Störst, bäst och vackrast – ett samtal med Lena Endre, Marika Lagercrantz, Pernilla August & Helena Bergström.


Publicerad i ELLE juli 1998, © Tommy Jeppsson.


Av Tommy Jeppsson

 

— Kalvlever Anglais med stekta äpplen — låter inte det helt fel?
— Nej, vi spelar bara sex veckor till.
— Oj, det ringer, det är nog min mäklare, ursäkta …
— Nej, riktig espresso. Jag fick en maskin när jag fyllde 40 — den gör otroligt gott kaffe …
— Kalvkorv då, det låter väl jättekonstigt.
— Igår köpte jag en undulat till min dotter. Kan det vara det dåliga samvetet som gör sig påmint?
— Och så låter den ”pysssch” när man värmer upp mjölken.
— Alltså, den här jäkla mäklaren …
— Kan man få kalvlever Anglais med bacon och kapris i stället, tror ni?
— Själv har jag lovat att mina ska få en kanin till sommaren.
Det kunde varit fyra helt vanliga kvinnor som småpratar runt middagsbordet. Fyra väninnor som inte setts på ett tag. Nu råkar det vara fyra av Sveriges största skådespelerskor.
Råkar och råkar förresten — de sitter inte där av en slump utan som ett resultat av två månaders enträgen uppvaktning. Inte så att de varit motsträviga. Men de har haft en del att göra: Helena Bergström har filmat i England, Marika Lagercrantz har repeterat inför en premiär på Plaza och Pernilla August och Lena Endre har spelat teater på Brunnsgatan 4. Och eftersom alla har barn och en lika späckad vardag som alla andra så har det varit lite smått problematiskt att hitta en dag och en tid som passar alla.
Det går till slut. Och ELLE är med.

Känner ni varandra?

— Tja. Sådär. Nja. Lite.

Umgås inte skådisar mycket med varandra?

PERNILLA: Väldigt lite.
MARIKA: Inte ett dugg, skulle jag säga.
LENA: Skådespelare är asociala. Vi umgås mest med dem vi spelar med för tillfället. Tar ett glas vin efter föreställningen. Men när föreställningen är nedlagd går man skilda vägar.
PERNILLA: Och sedan ses man efter fem år igen i någon annan föreställning.
MARIKA: Ja, inte ens de som är fast anställda och har jobbat ihop i 30 år umgås särskilt mycket. Jag tror att det är typiskt svenskt. Ibland är det så man skäms … För ett tag sedan var en kollega från Norge här och filmade i ett halvår. Jag visste inte om att hon var här, för jag jobbade själv i Norge just då. Men hon hade under ett halvårs tid inte blivit hembjuden till någon eller utbjuden en enda gång!
LENA: Men herregud …
MARIKA: Ja, jobbar du i Norge eller i Tyskland så sitter du inte ensam på hotellet en enda kväll. Men hon blev inackorderad i en lägenhet på Östermalm. Och där satt hon.
LENA: En mardröm … det är en mardröm!
MARIKA: Ja, i Danmark eller Norge sa de till mig “du ska ikke sitte alene, min bestemor kommer på visit och du er velkommen du også“. Så hade jag ju inte gjort själv.

Finns det en rivalitet och missunnsamhet mellan skådisar?

