tvärtom.

Vad var det som var besvärligt tidigare?

– Det var ju inte så att jag blev helt schizofren och försvann från mig själv. Men jag visste inte riktigt vem jag var. Jag åkte upp i luften på ett bananskal och sedan landade jag inte. Jag blev Lisa Nilsson och glömde bort vem Lisa var. I bland undrade jag hur jag pratade innan framgångarna kom, hur skrev jag?

– Jag har fått gå tillbaka och titta i dagböcker och brev för att komma ihåg hur jag tänkte och uttryckte mig. Jag har fått ta tillbaka mitt gamla jag.

Det hade förändrats?

– Ja, men jag har haft tid att ägna mig åt att utforska mig själv de senaste åren.

– Ja, jag hittade den gamla Lisa – plus allt det nya plus Henrik plus att bli vuxen. Och den helheten är betydligt intressantare att leva med än bara ”Lisa Nilsson”. Hon kan ju vara kul ibland men inte hela tiden.

– Inte nu så mycket, min vardag är så mycket i skymundan. Men i jobbet, när man ska göra plåtningar och så, visst.

Känner du att du har något att leva upp till?

– Inte lika mycket nu som förr. Jag hade problem med det, att jag fick för mig att jag måste vara lika tjusig och intressant som den bild jag trodde att folk hade av mig. Men det har jag lagt ned nu. Det är inte intressant. Det är bara yta.

– Jag hade lite ångest över att jag skulle göra folk besvikna. Det är skönt att få klä på sig en roll när man ska ut och jobba. Men samtidigt skulle jag vilja vara lite mer chosefri på scen, bjuda in publiken mer.

– Visst kan jag tycka det. Men den stora rädslan har redan passerat. Den stora ångesten levde jag med när jag skrev låtarna. Jag hade vilda fantasier om hur folk skulle reagera och vad de skulle säga … ”Det var ju för jävligt att hon skulle bryta med Mauro, det kommer aldrig mer att bli som det var … Det var hennes största misstag”. Och så skulle alla stå och hålla med varandra.

– Nu tror jag inte på allvar att jag är så intressant att folk står och pratar om mig så där – utom i min fantasivärld. Men nu känner jag inte så längre.

Dina föräldrar var politiskt aktiva?

– Ja, mamma var engagerad i allt möjligt. Eller m o t allt möjligt skulle jag kanske säga. Nej till kärnkraft, nej till kärnvapen.

Har engagemanget gått i arv?

– Ja, det var därför jag ställde upp för Amnesty och medverkade i Faddergalan. Det är mina hjärtefrågor – barn och rätten till ett fritt liv. Men vi lyssnade en hel del på Wiehe och Afzelius hemma, och det demonstrerades hej vilt med fackeltåg och slogans.

– Det är häftigt att ha fått vara med om det. I dag kan jag tycka att det var naivt – men gulligt. Det var en härlig gemenskap och det var en kraftfull känsla att få vara en del av den.

Det är rätt märkligt att folk engagerade sig så hårt och med så stort allvar. I dag blir man nästan idiotförklarad om man tar ställning till något annat än om miss Småland var snyggare än miss Östergötland.

– Tyvärr är det så. Det har blivit otrendigt att vara engagerad. Förutom när du är med i galor på TV – och gör reklam för dina album samtidigt som du drar in pengar till barn eller vad det nu är. Det är något med de där galorna som gör att jag har lite svårt för dem. Jag får en lite fadd eftersmak. Visst, alla ställer upp gratis för den goda sakens skull – men det gör man ju annars också! Man får ju ändå aldrig betalt av TV. Så det är ju inte någon större uppoffring att ställa upp gratis just den här kvällen. Tvärtom säljer man kanske några skivor på kuppen. Jag sitter hellre hemma och ringer in pengarna än jag står där och gör PR för mig själv.

Det är ju inte bara av godhet de gör det här – det är ju för att locka tittare också.

– Ja, och det är just därför jag hellre ringer in pengar än medverkar själv. Jag kan också reta mig på att det nästan gått inflation i välgörenhetsgalor. Det blir urvattnat – saken är så viktig, ädel och bra, så man ska vara lite försiktig. Det är som med Förintelsen. Nu har jag tagit del av så många tragiska livsöden att jag byter kanal. Jag orkar inte ta in mer, orkar inte sitta och gråta mig rödögd. Till slut får det motsatt effekt. Man blir avtrubbad, och det är farligt om man vänjer sig.

Tackar du ofta nej till medverkan i tv?

– Jag tackar nej hela tiden. Så ska det låtaär en av mina favoriter att tacka nej till. Jag gillar inte lekprogram. Jag kan fåna mig hemma med kompisar, men helst inte i tv.

