I morse delade Patrik Riddersporre Larson det här klippet på Facebook. Jag ropade på min dotter som höll på med morgonbestyren, och sa: ”Tänk va, hon var lika gammal då som du är nu”.
Fanny verkade måttligt intresserad. Men det var något med den där filmen som surrade i bakhuvudet. Något som inte längre fanns i cacheminnet utan som behövde grävas fram längre ned i hårddisken. På väg till jobbet kom jag på vad det var: Jag var ju faktiskt där den dagen, och intervjuade henne.
Tror jag.
Jag jobbade på Aftonbladets nöjesredaktion på den tiden och var ivägskickad av Sigge Ennart (eller var det Martin Engqvist?) för att göra ett jobb på Lotta Engberg och en ung talang som skulle medverka i ett Café-program.
Vi var i Söderköping, vid den där kanalen där det alltid är broöppning när man ska åka E22. Vi satt i Lotta Engbergs turnébuss. Anders Engberg var också där. Han hade nedbitna naglar och spruckna nagelband. (Varför minns man sådant?) Men ärligt talat såg jag aldrig uppträdandet. När vi fått de bilder och de pratminus vi ansåg oss behöva, åkte vi hem till Stockholm och redaktionen i Globen.
Dels var jag väl inte så intresserad av att lyssna på en 11-årig sångtalang, dels hade jag en artikel att leverera.
Därför var det lite kul att se den här 18 år efteråt. Särskilt som Sanna Nielsen i morgon kommer att vinna ESC.
Sanna – 18 år senare