LENA: Det tror jag inte.
PERNILLA: Inte jag heller.
MARIKA: Nej, man blir inte skadeglad om någon annan misslyckas, bara sorgsen.
LENA: Om kollegor gör en misslyckad uppsättning brukar jag inte gå och se den. Det är jobbigt att snacka efteråt när alla vet att det inte var så bra. När jag har gjort något mindre bra känner jag också “snälla, kom inte och titta“.
HELENA: Men ibland tycker man ju själv att det man gör är jättebra. Och så kommer ens kollegor och det enda de kan säga är “jättefin klänning du hade“. Pinsamt. Däremot är det roligt när man ser andra som är duktiga, då blir man glad.
LENA: Ja, då blir man lycklig. Då känner man sig stolt.
PERNILLA: Det är därför att det är det roligaste som finns att se bra teater.
Men avundsjuka då, över uteblivna roller till exempel?
LENA: Den typen av missunnsamhet … Det är ett val: Antingen kan man välja att vara sur på dem som får bra roller och känna sig förfördelad. Eller så är man det inte.
HELENA: Alla vi fyra har haft tur, vi har haft mycket att göra. Men jag pratade igår med en kompis som har jättesvårt att få jobb. Vi pratade länge, länge om det där. Och det är klart att hon blir frustrerad. Hon tycker ju självklart att “varför ska Helena få så många roller?“.
MARIKA: Det är ett av yrkets dilemman. Bo Widerberg fick en gång frågan på en presskonferens varför han inte jobbade med en viss skådespelare. Och Bo svarade: “Han vill för mycket.“
LENA: Nu har ju Pernilla och jag dragit igång ett eget projekt, men det är ju sällan det är så. Oftast sitter man ju och väntar på att något ska hända …
MARIKA: … och tindrar med ögonen.
HELENA: Det tycker jag är häftigt att ni har gjort. Som tjej känns det annars ofta som att man är en panelhöna. Man sitter och väntar på att man ska bli uppringd, och det är otroligt frustrerande.
MARIKA: Jag har ju hört många unga skådisar som säger: “Det enda jag kan tänka mig är att bli skådespelare.“ Men vilja räcker inte, för det är ett så jäkla orättvist yrke — man kan inte bli skådespelare av bara viljekraft. Man kan ha vilja: Gå på kurser i New York och jobba i 20 år för att bli en bättre skådespelare — men så kommer en 17-årig tjej och brädar oss allihop!
HELENA: Min kompis, som jag nyss nämnde, berättade att hon precis hade varit på en intervju för ett TV-jobb. Och hon kände just så — att hon så väldigt gärna ville ha jobbet. Men när hon satt där fick hon tunghäfta, spillde ut kaffe och gjorde bort sig totalt — hon ville för mycket.
LENA: Det är en liten krets som får de roliga jobben. Och där sitter vi ju ganska fint hela gänget här. Vi har och har haft bra jobb allihop.
HELENA: Men jag har hela tiden känt, ända sedan jag började, att det här kommer att ta slut. Fast man har bra roller och hur bra det än går nu, så har jag ändå känt en ångest …
LENA: … att det ska ta slut, ja!
PERNILLA: Det känns som om någon ska komma på en. Snart är bluffen genomskådad. Man är avslöjad.
MARIKA: Annars är det ju bara att titta i en spegel så förstår man att det ändå är så. I världslitteraturen finns det inga roller för kvinnor som är mellan 40 och 67.
LENA: Nej, inga som är kul i alla fall.
MARIKA: Och i filmvärlden är det extremt. Och på den punkten har det inte skett någon förändring sedan filmens begynnelse. Det vet vi ju alla — vi har alla fyra blivit betraktade som vackra. Och när någon har sagt det så har man lett mjukt i sitt inre och sagt “tack, men det är så kort“.
(Skratt.)

Är det här något som skrämmer?

MARIKA: Det är ingen rädsla.
PERNILLA: Det är fakta.
LENA: Jag tycker det är ganska behagligt att åldras.
PERNILLA: Ja, men numera får man inte längre åldras! Man kan ju se det på väldigt många män idag, de är ju fortfarande som unga killar. Som om de måste vara pojkar långt upp i 40-årsåldern! Det finns väldigt få riktiga män bland skådisar.
LENA: Men det är lika synd om dem. Att de måste vara grabbar. Och vi ska vara unga tjejer. För när man blir vuxen så är man inte ett sexobjekt längre och då är det kört.
MARIKA: Sanningen är att livet är mycket intressantare att leva nu än då. Det är så trevligt. Att fylla 30 var rena festen.
LENA: Ja, “äntligen!“ kände jag.
PERNILLA: Och att fylla 40 var ju helt … Mmmm. Det finns en otrolig glädje i det.

På vilket sätt är det kul att bli äldre?
MARIKA: Att vara ung … Uh!
LENA: Det är ju vedervärdigt att vara ung!
MARIKA: Ja, man är rädd och osäker. Man vet inte riktigt vem man är. Ständigt nojig.
LENA: När man börjar få lite erfarenhet så får man också bättre självförtroende. Och lär sig njuta av saker …
HELENA: För mig känns det som att man har gått ett varv och nu går man vidare mot en ny karriär och nya projekt.
LENA: Och när man gjort så mycket så vågar man, som jag och Pernilla har gjort, gå ner i en “källare“ igen. Vi är tillbaka där vi startade. Det är en otroligt skön känsla. I och med att man har en karriär i ryggen så har man en större frihet att göra vad man vill. Man är inte så orolig över att man ska kunna bevisa att man verkligen klarar av att gestalta något.
PERNILLA: Men det vi gör just nu är bland det läskigaste jag har gjort i hela mitt liv.
LENA: Definitivt. Men också bland det härligaste.
MARIKA: Jag är också, för första gången sedan jag började, tillbaka i en fri grupp. Och vi gör det inte för att det är en bra kommersiell grej utan för att vi vill göra det tillsammans. Jag säger samma sak: Det är det tuffaste jag gjort på länge, det är det mest nervösa jag gjort på länge. Men det är så skönt.
PERNILLA: Man har också gjort något själv, inte bara väntat på att någon ska ge en jobb.