En grej som är jobbig med det programmet är att man vet att någon kommer att ställa sig upp och sjunga – och det ska då se ut som om det sker helt spontant.

– Ja, jag skulle inte klara det. Jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att det inte skulle hända. Jag skulle sitta och trycka bakom flygeln. Jag är sångerska och artist. Mitt jobb är att sjunga – inte att fjanta runt i TV.

Många andra gör det.

– Ja, men mitt jobb är inte att vara kändis. Mitt jobb är inte att debattera i tv. Bara för att jag kan sjunga så betyder inte det att jag har intressanta åsikter om Fittstim, Ulf Lundell eller kvinnofrågor. Varför är det så självklart att man ska bete sig som en katt i mars så fort någon ringer från tv? En del sitter ju flämtande och bara väntar på nästa tillfälle att få vara med. Vad tänker de egentligen? ”Jag är med i tv – alltså finns jag!” Eller?

Ditt genombrott är väldigt förknippat med Himlen runt hörnet. Är du trött på den eller gillar du den fortfarande?

– Jag tycker det är en kanonlåt. Jag är stolt över den. Det ska bli kul att få sjunga den igen. Den är tidlös, som hela plattan. Den kan man leva med.

Varför blev just den plattan en framgång?

– Det fanns plats för den – utrymme som var ledigt att inta. Det var också ett trendbrott just när den kom. 80-talet var över, man ville inte ha fler tuperade blondiner och ljusa tjejröster som skulle yla så högt som möjligt.

– Hade jag gjort den plattan på engelska hade det varit en helt annan sak. Den hade samma uttryck och känsla som man hittar i engelsk soul, men med svenska ord, vilket gav ytterligare en dimension. Det blev ärligare och rakare.

– Plus stylingen – det var en rätt rolig tid. Det skulle vara mycket smink, stora frisyrer, pärlor, glamour och väldigt tjusigt. Det gick ju att göra mycket av det men samtidigt blev man en overklig figur. Men jag var glad över att slippa behöva vara en naturell förortstjej. Jag gillade att få vara glamorös.

Hur gick det till när du klippte av dig håret?

– Det var ett team runt fotografen Micke Janson som stylade mig. Mike, som gjorde håret, ställde den stora oundvikliga frågan: ”Ska vi inte ta och klippa av dig det där risiga håret? Är det inte dags att bli vuxen nu?”.

– Först blev jag livrädd, men sedan jag kände att det var dags att bryta. Och det är jag glad för – det var en helt ny värld som öppnade sig. Det var jättehärligt. Nu kan man byta utseende när man vill – det är bara att klippa sig.

Himlen runt hörnet banade väg för många andra kvinnliga artister som sjunger soul på svenska.

– Ja, det kan jag tycka. Jag lägger ingen värdering i det – det är mer ett konstaterande. Så var det. Det var som om många upptäckte att ”man kan alltså sjunga soul på svenska utan att vara corny?”. Det öppnade för ganska många.

– Sedan var vi ganska strategiska och konceptbetonade. Allt var en helhet – utseende, bilder, texter, omslag, soundet. Och så hade vi tur. Tiden var rätt. Då gick det fortfarande att sälja skivor och radiostationerna var inte lika manipulerade som de är i dag. Sedan dess har konkurrensen hårdnat och skivförsäljningen rasat. Hade vi kommit senare hade vi inte sålt lika mycket, även om folk hade gillat musiken. Klimatet är hårdare i dag.

Du döpte förra plattan till Till Morelia av dunkla skäl. Vad var det som hände i Morelia som gjorde så starkt intryck på dig?

– Jag fick en aha-upplevelse där. Det var dags att gå vidare. Det hade med min dåvarande relation och en hel del annat också att göra. Jag ville inte prata om det då för jag var rädd att det skulle misstolkas. Det kan låta konstigt men jag kom plötsligt på att jag hade valfrihet – jag kunde välja att inte vara med. Dittills hade jag ofta plågat mig igenom saker, jag tänkte ”om jag genomlider detta så är det en god egenskap hos mig”.

– Men jag kom på att jag inte gör någon en tjänst genom att bete mig så. I stället kunde jag säga ”nej, stopp, jag vill inte!”. Det kan verka som en enkel och självklar sak, men för mig var det en revolutionerande insikt. Dittills hade jag inbillat mig att jag måste vara alla till lags.

Kanske är det det som kallas ”att bli vuxen”. Numera går Lisa sin egen väg. Men hon var tvungen att gå bakåt för att komma fram. Hon har återfunnit den där personen som 1989 firade sin andra platta med indisk mat och öl. Men hon har gått framåt som artist – och det kan bära riktigt långt…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.