Jag var nära att stänga av filmen när förtexterna började rulla. De var på spanska. Jag gjorde inte det. Kanske för att jag inte ville verka fördomsfull inför mig själv.
Det är inte det att jag normalt undviker spanska filmer. Det är mer det att risken för att en sådan ska vara dålig är större än om man väljer en amerikansk. Amerikanska filmer kan också vara dåliga men då vet man i alla fall vilken sorts skit man får.
[pullquote-left] Ringde telefonen så tittade vi på varandra och ögonen frågade: ”Ska vi skita i att svara? Vi tittar ju faktiskt på film!” [/pullquote-left]Jag ligger sjuk i influensan och var ute efter en ovanligt lättsmält filmpralin, en kladdig sötlakrits av Christopher Nolan eller en nougatig John Woo eller… ja, ni förstår.
Jag minns inte ens varför jag valde just Hemligheten i deras ögon, som filmen hette. Antagligen för att det var en bra titel. Men jag befann mig nu i en svacka i influensan, jag hade gått från relativt pigg till svettigt trött, så trött att jag inte orkade avbryta för att börja söka efter en ny titel.
Så jag tittade.
Som jag tittade.
Nu för tiden ser jag film och TV-serier ungefär som jag läser bloggar, nyheter eller böcker. Man tittar en stund när man har en lucka, avbryter och återvänder till filmen när man är klar. Riktigt så var det inte förr. Då var det liksom lite högtidligare när man tittade på film. Det var knappt någon fick gå på toaletten.
Ringde telefonen så tittade vi på varandra och ögonen frågade: ”Ska vi skita i att svara? Vi tittar ju faktiskt på film!”
Nu är det ingen tvekan. Nu pausar vi och svarar. Eller så gör vi ett Wordfeud-drag, eftersom det tydligen var vår tur.
Hemligheten i deras ögon var en motsvarighet till forna dagars filmtittande, eller bokläsning för den delen. Det vill säga, när man sträckläste en bra bok. När det inte gick att slita sig. (Jag tvingades göra ett avbrott när jag skulle hämta dottern i stallet men då tog jag med mig min iPad så att jag kunde titta medan jag väntade på att hon skulle komma ut.)
Jag funderade på om jag tyckte filmen var så bra eftersom jag hade så lågt ställda förväntningar på denna spansktalade historia. Eller för att jag gillade den trots att den inte var amerikansk. Jag tror nog ändå att filmen levde på sina egna kvaliteter: När filmen var slut googlade jag den och fick reda på att den fått en Oscar för bästa utländska film 2009.
Förresten var den inte spansk utan argentinsk. En blandning av drama, romantik, komedi och deckare.
Jag lovar härmed att jag i fortsättningen ska leta efter filmer med ett mer öppet sinnelag, eller, möjligen, med samma omtöcknade sinnelag som hos den som har influensan.