I en artikel om Lena Endre står det att “alla var överens om en sak — att Lena är väldigt snygg“.
MARIKA: Det håller vi med om …

Hur känns det som skådespelare att få sådana omdömen?
HELENA: När jag kom in på scenskolan tänkte jag att det skulle bli så skönt att det nu var bara yrket som gällde, att man inte skulle behöva bry sig om utseendet längre. Men det handlar mycket om utseendet — man får bara inte haka upp sig på det.
LENA: Nej, börjar man fundera i de banorna så är man slut ganska kvickt. Du kan få en första chans på grund av ditt utseende, men är du en dålig hantverkare så är det färdigt sedan. Du får inga stora roller för att du är snygg. Det där med skönhet verkar vara något som journalister har hakat upp sig på.
MARIKA: Lars Molin menade ju att det är svårt att hitta en skådespelare som kan spela en städerska eller en lastbilschaufför trovärdigt.
PERNILLA: Det tror inte jag är sant … Och skönhet är ett så enkelt begrepp. Vad är det som gör er tre vackra? Jo, det är att ni har tillgång till er själva. För mig är det skönhet.
HELENA: Utomlands är utseendet mycket viktigare. Man ser ju hur kvinnorna i USA opererar sig. Som Faye Dunaway — det är läskigt vad man drivs in i.
PERNILLA: Men det finns de som står emot. Och jag hoppas att det här håller på att förändras.
HELENA: Tidningarna bidrar till fixeringen genom att skriva saker som “Lena Olin filmar nakenscener bara sex veckor efter det att hon fått en bebis och se så slank och fin hon är“. Man ska ploppa ut sitt barn och sedan ska man träna så att man inte går upp mer i vikt än man kan bli av med. Det ska inte synas att man fått barn.
LENA: Det är vidrigt. Tänk om man vände på steken. Om män varje dag fick se män på löpsedlar och reklamskyltar som skrek ut “så får du en riktig tvättbräda“, “så behåller du V-formen“ eller “så gör du för att din kvinna ska tycka att du är sexig“ … Bara nakna manskroppar överallt. Min sjuåriga dotter undrar ju redan: “Varför står hon i underkläder?“ och “Varför är hennes bröst så tjocka?“ Många män är blinda för vad vi utsätts för. Kvinnokroppen är extremt utsatt. Till slut vänjer man sig på något sätt och det är klart att det påverkar ens psyke.

Ni har alla barn. Har ni dåligt samvete över dem?
PERNILLA: Nej! Inte längre. Jag hade det tidigare. Men i takt med att jag fått fler barn så har det avtagit. För man orkar inte gå omkring med dåligt samvete. Jag gör så gott jag kan med mina barn, men livet ser ju ut som det gör. Det dåliga samvetet beror på att man har en bild av hur det ska se ut, en bild av hur barnen ska må. Men våra barn känner ju inte till något annat än livet i vår familj. Om barnen känner att vi älskar dem, att det här är deras liv och det är lika bra som något annat — då kommer de att vara stolta över det.

