Jag kan bli lite trött på de slentrianmässigt negativa reaktionerna på Jan Björklunds uttalande i går om digitala utbildningshjälpmedel i skolan.
Är det verkligen en så vansinnigt dålig idé att barn lär sig att skriva med penna och räkna i huvudet?
Och när blev det i så fall en så dålig idé att den som förespråkar dessa färdigheter ska utsättas för en massiv flod av nedlåtande hån och arrogant överlägsenhet?
I samma stund som iPad kom? Eller i samma stund som Björklund sade sig värna om dessa färdigheter?
Jag har möjligen hamnat i dåligt sällskap men under gårdagen var det en ström på Twitter av hån och nedlåtande kommentarer om en man vars största fel (just i går…) var att han tyckte att man kunde kräva att barn ska lära sig skriva (med penna) och räkna i huvudet.
Jag har aldrig hört någon bli så idiotförklarad för något så självklart.
I går skrev Bengt Ohlsson en uppföljande artikel i DN om hans förra artikel om kulturvänstern. Han hade blivit utpekad som högerextremism och beklagade att nyanserna i den debatt som följde på hans första artikel, var så få – det finns ”vänster, vänster, vänster, Jimmy Åkesson”, skrev han. Ungefär.
Jag kommer att tänka på det när jag läser Abraham Staifos text om Björklunds försvar för analoga färdigheter. Staifo nämner kilskrift när Jan Björklund tycker att man ska träna sig i att skriva för hand, med penna. Vi har alltså ”iPad, iPad, iPad, kilskrift”.
Alltså, det är ju inte riktigt balanserat att antyda att Jan Björklund vill att det ska vara i den svenska skolan som det var i Mesopotamien för 5 000 år sedan.
Jag har noterat att många av dessa kategoriska överdrifter ofta kommer från vänster eller extremt långt från höger.
Vad beror det på? Är det sprunget ur den desperation som uppstår när man märker att allt håller på att glida en ur händerna?