Föreställ dig följande scenario: En person skickar ett mail till en redaktion och frågar hur han kan få tag i ett test, eller en ranking, som tidningen gjort. Redaktionen svarar att testet, eller rankingen publicerades i en viss utgåva av tidningen och… that´s it! Vill man läsa testet, eller rankingen, får man köpa tidningen. För testet, eller rankingen, finns inte utlagd på tidningens websida, vare sig för läsning eller för fri nedladdning. Tidningen kan däremot skickas mot lösnummerpris plus porto.
Föreställ dig då att personen som kontaktade redaktionen då ”luftar sin besvikelse” över sakernas tillstånd; irritationen över att han inte kan få tag på testet, eller rankingen utan att betala är påtaglig. Personen tycker alltså att det är dåligt att han inte är berättigad att gratis få tillgång till ett gediget journalistiskt arbete. Personen tycker att det liksom hör till, att vi ska bjuda på det. Annars är det dålig service och det finns minsann andra tidningar att läsa. Tidningar som har mycket bättre service och är mycket mer tillmötesgående. (Men tydligen ingen som gjort det test, eller den ranking, som så hett eftertraktades…)
Man kan förstås fråga sig var vi har hamnat när journalistik förväntas vara lika lättåtkomligt och lika gratis som luft?
Man kan förvånas över den tidsanda som fått folk att tro att de har rätt att få saker serverade utan motprestation. Som om gratis information och läsning var en rättighet och produktion av fri information en skyldighet.
Ska det vara på det sättet så tycker jag att samma sak ska gälla bilservice, tandvård, tågresor och fakturahantering. Varför ska man betala för det?
Man kan förstås vända på det: Vilken bilverkstad skulle börja ge bort sin kompetens gratis i något skede av en teknisk revolution? Ingen. Men det gjorde många tidningar.
Jag förstår fortfarande inte varför.