Har ni tvekat att skaffa barn av karriärmässiga skäl?
ALLA: Nej.
HELENA: Man kan inte ha ett yrke där man inte kan skaffa barn.
PERNILLA: Man skaffar inte barn, det är något man får. Jag är lite fatalist. Jag tror att barnen kommer när de själva vill eller när det är meningen. Det är som med både film- och teaterroller — de kommer när saker faller på plats.
HELENA: Det är nog det största beslutet jag tagit, att skaffa barn.
Oroar ni er mycket för dem?
HELENA: Jag är orolig för skolan, med neddragningar och sådant där.
LENA: Jag har hittat ett så bra dagis och skola så jag känner mig väldigt privilegierad.
HELENA: Vid nyår blev min son sjuk och jag var inne på akuten. Det var en fruktansvärd erfarenhet att sitta och vänta medan ungarna spydde till höger och vänster om mig.
LENA: Ja, bristen på sjukvård slår direkt mot dem.
HELENA: Man såg ju hur många barn som var där, och de kunde inte garantera säkerheten längre. Sådant ger mig totalpanik.
MARIKA: När Moa gick på dagis var de tolv barn och tre personal i varje grupp.
PERNILLA: Nu är de väl 20 barn i en grupp? Personalen på dagis och skolor borde ha bragdmedalj, jag beundrar den yrkesgruppen.
Men larmparpporterna duggar ju tätt. Nu har de till och med väktare på skolorna?
HELENA: Man märker en råare attityd.
LENA: Är det för att vi är äldre och har små barn som vi känner så? Jag växte upp i en söderförort, och så mycket knark och våld och skit som det var då. Och det fanns inte ett jobb att få!
PERNILLA: Jo, men jobb fanns det väl?
MARIKA: Nä, det var jättesvårt att få sommarjobb.
LENA: Jag tror att föräldrarna kände likadant då som vi gör nu. Det var ju en kvarts generation som knarkade ihjäl sig.
PERNILLA: Jag såg statistik om att drogmissbruket har gått ner väldigt mycket under en lång tid men att vi nu är uppe på 60-talets nivåer igen.
HELENA: Ja, men det har blivit hårdare, det märker jag på Daniel (Colin Nutleys son). Man måste vara tuff och hård i dag på ett sätt som jag inte känner igen från min ungdom.
MARIKA: Droger och sådant oroar jag mig inte så mycket för. Jag är mest bekymrad över att det har blivit en sådan “gettoisering“ i samhället. Inte bara fattiggetton utan även rikemansgetton. Jag tror att vi sitter på en bomb.
LENA: Klassklyftorna ökar. Jag var med Pernilla Glaser och hälsade på 40 stycken niondeklassare i en skola i Bandhagen. Och jag fick en kalldusch — som det ser ut på skolan! Antingen har jag glömt hur jävligt det var eller så har det blivit värre. Och där tycker vi att våra barn ska gå! Jag förstår inte att vi inte står på gatorna och skriker rakt ut. Vi är så lydiga, för att inte säga mesiga, i det här landet. Det verkar som om vuxna inte tar något ansvar längre. Jag tror att det hänger ihop med att vuxna människor ska vara tonåringar hela livet nu för tiden. Vi är inte vuxna på ett positivt sätt.

Var det bättre förr?
MARIKA: Nej, det vet ju alla att det inte var. 1950-talet var ju förfärligt och 60-talet kom som en reaktion på att man hade lagt locket på. Min pappa är född 1911, uppvuxen i Falköping. En klasskamrat till honom sköt ihjäl en annan i klassen …
LENA: Min mamma och mormor är uppvuxna i Ådalen och de levde ju på svältgränsen. Det var inte konstigt att folk emigrerade. Så på ett sätt har vi ju fått det bättre, på ett annat sätt håller pendeln på att svänga tillbaka till de här oerhörda klyftorna. Språket är också en klassfråga, som Kristina Lugn skriver. Kan man inte uttrycka sina känslor med ett språk, så blir allt diffust till slut, man förlorar på alla plan.
HELENA: Jag märker det lite grann på min dotter som sitter med en Gameboy och min son som surfar på nätet. Jag hajar ingenting, det känns som om vi lever i en tid som jag inte vet något om.
MARIKA: Jag tycker att det är fel beskrivning. Vissa lever i en ny tid. För även om vi lever i ett tyst land, så finns det något som jag tycker är fantastiskt, och det är att folk har börjat sätta ord på sina känslor. Idag kan man prata om saker som förut var tabu. Man kan säga att man är alkoholist. Och Nelson Mandela har för första gången i världshistorien inrättat sanningsdomstolar. Det kommer att sprida sig över hela världen.
LENA: Det är en sak, men det jag menar är något annat. När språket urholkas, när orden inte längre betyder det de står för så är det ett hot mot demokratin.
MARIKA: Men är det något nytt fenomen?
LENA: Ja. Att inte vara van att prata om känslor, det är en sak, men de som inte har ett språk, som har ett extremt fattigt ordförråd, de är förlorare.

