Jag har fått löss. Hela familjen har fått löss. Och barnens kompisar har också löss.
De ringde från dagis och sa att de hade hittat löss på Fanny. Vi hade löss allihop. I Calles hår klättrade en lus runt, stor som en myra. Jag hittade en i mitt hår som var modell kackerlacka.
Vi fick ringa runt och upplysa alla vi träffat den senaste tiden om vårt ”tillstånd”. Och, jo, det hittades löss lite varstans. Vem som var först är omöjligt att säga och det kan kvitta. Har man barn på dagis så vet man att det kommer att par löss-svängar varje år.
Fast vi har alltid klarat oss. Tror jag.
I början av sommaren drabbades en av Fannys kompisar och vi tror att det kan vara därifrån de kommer. Så vi skulle alltså ha gått runt en hel sommar med löss? Jag begriper det inte. För det första kliar det inte. För det andra förstår jag inte hur de kan ha överlevt de där stekheta dagarna då barnen låg i vattnet sex timmar i följd. Fast det är klart… jag badade inte. Så mina löss kan ju ha vandrat över till dem. För det tredje så känns det inte så vämjeligt som jag inbillat mig. Nu har vi kammat oss med luskam och schamponerat oss med ett schampo som är lika starkt som strålningen från Barsebäck. Det var ungefär som i Madicken. I Madicken kallade de det för ”pippor”. Men vi säger löss för pippor låter ju som… ja, just det.
Nu är de i alla fall borta. Hoppas jag.