På väggen i hallen hänger ett porträtt av Ulf Lundell.
Uffes iskalla blick skrämmer Calle, 9 år.
Jag brukar spela Lundell för honom ibland för att han ska fatta att gubben är snäll, men han verkligen hatar Lundell.
Jag fick tavlan när jag fyllde 40 men så dags i livet kändes det nästan som ironi att hänga upp den.
Tavlan målades av en ”popkonstnär” som gick i samma ”mammagrupp” som min fru när Fanny var nyfödd. Jag har glömt vad han hette. Det har han nog gjort själv också.
Jag ska berätta en historia om den där tavlan. Eller, det handlar väl egentligen inte så mycket om tavlan. Det är en ganska brokig historia med många trådar och jag vet egentligen inte vad som är själva historien, eller sensmoralen eller poängen (det finns nog flera, eller ingen alls) men jag ska försöka nysta lagom i alla trådar för att se om den blir begriplig.
Jag vet inte om den är underhållande. Jag brukar tycka det själv, när jag tänker tillbaka på den. Men det är ju jag.
När vi flyttade till N:a Ängby köpte vi en en våningssäng till Calle och Fanny för vi tänkte att de kunde dela det stora rummet på övervåningen. Men det var ingen bra idé, visade det sig, så vi bestämde oss för att sälja sängen igen och ge dem varsitt litet rum.
Blocket är effektivt. Det dröjde bara en dag innan en kvinna som presenterade sig som Sanna ringde och sa att hon verkligen ville ha sängen, och hon lovade högtidligt att hon skulle köpa den. Men – hon kunde inte komma förrän om tio dagar.
Jag vet inte varför men mot bättre vetande lovade jag att hålla sängen till henne. Jag fick många samtal de efterföljande dagarna från sänglystna spekulanter. Men jag sa envist att den var såld. Har man lovat så har man.
Efter tio dagar ringde inte Sanna. Och då var det många som passade på att tala om för mig vilken idiot jag var som inte sålt den till första bästa spekulant (hej svärmor!).
Och telefonen hade tystnat. Spekulanterna hade jagat vidare.
Lite stukad satte jag mig den elfte dagen och bläddrade i telefonminnet och upptäckte att det jag trodde mig minnas faktiskt stämde – numret fanns kvar! Jag hade lagrat det som ”Sanna Säng”. Jag gjorde en Hitta.se-sökning på numret och fick resultatet: Sanna Lundell på någon gata på Söder.
Jag gjorde så klart samma association som du. Sanna Lundell på Söder… Hur många kan det finnas? Men varför hörde hon inte av sig? Jag minns inte om jag ringde henne. Jag tror att jag gjorde det. Men samma dag läste jag på löpsedlarna att Sanna och Mikael Persbrandt fått ett barn. Jag visste inte ens att de kände varandra, men okej: Nu började jag ana ett samband, och en anledning till att Sanna inte hade ringt. Om det nu var hon.
Ett par dagar senare ringde Sanna och ursäktade sig för att hon inte hade hört av sig… Nu skulle sängen hämtas men hon var bara tvungen att låna en större bil och hon kände visst någon som hade en djävulskt stor jeep. (Ni som kan er Lundell fattar ju…)
Dagen efter ringde min telefon. Och en välbekant röst presenterade sig. Han hittade inte vägen. Jag förklarade. I bakgrunden hörde jag barn och kvinna.
När jag lagt på luren kom jag att tänka på tavlan. Jag sa till min fru, ”vi kan ju för fan inte ha den där tavlan hängande i hallen. Tänk dig själv att komma in i ett hus och det första man ser är en stor jävla målning föreställande ens egen pappa. Eller svärfar! Det går ju inte!”
Vi diskuterade vad vi skulle göra. Ta ner den och gömma den? Låta dem vänta utanför?
”Men jag orkar ju fan inte kånka ned våningssängen själv från övervåningen!”
Sekunderna rann iväg i en flod av minuter och till sist sa jag: ”Skit samma, de får tycka vad de vill. Hon är väl van…”
Ett par minuter senare bromsade en jeep stor som ett tvåvåningshus in utanför vårt hus. En Lundell-jeep.
”Micke”, sa Persbrandt och sträckte fram näven. Vi pratade lite om husen i N:a Ängby och sedan gick vi in. Han hade Sannas dotter med sig, kanske sex år. Mamman satt i bilen. De klev in i huset:
”Nä, men titta Olga, där hänger ju morfar!”, sa Mikael. Och jag kände mig faktiskt en smula pinsam.
Vi kånkade ut sängen och när den var instuvad sa Mikael Persbrandt precis det som man skulle kunna förvänta sig att Mikael Persbrandt säger:
”Du, jag hittade ingen ingen Bankomat på vägen. Är det okej att vi styr över pengarna via Internet-banken?”
Det hade man ju inte gått med på, normalt. Men jag orkade inte ta den diskussionen. Jag ville bara bli av med dem. Jag orkade framförallt inte lyfta ur sängen ur den enorma jeepen. Jag gav honom mitt kontonummer.
Sedan gick han ut till bilen.
Men bilen körde inte. Sanna ammade i förarsätet. Och nu ställdes vi inför ytterligare ett dilemma. Det skulle kännas lite inställsamt att bjuda in henne; som att vi gjorde det för att kunna berätta det för andra.
Efter några sekunders velande skickade jag ändå ut min fru för att bjuda in henne. Vi kan ju inte låta en nyförlöst mamma amma sin bebis i en bil bara för att vi inte ville framstå som pinsamma. Men bebisen var mätt och hade somnat.
De for i väg och jag var av någon anledning helt säker på att Persbrandt och Sanna skulle styra över pengarna. Två dagar senare satt de på kontot. Och några veckor senare berättade jag den här historien för min bror, som jobbar på Aftonbladet. Och han berättade den i sin tur vid lunchbordet i personalmatsalen. Och några timmar senare kom nyhetschefen och frågade honom om det var okej att en reporter ringde till mig för att få lite detaljer.
Det var det inte.
För vad finns egentligen att berätta?