Vilken är den vanligaste orsaken till att ni grälar med era män?
LENA: Strumpor på fel ställen.
MARIKA: I min styvfamilj så är det om relationer inom familjen. Jag kan inte påstå att vi grälar om det, men vi har enorma diskussioner.
PERNILLA: Prioriteringar, tror jag! Är det inte det? Om man ska prioritera familjen eller barnen eller jobbet. Det tycker jag alltid att det har varit. Det är nog vanligt att det är så.
LENA: Många män tror nog att förhållandet inte behöver arbetas på — kvinnan ska bara vara där som en servicebas.
MARIKA: Det låter som den klassiska konflikten kvinnor kontra män. Men kvinnorna har ju kommit in i arbetslivet nu.
HELENA: Det är ju en jäkla skillnad när man har barn. Då blir det ofta prioriteringsgräl. Och när man är yrkesarbetande så finns dilemmat hela tiden. Jag vet inte om det är typiskt kvinnligt men man får ofta dåligt samvete. Annars tror jag att gräl är en fråga om läggning. Jag bor ihop med en pedant, men själv är jag inte mycket för städning.
MARIKA: Grälen är en förutsättning för ett levande förhållande.
PERNILLA: Jag brukar gräla på mina barn om att de inte ska gräla.
HELENA: Jag har mina föräldrars skilsmässogräl på kassettband. När jag var 10 år fick jag en liten bandspelare. Jag spelade in en massa saker i smyg med den. Jag har fortfarande banden kvar. Och jag spelade in när min syster hade sin pojkvän hemma. Jag la bandspelaren under hennes säng. Och jag spelade in när hon blandade magnecyl och öl. Sedan spelade jag upp det för mamma.
LENA: Nämen, gud vad fräckt.
HELENA: Ja, man kan höra hur hon skriker och jagar mig efter det. Och sedan har jag ett band när vi sitter i en bil. De bråkade med min syster för att hon inte tog på sig en mössa. Och man kan höra hur spänt det är mellan mamma och pappa. “Du har väl aldrig tagit något ansvar för henne bla bla bla.“ Och sedan säger jag med retfull röst: “Vill ni höra hur det låter?“
PERNILLA: Hur många band har du?
HELENA: Jag har väl tre-fyra stycken. Men jag gjorde säkert 50 band. Jag spelade in allt.
LENA: Gräl har ju att göra med hur trött man är. Är man trött bråkar man om allt, är man pigg har man överseende med det mesta.
HELENA: Det säger du till mig som har en ettårig baby som inte har sovit en hel natt i sitt liv!?
LENA: Ja, själv har jag inte haft en obruten natt sedan Sanna föddes … Hon kommer in på nätterna och Eddy kommer fortfarande och håller på om nätterna. De är 7 och 3 år.

Vad tycker ni är manligt?
MARIKA: Hals och örsnibbar?
PERNILLA: Män som vågar känna, som vågar tänka, som vågar mogna och ta ansvar. Det är manlighet. Det tycker jag är häftigt hos män.
MARIKA: Men män som är för upptagna av att vara manliga, de blir inte manliga. Att ta ansvar för sitt liv innebär ju att personen är mångfasetterad. Och det är likadant med kvinnan. Det är tråkigt att vara kvinna och vara helt fixerad vid …
LENA: … att vara kvinna.
MARIKA: Ja, det handlar om att man ska vara en människa först och främst.
Är de här manliga dragen ni beskriver sällsynta?
LENA: Ja, det tror jag.
PERNILLA: Ibland men de är förhoppningsvis under utveckling.

Känner ni er mogna i relation till er ålder?
PERNILLA: Enormt! Enormt!
(Skratt.)
MARIKA: Jag blev vuxen vid 30, det var hemskt trevligt. Men mogen, jag vet inte riktigt vad det betyder. När jag var 21 och hemskt olycklig var det någon som sa till mig att livets stora spörsmål är om man tänker bli ett senilt kolli eller en vis kvinna. Och eftersom jag var 21 så sa jag att jag gärna ville bli en vis kvinna. “Ja, då får du väl se till att du blir det då.“ Han menade att valet låg hos mig.
LENA: Det är väl det vackraste man kan se; kvinnor som inte får spader på sin ålder. Men vi är väl väldigt åldersfixerade i det här landet, är vi inte det?
MARIKA: Harry Schein talade om den moderna ättestupan och jag tycker det är ett bra begrepp. I England och Frankrike har man rätt att pensionera sig, man tvångspensioneras inte.
LENA: På Dramaten blir man ju pensionerad vid 59. Då får man lov att gå. När jag anställdes 1987 var vi 84 anställda. Idag är vi 38. Detta pratas det aldrig om. Hela Sveriges nationalteater monteras ner, men alla tror att det här stora monumentet står intakt. Vilket det inte gör. Jag vet inte när det har diskuterats offentligt att vi ska lägga ner Dramaten. När togs beslutet?
MARIKA: Dramaten har ju alltid varit en mötesplats för en yngre och en äldre generation.
LENA: Ja, och det är de äldre som är mogna att ta sig an de riktigt fina rollerna, när man har förfinat sin konst. Då ska man plötsligt tvingas sluta. När jag började kunde Birgitta Wahlberg komma och ta en i handen efter ett första genrep och säga: “Kom nu lilla gumman så ska vi gå och ta en fika på Thalia, så ska du få höra.“ Men de är borta nu!
PERNILLA: Sådant bidrar ju till den här åldersnojan.
MARIKA: När jag kom till Stadsteatern första gången var det så sorgligt. Jag skulle dela loge med min ungdomsidol. Föreställningen var sju och en halv timme lång och jag hade 14 klädbyten, bara sammetsskrudar. Det betyder att min ungdomsidol som bara hade en roll och ett byte blev helt undanträngd. Jag sa att jag inte klarar det här. Varför får inte hon sitta intakt i en egen loge? I 30 år hade hon varit på teatern — och så kommer jag dit och stökar till det i hennes fina loge. Då kunde jag säga med full kraft att det där hade aldrig hänt på Dramaten.
LENA: Men nu gör det det.
MARIKA: Ja, och det gör mig så ledsen. För det är viktigt att det finns ett ställe med kunskap och erfarenhet.
LENA: Det här betyder ju att vi plötsligt inte kan spela vissa pjäser. Jag tycker det är pinsamt med ett samhälle som inte anser sig ha råd att bevara det här.
Varför betraktas det som fult bland skådespelare att vara med i en såpa, medan det är helt okej att åka till USA och få bra betalt för att vara med i en skitfilm?
PERNILLA: Är det fult fortfarande? Gör inte folk väldigt mycket såpor?
LENA: Jag gjorde ju Varuhuset efter scenskolan. Men idag får den seriösa kulturen mindre och mindre pengar. Såporna blir många, de produceras i allt högre takt och har sämre förutsättningar. Jag trodde inte att det skulle bli så i Sverige, men nu är det likadant som i USA. Vi tar all skit. Är det inte såpor så är det soffprogram. Varför vill man titta på det? Det är ju som att läsa Hänt i Veckan. Och det är en viss skillnad mellan att läsa Hänt i Veckan och Dostojevskij, framhärdar jag. Och det är skillnad mellan att titta på en film som vill berätta något och att titta på en såpa. Men plötsligt har såpa blivit någon sorts kultur, och det resulterar i att folk tycker att all kultur ska vara självbärande.
MARIKA: Jag är uppvuxen i en familj där man skulle läsa bra litteratur. Och jag tänker aldrig säga åt någon annan att de ska göra det. Konsten hittar man när man behöver den. Det kan vara väldigt upplyftande att läsa Kitty-böcker när man är flicka.
PERNILLA: Så småningom måste marknaden vara mättad. Jag hoppas det i alla fall. Och då kommer säkert ut något konstruktivt av alla de här såporna, jag är övertygad om det. Men för tillfället har jag slutat titta på TV helt och hållet. Men det beror mest på att man inte hinner.

