Jag tittar på Lost. Säsong 3.
Jag missade större delen av den säsongen på grund av att jag alltid brukade somna med barnen och nu försöker jag se ikapp så att jag ska kunna haka på TV 4:s reguljära sändningar. Jag vill göra det till en rutin i vardagen.
Så jag tittar på Lost i min iPod på väg till och från jobbet. Intensivt. Målinriktat tar jag mig igenom avsnitt efter avsnitt.
En dag avbryter en svartklädd äldre dam mig. Sådant är irriterande.
”Du vet väl att det finns mikrofoner till de där”, säger hon. ”De kostar visserligen 600 kronor men de ger otroligt bra inspelningar. Perfekt att banda intervjuer med.”
Någonstans undrar jag hur hon kan veta att jag ibland gör intervjuer och skulle kunna ha behov av en sådan mikrofon.
Det var inte längesedan en packad målare på tunnelbanan bad mig hjälpa honom att få igång hans nya mobiltelefon. Han hade bara haft hantverkartelefoner tidigare, stöttåliga saker med gummiskydd. Men nu hade han köpt en Sony-Ericsson med en massa funktioner som han bad mig att hjälpa honom med. Han kunde inte ens ställa klockan. Jag hjälpte honom och klev av i Alvik för att ta nästa tåg mot Åkeshov.
Främmande personer, udda karaktärer, får ofta för sig att de ska prata med just mig på tunnelbanan. Det spelar ingen roll om jag läser, eller om jag tittar på Lost. De avbryter genom att börja prata. Som den äldre damen.
”Jag har redan en digital intervjubandspelare”, säger jag och återvänder till Jack och Ben.
”Jag har också en iPod och tre Macar. Jag jobbar med datorer. iPoden hade jag med mig när jag åkte jorden runt och gjorde intervjuer förra året”, säger damen.
Jag nickade bara. Sedan fick jag vara i fred. Det var först när damen – kanske 60 år gammal – klivit av som jag började funder över varför hon, som jobbade med datorer, åkt jorden runt för att göra intervjuer.
Vem var hon?
Jag önskar att jag fick träffa henne igen för att fråga henne om det.
Hon kanske var Lost hon också?