… då ska man göra upp en plan.
Gud skrattar sällan åt mig, åtminstone skrattar han inte av just den anledningen.
Jag gör sällan planer utan tar saker som de kommer och försöker styra när floden svänger. Livet är därvidlag som en forsränning i en kanot, du vet aldrig vilka stenar som lurar en decimeter under skummet på den virvlande vattenytan. Du kan bara gissa. Misstänka. Ana.
Och eftersom vi så lite vet, så bygger vi våra planer på värdelösa antaganden om var de där lömska, vassa stenarna finns.
Jag tänker ibland på chefredaktören på en affärstidning som veckan innan finanskrisen brakade loss, skrev något i stil med att vi går in i 2009 starkare än någonsin. Han avsåg styrkan i ekonomin.
Och ju mer du läser om finanskrisen, ju fler du hör som försöker förutspå krisens djup eller längd, desto mer förstår du att vi alla sitter i en kanot i fors. Och möter du någon som tror sig kunna staka ut din väg. Tro honom inte. Eller henne, om det nu är en hon.
Jag litar inte heller till fullo på mig själv, jag har förvisso mina begränsningar, men jag litar mer på mig själv än på andra.