Helena sa i en artikel att “Folk kan tro att jag är förbannad när jag tycker till; jag kokar över och kommer i affekt. Sen får jag ångest och tycker att jag måste vara till lags, vara snäll och gullig.“
Är det så att vara kvinna?

PERNILLA: Ja, jag tycker ofta det är så.
HELENA: Det man får mest ångest över är när man sagt något. Jag kommer ofta i affekt när jag tycker något. Då känner man att det inte tas på rätt sätt. Då måste man börja vara till lags och krypa och vara snäll flicka. Det är nog typiskt. Om killar säger något som är fel så är det bara charmigt, att vara lite burdus.
Är det bättre att vara man än kvinna i ert yrke?
LENA: Ja, manliga skådespelare har till exempel ofta tjejer som är hemma med barnen. Män har ett mer självklart sätt att förhålla sig till yrket. Tjejer är mer fast i barn, hem och jobb. Män har sitt jobb och så hjälper de till lite hemma.
HELENA: Och då är det lite tjusigt, om de hjälper till.
LENA: Precis: “Har han barnen? Oj, vilken fin pappa!“ Det är som om det inte vore något naturligt. Och om vi jobbar så är vi ragator som inte är hemma och tar hand om barnen.
HELENA: Jag såg ett program i TV där de hade ställt en karriärkvinna och en hemmafru mot varandra: Karriärkvinnan var en bitch som började jobba två veckor efter att hon fött barn och den andra var bullbakande hemmafru. De satt där och bråkade. Vi kvinnor är faktiskt ganska elaka mot varandra, vi är inte särskilt bra på att backa upp varandra. Jag har prenumererat på Vi föräldrar och Föräldrar & barn nu när jag fått barn. Tidigare har jag plöjt dem, men nu är jag dödstrött på dem. För de vänder sig hela tiden till kvinnor, och ibland dyker det upp en intervju med Den Gulliga Pappan. Vi kvinnor ger varandra dåligt samvete för hur man ska vara som kvinna. Jag tycker att vi kvinnor ska vara schystare mot varandra. Ta bara det här med amning: Jag har skämts för att jag inte har kunnat amma i mer än fyra månader. Man har suttit med flaskan och varje gång jag gått till Konsum för att köpa tillägg så har det känts som om jag köper knark!
LENA: Idag är det påbjudet att man ska amma i två år.
HELENA: Ja, det står en gråhårig gubbe och uttalar sig i Aktuellt om att man ska amma i två år. Det är ju fantastiskt om man kan göra det. Men det ställs så mycket krav på kvinnan.
LENA: Man ska vara skitsnygg, fräsch och vältränad. En supermamma som ammar år ut och år in. Samtidigt ska man ha en karriär som är topp. Hur ska man hinna?
HELENA: Nej, det går ju inte. Och sedan får man depressioner, ångest och dåligt samvete. Vi blir så stressade på grund av att vi har så mycket krav på oss. Man måste vara stark och stå upp mot det. Om jag bestämmer mig för att börja jobba nu så måste jag stålsätta mig för att kunna stå emot alla krav.
LENA: Ja, det har man ju fått påpekat för sig när man åkt iväg nånstans med en ett par månader gammal baby: “Stackars barn, ska du inte ta det lugnt.“

