Att prata om integration och flyktingpolitik är lite som att köra runt på Östermalm för att försöka hitta en parkeringsplats. Det är ett virrvarr av bussfiler, återvändsgränder och enkelriktade gator med dumdristiga fotgängare som bara vagt vet skillnad på trottoar och väg, och det är lätt att man hamnar helt fel, trots att man är på sin vakt. Och så hittar man en parkering som man tycker är på alla sätt lämplig och korrekt men när man hämtar bilen en halvtimme senare så sitter det en bot på en tusenlapp på vindrutan. Om bilen nu inte redan hänger bakpå en bärgare. Man tittar på skyltarna med parkeringsanvisningar men har ändå svårt att förstå på vilket sätt man brutit mot gällande regler.
[symple_highlight color=”yellow”]Man behöver inte vara Bosse Hansson för att uppleva det som lite svårnavigerat.[/symple_highlight]
Mats Knutson ställde för en tid sedan en fråga i Agendas löp och de allra flesta lät den passera utan att vi tyckte den var vare sig provokativ eller uppseendeväckande. Snarare intressant. Rent av relevant.
Frågan löd: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”
Det blev ett jävla liv.
Nu är kanske inte Aftonbladets Karin Pettersson en av vår tids stora tänkare men eftersom hon är politisk chefredaktör i Aftonbladet så läser många det hon skriver. Och tomma tunnor skramlar som bekant en del. Karin skrev för en tid sedan en artikel som påminner om en lika oväntad som onödig återvändsgränd på Cardellgatan.
Karin Pettersson gick till hårt angrepp mot Aktuellts Eva Landahl, chef för samhällsprogrammen på SVT, i sin ledare, och samma dag debatterade de först i TV, sedan i P1. Eva Landahl klarade av åtminstone debatten i P1 väldigt bra, vilket väl kanske mest beror på att Karins tes byggde på idel politiskt korrekta floskler. En tom tunna av moraliska teorier.
Karin gillade inte själva frågeställningen eftersom hon ansåg att alla de som bor i Sverige men inte är födda här utmålades som ett problem. [symple_highlight color=”yellow”]Men det är ju lite som att inte kritisera vården för att man inte vill stöta sig med patienten.[/symple_highlight]
Om man googlar orden ”invandrare + resurs” så får man över 100 000 träffar. Det gemensamma för dessa träffar är att texten på sidorna handlar om att vi i Sverige måste börja se invandrare som en resurs. Det som talar mot att det synsättet får en djupare acceptens är att invandringen faktiskt kostar mellan 35 och 40 skattemiljarder om året. Det är en ganska stor del av statsbudgeten så – varför skulle man inte få debattera invandringen som ett ekonomiskt problem?
Som en jämförelse betalar vi 20 miljarder till EU varje år. En del av de pengarna får vi tillbaka i form av bidrag.
Siffrorna som rör invandringens kostnad kommer från Jan Ekberg, filosofie doktor i nationalekonomi som disputerade på avhandlingen Inkomsteffekter av invandring.
Den 9 april 2009 förklarar han i Expressen vad kostnaden består i:
”Kostnaden uppkommer som skillnaden mellan vad invandrarna tar i anspråk av den offentliga sektorns utgifter (bidrag och andra offentliga transfereringar samt offentliga tjänster som exempelvis skola, sjukvård och så vidare) och vad människor tillhörande gruppen invandrare bidrar med i form av skatter och socialförsäkringsavgifter.
Tar man i anspråk mer än vad man bidrar med så måste mellanskillnaden finansieras av den infödda befolkningen. Skulle det omvända gälla, det vill säga att invandrare bidrar med mer till den offentliga sektorn än vad man tar i anspråk, så tillfaller mellanskillnaden den infödda befolkningen som en intäkt.”
Just nu är kostnaden hög beroende på att de som kommer hit inte får arbete, dels på grund av konjunkturen, dels för att de saknar utbildning.
Detta är kärnan. Frågan om hur mycket invandring Sverige tål är följaktligen i allra högsta grad relevant att diskutera. I stället utbryter en debatt om hur debatten ska få föras och vad man får säga. Den debatten, påeldad av Karin Pettersson & co, skymmer sikten. Vilket möjligen är avsikten. De som ändå vill föra den debatten får räkna med en social Golgatavandring. De är dömda att köra runt på Östermalm för att med stigande desperation försöka hitta en laglig p-plats.
Jonas Sjöstedt försökte i Agendas partiledardebatt få det till att frågan handlade om medmänsklighet, inte pengar. Cirka 40 miljoner människor är på flykt i dag. Om det bara handlade om att vara mänsklig så skulle vi upplåta plats i Sverige åt dem alla. Det gör vi inte. Det skulle givetvis inte gå. Alltså var Knutsons fråga relevant: Var går gränsen? [mark]Man kan ställa den frågan utan att vara fientligt inställd mot människor från andra länder.[/mark]
Medierna i P1 gjorde ett reportage om debatten med rubriken ”Feg valhänthet av medier om integration”. Reportaget är intresant men inte lika intressant som debatten som följde på reportaget. Du kan lyssna här:
Programmet är värt att lyssna på men framför allt är debatten som uppstod efteråt intressant. Medierna frågade sig varför journalister var så rädda att närma sig invandringsfrågan – den så kallade beröringsskräcken – men återigen framfördes kritik om att ämnet ens togs upp till debatt. Och det är mot skenet av detta SD:s opinionsframgångar ska ses. Åtta procent av de röstberättigade lägger inte sin röst på SD för att de är ohövliga rasister och potentiella våldsverkare. De röstar på dem trots detta.
Nu är det ju fortfarande bara åtta procent av befolkningen som upplever att invandringen är ett så stort problem att man lägger sin röst på SD. Men om man, som Karin Pettersson, fortsätter att förneka att den är ett problem, då kan den siffran växa snabbare än Aftonbladets pappersupplaga dalar.
Jag tror att det är det vi just nu bevittnar.
Själv hittade jag just nu en utmärkt p-plats alldeles bredvid ett vägmärke med ett rött kryss målat på en blå bakgrund.
Vad kan det betyda?
Fotnot: I vederbörlig ordning så bör den som berör ämnet ovan på heder och samvete försäkra att han/hon (inga hen i den här spalten) inte har och aldrig kommer att rösta på SD. Vilket jag härmed gör.