När alla går omkring i EM-yra så längtar jag efter Lolo Chankos frisparkar från en plats strax utanför motståndarnas straffområde … Erkans outgrundliga löpvägar med boll i jakt på någon att passa … Petter Andersson sökande efter en öppning att skjuta …
Jo, jag tycker förstås att EM ska bli kul och jag ska se matcherna (bortsett från premiären för då är jag i San Diego).
Men EM är liksom inte på riktigt. Fast somliga tror det. Inte som Hammarby.
I det lag vi förväntas hålla på spelar sådana som Anders Svensson och (kanske) Kim Källström och Andreas Isacsson.
Jag tycker Svensson verkar vara en hyvens kille. Duktig och så. Men han spelar i Elfsborg. Källström spelade i Djurgården. Liksom Isacsson.
Det uppstår en känslomässig konflikt där.
Jag håller ju på Sverige ändå, så klart.
Men. Det kan inte bli på riktigt, inte på djupet. Sveriges matcher ger mig inte hjärtklappning och jag kommer inte att känna den där nervösa desperationen när de jagar en kvittering i 83:e minuten.
Det kan aldrig bli som i Gefle-matchen hemma för några veckor sedan.
Fotbolls-EM är lite grand som Eurovision Song Contest. När Charlotte Perrelli inte får några tolvor tänker man ”nähä, det var ju synd” och så går man och lägger sig.
Tröst: Det är bra att Shaaban och och Stoor är med. Det gör det hela lite intressantare. Kennedy borde också ha varit med. Och kanske Petter. Lolo, rent av? Åtminstone i truppen?
Fast… det ska ändå bli kul. Förstås.