Finns kvinnlig list?
LENA: Nä, men manlig manipulation …
(Skratt.)
PERNILLA: Jag tror på kvinnlig intuition. Jag tror att kvinnor tänker mer med hjärta och mage. Ibland kan man önska att man själv använde hjärnan i stället för hjärtat.
HELENA: List låter så läskigt …
PERNILLA: Beräknande kärring, liksom.
Vilka män ni jobbat med har gjort störst intryck på er?
HELENA: Det är många som gjort intryck men på olika sätt. Min man gjorde väldigt stort intryck. Och Rolf Lassgård är fantastisk att möta liksom Stellan Skarsgård. Han är otroligt ödmjuk. Och Rikard Wolff, han har betytt mycket. Han blev en god vän, han är väldigt inspirerande. Det är generositeten hos dem man jobbar ihop med som gör att man ”faller” för dem.
MARIKA: Jag har jobbat med så otroligt många fantastiska män. Jag har ju suttit i samma bil som Per Oscarsson en hel sommar. Och Johan Widerberg och Thommy Berggren … Det är så många …
LENA: Herregud, det är väl nästan alla … när jag tänker bakåt har kommer jag bara ihåg det roliga. Jag är inte särskilt långsint av mig. Men Ingmar Bergman står väl först på något sätt. Jag hade såna förväntningar att jag knappt kunde stå upprätt innan — alla har ju sett upp till honom. Han har en otrolig kärkek till skådespelaren, han lyfter ens självförtroende. Men innan kände jag skräck. Och Inge Waern, utan henne hade jag inte hållt på med teater. Och ja, Bille var också fantastisk under Jerusalem.
PERNILLA: De som hittills betytt mest är Bergman framförallt. Och sedan Bille tätt inpå, både yrkesmässigt och privat. Bland skådespelare är det nog Stellan Skarsgård, Micke Persbrandt och Reine Brynolfsson.
Som skådis — är det lätt att bli kär i sina med- eller motspelare?
HELENA: Det har väl hänt någon gång men det är inte ofta. Jag ser det mest som ett jobb, jag blir inte kär i dem hela tiden. Det finns ju vissa som blir det. Men man är ju nära varann när man jobbar och om man ska fungera ihop krävs en viss känsla, man slängs ju i varandras armar hela tiden.
PERNILLA: De flesta träffas ju på arbetsplatser. Det är svårare när man är yngre. Man lär sig med åren att hålla isär yrke och privatliv. Men sedan är det ju så att man ofta träffar sin partner genom jobbet. Men jag har klarat det där bra. Eller? (skratt)
LENA: Tomas och jag träffades inte på det viset. Jag tror inte det är vanligare än i andra yrken. Det är bara det att det blir löpsedlar av det. Om man tänker efter på hur man öppnar sig för varann är det konstigt att det inte uppstår fler kärlekar än de som blir. Man har ju en väldig respekt för varandra när man jobbar. Och då vill man ju inte trassla till det för sig om man vill jobba med varann igen någon gång. Men man lär sig tycka om människor, man blir förtjust. Jag brukar kalla det arbetsförälskad. Men det är inte en privat förälskelse.
MARIKA: Mig händer det hela tiden. Vi ska ju spela förälskade och det är inte lätt att skydda sig själv. Man måste bjuda på sig själv och eftersom de flesta man arbetar med är ljuvliga människor så … När jag var ung så fick jag jobba med min stora filmförälskelse på den tiden, Thommy Berggren. Och en vackrare karl får man ju leta efter. En kväll satt vi och pratade och han sa att ”det är en sak att bli förälskad, en helt annan att tro att det är på allvar”. Så fick jag lära mig det — bara för att jag blir förälskad så förändras inte mitt liv.

Det måste ju ställa till problem?

