Så som jag känner mig själv, borde jag avsky New York.
Jag gillar inte stökiga och stressiga miljöer, undviker gärna trånga lokaler, vill helst inte behöva skrika när jag försöker föra ett samtal.
Inte ens under mina mest nyfikna år,var jag särskilt sugen på New York. Jag hyste ingen motvilja, men hade heller ingen längtan.
Jag hamnade aldrig där. Men för några år sedan gick det inte att undvika och i höstas var jag där igen. I detta kaos av kantstötta människor och taxibilar, bland dessa horder av folk på väg till jobbet med Starbucksmugg i ena handen och en smart mobil i den andra, i detta myllrande utbud av barer, restauranger, affärer, kulturer, livsöden och tjänster lägrar sig ett inre lugn.
Kanske för att den där staden, mot alla odds, verkar fungera.
Jag är i New York för att delta i en konferens på Condé Nast, förlaget som ger ut inte bara Golf Digest utan magasinstitlar som GQ, Vanity Fair, Vogue och Glamour. Samtliga editioner av Golf Digest deltar.
Som golfmagasin befinner sig Golf Digest i epicentrum för två omvälvande händelser.
Dels är själva formerna för golfens organisation halvvägs igenom ett paradigmskifte.
Dels är medierna på väg in i en ny era. Det är en svårtydd värld som rör sig från ödesmättade profetior om papperstidningars död till frustration över ickefungerande digitala affärsmodeller.
Konferensen inleds inte på Condé Nastes huvudkontor vid Times Square. Vi åker i stället till Pound Ridge GC, en bana ritad av Pete Dye. Slopevärdet, 140, indikerar att den är en av USA:s svåraste banor. Till min förvåning gillar jag banan, trots att jag spelar med ett hyrset där alla klubbor är en tum för korta.
När Jerry Tarde, chefredaktör för amerikanska Golf Digest, morgonen därpå över en kopp kaffe frågar vad jag tyckte om banan, svarar jag: ”Den var väldigt rolig. Inte så svår som jag befarat.”
I ett konferensrum vid Times Square pratar vi i två dagar om utmaningar, och möjligheter i framtiden. Jerry nämner i sitt anförande vad jag sa om Pound Ridge, som en metafor för vår tid: Att det till synes omöjliga också kan vara väldigt roligt. Under anförandet citerar han också Winston Churchill:
”Success is not final.
Failure is not fatal.
It is the courage to continue
that counts.”
På Pound Ridges femte hål är det svårt att från tee se var man ska lägga ut bollen. Det är mest bunkrar överallt. Jag slår en hybrid som landar på en fairway jag anade fanns där någonstans men som jag inte såg. Det är så livet kan kännas dessa dagar.
Tro och slå.
När allt runt omkring en är i rörelse, när tillvarons konturer är i upplösning, gäller det att ha modet att våga tro på det man gör och fortsätta.
Och hitta ett lugn i kaoset.
(Ledare Golf Digest 2013-10)