MARIKA: Ja, det är livsfarligt. Men då ringer man hem till sin man och säger till honom att ta flyget klockan 17.00. Eller så tar man själv ett flyg hem.
Har det hänt att era män blivit svartsjuka på något de sett er göra på film?
LENA: Som skådespelare blir det alltid lite pinsamt när man ska skildra sex. Ser jag Tomas naken med en annan tjej så skruvar man på sig lite. Och det gör han när han ser på mig också. Man är så skyddslös. Man diskuterar aldrig hur man ska göra sådana scener — man gör det bara. Man är inte så omsorgsfull när man väljer uttryck där som i andra scener. Oftast får teamet gå ut. Det är alltid genant.
HELENA: Ja, det är knepiga saker det där. Men det är egentligen väldigt osexigt att göra sexscener.
LENA: Och svårt att regissera. Det är sällan regissörerna lägger sig i så mycket.
HELENA: De är ofta generade själva.
Har era liv blivit som ni föreställt er?
LENA: Jag hade inte förväntat mig att få göra något av det jag fått göra.
PERNILLA: Jag tycker det är något jag kämpar med hela tiden; att inte ha så mycket förväntningar på hur livet skall vara och bilder av vad jag vill ska hända. Jag försöker leva nu.

Har ni varit med om något övernaturligt?
LENA: Ja, flera gånger. Inget obehagligt. Jag blev rädd först men det är jag inte längre. Men man kan inte prata om det, för man låter inte trovärdig. Jag tror inte att man ska kalla det för övernaturligt. Jag tror det handlar om väldigt naturliga saker.
PERNILLA: Ju äldre man blir, desto mer ödmjuk blir man för livet och att det innehåller mycket mer än vad vi kan se och förstå. Jag känner mer och mer att det finns något större.
LENA: Jag kan säga att jag både sett saker och varit med om oförklarliga fenomen.
PERNILLA: Jag tror inte att man ska prata om det. ”Vad är det för fel att behålla sitt mysterium” som Lena säger i pjäsen Nattorienterarna.
LENA: Livet självt är väl ett mysterium?

Att ni kan föda barn är ett mysterium för mig.
PERNILLA: För mig med.
LENA: Ja, hur kan en annan varelse börja leva i ens kropp, födas ut och börja fungera?
Har ni haft svåra förlossningar?
LENA: Ja, hade man drabbats av den smärtan nu helt plötsligt så hade man fallit död ner. Av chock.
HELENA: När jag födde min son — jag tog ju kejsarsnitt — var det något annat. Han bara dök upp där bakom skynket. Min dotter däremot, hon fick kämpa sig ut. Min son bara ploppade upp. Det måste påverka oss hur vi kommer till livet. Har min son en snorkråka så är det högdramatiskt. Min dotter tål mer. Jag tror att hon har vant sig vid smärta.

Ni talar om förlossning som en fantastisk upplevelse?
PERNILLA: När man pratar om kickar så är det den största …
LENA: Ja, jag kan längta efter att få vara med om det igen. Den smärtan kan man ta för att få vara med om det en gång till.
Tror ni att förlossningen skapar band mellan barnet och mamman som inte finns mellan pappan och barnet?
PERNILLA: Ja, så är det ju rent fysiologiskt. Jag tror bara det tar lite längre tid för pappan att skapa de banden.
LENA: Jag vaknar innan bebisen vaknar. För jag känner på mig att hon vaknar snart. Det är en otrolig symbios första tiden. Man är väldigt introvert. Man ser bara till bebisen.

Har era män känt sig utanför?
LENA: Enormt.
HELENA: Ja, vilken konstig situation det är för en man egentligen.
LENA: Många män börjar ju bygga om hemmet. Fixa boet.
HELENA: Och sedan har man den här fantastiska kärleken till barnet. Det är en annorlunda kärlek, en som man inte har känt innan.
PERNILLA: Den är så kravlös. Jag tycker det är underbart att få föda ett barn tillsammans med min man, det är en fantastisk upplevelse, den största man kan få ha tillsammans.
LENA: Ja, jag skulle aldrig ha klarat att föda Sanna utan Tomas. Då var han i symbios med mig. Han sa till sköterskorna hur jag skulle ha det.
HELENA: När jag skulle förlösas med kejsarsnitt så ringde jag efter Colin och skrek: “Kom, de tar honom nu!“ Och helt plötsligt kommer min man instormande med grön hatt och operationskläder. Jag fick en total skrattattack. Det var helknäppt. Men jag tycker det var fascinerande att vara med om det också. Jag trodde inte att det skulle vara något positivt med kejsarsnitt, men det var det verkligen. Och så har jag ett ärr som alltid kommer att följa med mig. Jag kan känna ett slags stolthet över det.
PERNILLA: Ja, jag måste nog åka och hämta mina barn nu förresten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.